I Ny Tid nr 15 menar Mikaela Strömberg att min kolumn Var står du kulturknutte? (NT nr 12) går att förstå som att ”det inte är viktigt att se och reagera på den verklighet som oerhört många barn i vårt land lever i”. Vidare menar hon att ”det finns saker som faktiskt är alldeles klara och tydliga”, och att en sådan ”självklarhet”, nämligen ”den utsatthet som barnen i en missbrukarfamilj lever i”, finns som en bärande tanke i De vackra kusinerna.
Det är möjligt. Men barnen i Strömbergs roman lever inte i en missbrukarfamilj utan är omhändertagna och bor i fosterhem. Vi möter dem alldeles kort på ett ställe i boken, och får aldrig höra vad de tycker, tänker eller känner. Däremot förstår vi via beskrivningen av fosterhemmet hur bra de måste ha det i den här nya, på alla sätt sunda och ombonade miljön.
Av Strömbergs bok kan man lätt få intrycket att barn omhändertas för att deras föräldrar är odugliga och hopplösa. Dessvärre är frågor om barnskydd och omhändertagande i dag inte alls så klara eller entydiga, utan tvärtom komplexa och kontroversiella. Omhändertagandena har under de senaste 15 åren ökat med ca 70 procent, samtidigt som andra stödfunktioner, som hemvårdartjänster, har dragits in. I ett blogginlägg (”Vanhempia pakotetaan antamaan lapsensa huostaan”) skriver Päivi Lipponen att omhändertagandena fortsätter att öka med 2–5 procent om året. Av de över 10 000 omhändertagna barnen är största delen tonåringar, som omhändertagits på grund av problem med skolgången.
Föräldrarnas alkoholmissbruk ligger som grund endast i ca 50 procent av fallen.
Om omhändertagande vore den ”självklara” lösning som den i Sundströms bok framstår som, kunde vi börja med att fråga oss varför så många barn vantrivs och rymmer från sina fosterhem. Vi borde fråga oss varför ”vanliga” föräldrar vittnar om hur de pressas att lämna bort sina barn, och varför FN:s kommitté för barnens rättigheter har uttryckt oro över det explosionsartat ökande antalet omhändertaganden i Finland på 2000-talet. Vi borde rota ordentligt i den s.k. familjehemsbusinessen, och kanske fråga oss om dessa betydande summor i stället kunde användas för stödåtgärder i hemmet. Framför allt borde man fråga omhändertagna barn hur de upplever sin situation, vad de tycker, tänker och känner.
På nätet kan man läsa om olika former av förnedrande behandling på s.k. familjehem: begränsad rätt till telefonkontakt med föräldrarna, och straffåtgärder som indragen umgängesrätt, öppnad post, långvarigt pratförbud och isolering. Enligt barnombudsmannen Maria Kaisa Aula är fältet brokigt, insynen dålig och forskningen om vad barnen själva tycker obefintlig (A-tuubi 19.9.2008).
Jag håller alltså fullständigt med Strömberg om att det är dags att prata om barnen. Jag skulle gärna se att någon grävande journalist tog sig tid att granska boomen av omhändertaganden, de ekonomiska premisserna och, framför allt, barnens egna upplevelser. Intresserade kan medan de väntar gå in på www.proerika.vuodatus.net, där en mamma bloggar om hur hennes ätstörda dotter inte fick någon vård varpå familjen som en ”stödåtgärd” kastades in i en helvetesspiral av utredningar och hot om omhändertagande. På de flesta diskussionsforum hittar man i dessa dagar hetsig debatt kring barnskydd och omhändertaganden, men pressen verkar av någon anledning skygga för ämnet. Man kan också kolla in artikeln ”Lastensuojelusta tuli kasvubisnestä” (Talouselämä 13.3.09) och googla på namn som Leeni Ikonen, JP Roos, Kaisa Ruokamo och Päivi Lipponen.
Jenny Kajanus
