Den finska småbonden känner jag bara ur sagor och berättelser, och speciellt då från dem som handlar om 1918–1919.

I sagan låter sig österbottniska bönder luras att gå ut i krig mot ”ryska bolsjeviker” och annat utlänningspack i storstäderna, och sätts så i tjänst för att slå ner den finska vänstern i samarbete med tyska soldater. Så gick det enligt de myter jag fått lära mig, i alla fall.

Småbonden, torparen, landsbygdsarbetaren som agerar emot sitt eget intresse och gång på gång tar storbondens parti, är ändå något som jag känner av, alltid nu och då.

Enligt Mao var Stalins stora fel att han inte litade på bönderna. I Finland skulle han kanske ha varit litet försiktigare.

En bonde, eller vilken landsbygdsinvånare som helst egentligen, med skog och mark och allt vad det finns, borde ha ett intresse i ett maximalt utnyttjande av dessa resurser, gärna med statligt understöd. Det är de som tjänar mest när vi förbinder oss till regenerativ energiproduktion. Det är väl trevligt att ha en marknad för de avverkninsrester som uppstår när man hugger skogen, eller vad?

I Tyskland är bönderna grundvalen för rörelsen mot kärnkraft. Under rörelsens svackor, när många hann dödförklara den, före Tjernobyl och under det sena 90-talet, så var det bönderna som fanns kvar och höll protesten levande. Den som har varit med om en protest vid mellanförvaringslagret i Gorleben och sett hur demonstranternas läger bevakas av traktorer och skördetröskor, sett hur man tågar i triumf genom en korridor av hundratals traktorer, som till slut körs fram och säkrar vägen bakom demonstrationen, den kan känna en liten maoistisk gnista födas någonstans. Men den släcks snabbt, så fort man kommer tillbaka till Finland.

Här stöder bönderna, än en gång, ett projekt som går emot deras egna intressen. De finska bondeledarna, storbonden Matti och lillbonden Mauri, de käbblar och lurar åt sig fördelar hela tiden. Men det uppskattas av dem som röstar på dem, för de tycker det är så som politik ska göras, och den bästa skojaren är den som man skall välja till representant. Men då blandar man ihop den lurendrejare som arbetar för de egnas bästa med de bondfångare som Matti och Mauri verkligen är. Vill de finska bönderna verkligen ha ett par enorma Ideapark-lådor och billigmöbelhallar där de själva kan gå och shoppa? För dem skulle det vara bättre med en mängd mindre butiker där deras varor kunde säljas, utan att de tvingades handla med monopolister. Men Centerpartiet har gått in för just det, att stöda monopolisterna och lådbyggarna. Bondens eget intresse offras, det stupar för ett högre syfte: mer klirr i partikassan. Ett enkelt bondeoffer för Matti och Mauri.

En vänsterförbundar-kamrat från Nordfinland förklarade varför centerpartiet för honom är den stora fienden: eftersom valet i norr står mellan vänstern och centern. Det är enkelt för honom att rikta allt sitt hat mot den fiende som står honom närmast, och som man i generationer har kämpat med om samma röster. Men han har också rätt i det stora hela. Visst, kanske samlingspartiet på många sätt är en ”värre” organisation än centerpartiet. Det rena högerpartiet representerar direkt ett konservativt och högborgerligt intresse, hur det än målar sig grönt eller rött. Samlingspartiet skadar både miljö och arbetarklass, men det är centerpartiet som står i vägen för all förändring, oberoende av riktning.

Det är nästan alltid fel att, så som vissa vänsterister gör, önska sig eller arbeta för att saker skall bli värre så att den politiska situationen tillspetsas. Men att önska sig och arbeta för centerpartiets försvinnande från partikartan är att arbeta för en förbättring. En som äntligen skulle möjliggöra en skarpare politik.

Markus Drake