Angstfrämjande aprildag. Lite halventusiastiskt till Teater Venus premiär på Det falska barnet. Men väl där i salongens mörker förflyktigas allt dagligt, världen har blivit en kuslig rymd befolkad av bisarra varelser. Kusligt, bisarrt, groteskt och samtidigt alldeles osannolikt komiskt. Jag tror att hela publiken sitter och väger men lyckas, av artighet eller förvirring, låta bli att skratta. Bra, för det hade nog varit lite malplacerat, trots allt.
Jag skall inte avslöja mer än vad förhandsinformationen berättar. I ett flexibelt scenrum som fått arte povera-konstverkets grovt vävda skönhet (Paula Koivunen och Pekka Pitkänen) bevittnar vi den hårresande sagan om en förbannelsedrabbad familj och ett emotionellt frostskadat barn som anlagt mask för att bli accepterat. Sagan har vuxit vidare och fått drag av en gammal kändis, utan att den inre, surrealistiska logiken tappats bort, inte heller den klassiska sagans tillfälle till samhällssatir.
Uppsättningen är resultatet av ett grupparbete, skådespelarna har improviserat ihop texter, masker och musik. Det är teater som fötts fram med improvisationsgurun Keith Johnstones trancemask-improvisation som metod. Det är maskbärandets och -bytandets obegripligt kraftfulla magi; den lockar fram dolda resurser och berikar på köpet teatern med den lössläppta, ofta burleska glädjen över vad sagda resurser har att ge. Maskerna, långt ifrån konventionella sådana, är och används med högönsklig kreativitet.
Om jag förstått Johnstone rätt, så tror jag att gruppen lätt skulle antas som visitkort för metoden: skådespelarna Paul Holländer, Sam Huber (ofantligt komisk i all stillhet), Max Bremer (som råkar mest illa ut på scenen och står för regin) och Åsa Nybo (som gör ett ganska fantastiskt arbete med rollbyten också inom rollerna) är denna märkliga värld med en inlevelse utan sprickor. Underligt nog känner man igen dem trots maskeringarna.
En bärande ingrediens i det hela är vårt älskade kulturella allmängods Bulla. Denna jordnära och trygga läckerhet tillskrivs nog mer sällan symboliska betydelser, men här visar den förbluffande resurser. Referenserna till filmvärlden (Lynch, Inland Empire, bröderna Coen, Ladykillers?) är i mitt tycke geniala, och den folkskolepedagogiska folkhemstrallen Sudda sudda avfärdar, med förvriden glättighet, myten om lyckan – och så ställs vi också öga mot öga med lite sanning om oss själva.
Teater Venus: Det falska barnet. Regi: Max Bremer. Skådespelare, texter, masker, musik: Sam Huber, Paul Holländer, Åsa Nybo, Max Bremer. Visualisering: Paula Koivunen. Visuell assistent: Ida Salminen. Ljusplanering: Pekka Pitkänen. Föreställningen är åtminstone tvåspråkig. Premiär 13.4.2010.
Bianca Gräsbeck
