Ihme, festivalen för nutidskonst, avslutades i Gamla studenthuset i Helsingfors förra söndagen med den stiliserade paneldebatten ”Oikeusjuttu” (Rättegången). Vem som egentligen stod åtalad var lite oklart, men rättegången handlade i varje fall om (eller hade startpunkt i) de ministerbeställda rapporter om kulturens framtid som har publicerats under de senaste månaderna. Här beskylldes statsmakten (eller någon) för att göra konsten till marknadsekonomins redskap. Åklagare var bildkonstnären Antti Majava och försvarsadvokat Kira Sjöberg, konstmanager och sammanställare av en av rapporterna. Som domare fungerade filosofen Tuomas Nevanlinna.
Med tanke på att det fanns en hel scen, en gigantisk videoduk och -projektor, samt en armada av konstnärer till förfogande, och att evenemanget utannonserades som en av höjdpunkterna på festivalen, var det synd att det hade satsats såpass lite på förberedelser och genomförande. Såväl åklagare som advokat läste oinspirerat sina anföranden från papper och att Sjöberg stapplade på hälften av orden gjorde inte det hela lättare att följa. Som vittnen kallades bildkonstnären Minna Heikinaho och veterangalleristen Krista Mikkola. Heikinaho missförstod de flesta frågorna under korsförhöret, även om hon lyckades dra hem några skrattpoäng med näsvisa svar. Kvällens största behållning var Mikkola, som stal showen totalt med ett inspirerat och genomtänkt tal, stor karisma och genomtänkta resonemang om förhållandet mellan marknad, mellanhänder (agenter, gallerister) och konstnärer. Också publikdiskussionen på slutet gav en del behållning.
Mikkolas funderingar kring galleristernas roll är värda att nämnas. Enligt Mikkola borde vi i Finland ta i bruk det stipendiesystem som används i Holland, genom vilket konstnärer får stipendium med vilka de kan anställa gallerister och agenter. Mikkola menar att det skulle lämna konstnären fri att arbeta med konst och även tvinga galleristerna till att aktivt arbeta för att sälja konstnären.
Som helhet gav ”Rättegången” ändå intrycket av ett uppiffat branschseminarium där det kastades lite skit åt det ena och det andra hållet och där det sedan diskuterades löne- och stipendiefrågor, även om de inblandade då och då försökte öppna upp för en bredare diskussion om konstens och konstnärernas roll i samhället. Intressanta frågeställningar tangerades, men på grund av formen och de knappa förberedelserna drunknade poängerna i ömsesidigt gnabb (i lekfull ton, kan det påpekas), allmän förvrirring och oklara frågor. Som en avslutning på en konstfestival lyste konsten effektivt med sin frånvaro.
Janne Wass
