–Vad tycker du bäst om av allting på jorden, Puh?
– Tja, sa Puh, vad jag tycker bäst om … och sedan måste han tänka efter en stund. För fastän det var förfärligt gott att äta honung, så fanns det ett ögonblick alldeles innan man började äta den, som var nästan ännu bättre, men han visste inte riktigt vad det kallades. Och sedan tänkte han att han tyckte rysligt mycket om att vara med Christoffer Robin, och att ha Nasse i närheten var också trivsamt, så när han tänkte på saken sa han: Vad jag tycker mest om i hela världen är, när jag och Nasse går och hälsar på dig, och du säger: ”Hur vore det med en liten munsbit?” och jag säger: ”Ja, inte för att jag har något emot en munsbit, har du Nasse?” och det är en sån där surrande dag ute och fåglarna sjunger.
Vid krigsslutet 1944 var jag sju år och min far femtioett. Han hade genomlevt kriget i hemvärnet, tillhörande fredsoppositionen. Jag hade genomlevt mitt första skolår i Sverige, som krigsbarn. Mina minnen från det året är skarpa, hatröda eller saknadsgrå. Allt som var därförinnan, till sexårsåldern, är flortunt – mest hål.
Därför vet jag inte heller om pappa och jag började vår Nalle Puh-lek redan tidigare, eller först när han fick tillbaka freden och jag mina föräldrar. Pappa var Nalle Puh och jag var Nasse, och det var egentligen ingen lek, för jag var ju inte liten längre. Det var en gemenskap grundad i vår kärlek till A. A. Milnes bok och till varandra. En förtjusning i Puhspråket, både ur lingvistisk och filosofisk synpunkt.
Puhleken gick långt ut på att tala Puhspråk, känna igen Puhliknande situationer, avslöja Kanin-, Ior- och Uggletyper, göra upptäckter – eller låta sig upphinnas. ”För Poesi och Visor är inte saker man hittar, utan det är saker som hittar en, och det enda man kan göra är att gå där de kan få tag på en.”
Det var förmodligen också en flykt in i en trygg och kravfri värld. ”Nalle Puh och poesi, tryggare kan ingen bli”, skaldade Bengt Ahlfors i sin sextiotalskabaré Min stora ludiga nalle. Ja. Men världen blev inte trygg av Puhleken, bara lite varmare och vänligare. I vårt hem med fred och internationalism som rättesnören var vetskapen om den skoningslösa världen aldrig långt borta. En värld där det bombades hem och dödades föräldrar. En värld där man igen kunde bli bortskickad till det förfärliga Sverige med sina gröna bakelser.
Var våra vandringar i sjumilaskogen en flykt också för pappa? Man kan aldrig så noga veta med bin. Kriget – eller snarare krigen – hade skakat honom djupt och bekräftat den världsbild han haft från början: pacifistisk, humanistisk, ateistisk. Kanske ville han ge mig en etisk uppfostran i stället för de kyrkobesök vi aldrig gjorde? Kanske ville han ge mig en litterär mjukstart i den anglosaxiska värld han uppskattade så högt med Shakespeare i högsätet, omgiven av poeter, humorister, fantaster och filosofer. Om Bertrand Russell var fanatiskt antireligiös stod pappa inte långt efter. Jag var befriad från skolans morgonbön sedan jag behagat svimma i den syrefattiga gymnastiksal där vi stående åhörde den, och jag deltog i religionsundervisningen först sedan den blivit kyrkohistoria. Det tog lång tid innan jag insåg hur dumt detta hemlighållande av kristendomen var. Fanatism är alltid dum, och det här var pappas blinda fläck, för han var sannerligen ingen fanatiker, tvärtom.
Nalle Puh är toleransens höga visa och den visan var det vi sjöng hemma i alla tonarter. Sjöng i egentlig mening gjorde jag inte – sångläraren hade också gärna befriat mig. Gymnastik fick jag inte delta i, jag hade astma som på den tiden behandlades med orörlighet och adrenalinpump. Det hände ett par gånger om året att jag besökte skridskoplan vid Johanneskyrkan, klafsande i utkanterna i för stora hockare, men därvid slutade min idrottsliga verksamhet. Under skolåret. Sommarn betydde ett annat liv. Men mitt vinterliv gav mig alltså goda förutsättningar för Nasses roll – ängslig, hämmad och hemm-asittande. Skolgården full av heffa-
klumpar – eller åtminstone av Kaniner som Vet och Kan.
Pappa, som trots sin ryktbarhet som bokhandlare, teaterkritiker och kulturprofil led av kroniskt dålig självkänsla även han, antog utan falsk blygsamhet rollen av Björnen med Mycket Liten Hjärna. Begiven på godsaker var han också, fast jag har träffat värre. Någongång skrev han, blygt, någon dikt.
”– Hej Puh, sa Kanin.
– Hej Kanin, sa Puh drömmande.
– Har du hittat på visan själv?
– Ja, jag har visst det, sa Puh. Det har ingenting med hjärna att göra, fortsatte han blygsamt, för du vet varför Kanin, men ibland kommer det alldeles av sig självt.
– Aha, sa Kanin som aldrig lät saker komma av sig själva. Han gick alltid och hämtade dem.”
Alla personer, utom Kängu, i Milnes Nalle Puh är maskulina – något som åtminstone jag aldrig ägnade en tanke. För mig var både Kanin och Tiger kvinnliga varelser, kanske för att vi tilldelade min mamma och syster dessa roller. Vi gjorde det nog bara för att inte helt exkludera dem, och de ansträngde sig aldrig över hövan för att göra rollerna trovärdiga. (Min syster var visserligen rätt tigertuff men vid detta laget vuxen, och mamma hade varken Kanins organisationstalang eller självgodhet). Jag misstänker dessutom att pappa och jag idkade en intrikat mobbning av de båda andra familjemedlemmarna – de var helt enkelt inte inne.
”Mycket lugn, mycket värdig och med alla fyra i vädret, gled Ior fram under bron.
– Det är Ior, ropade Ru, alldeles förtjust.
– Säger du det, sa Ior, som kom in i en vattenvirvel, och långsamt snurrade runt tre gånger. Jag undrade just.
– Jag visste inte att du höll på att leka, sa Ru.
– Det gör jag inte heller, sa Ior.
– Ior, VAD är det du egentligen gör? sa Kanin.
– Du får gissa tre gånger Kanin. Gräver hål i jorden? Fel. Hoppar från gren till gren i en ek? Fel. Väntar på att någon skall hjälpa mig ur ån? Rätt.
Låt Kanin få tid på sig, så hittar han alltid rätt svar.
– Men Ior, sa Puh bekymrad, vad ska vi – jag menar, hur ska vi – tror du vi …
– Ja, sa Ior. Något av det där blir utmärkt. Tack, Puh.”
Att barn inte skulle förstå ironi är en myt, att barn skulle behöva ett förenklat språk är en annan. Jag är tacksam över att jag slapp växa upp med Disney-Puh, och jag beklagar djupt alla dem som behövt göra det. I Brita af Geijerstams lysande svenska översättning är språket, valörerna och understatements den verkliga behållningen, vid sidan av de lärorika karaktärsskildringarna och den förlåtande humorn. Egentligen är de ju alla olidliga dessa varelser i djurplysch: Puh med sin omåttliga aptit, Nasse med sin ständiga ängslan, Ior med sitt martyrskap, Kanin med sin beskäftighet, Uggla med sin intellektuella högfärd, Kängu med sin överbeskyddande mammighet, Ru med sin enda-barnet-egocentricitet och Tiger med sin påfrestande hurtighet. Olidliga, självupptagna, generösa och generöst förlåtande. Om det är något denna toleransens bibel för barn berättar om så är det nödvändigheten av fantasi och generositet för ett fungerande samhällsliv. Främlingsfientligheten är farligt nära då Kängu och Ru flyttar in i skogen. Det är naturligtvis ordnung-muss-sein-varelsen Kanin som upprörs av det främmande:
”– Här är vi nu, sa Kanin, allesammans, och så plötsligt vakna vi en vacker dag – och vad se vi? Ett främmande djur ibland oss. Ett djur som vi aldrig ha hört talas om förr. Ett djur, som bär omkring sin familj i en ficka. Tänk om jag skulle bära min familj med mig i min ficka, hur många fickor skulle jag då behöva?
– Sexton, sa Nasse.
– Sjutton, inte sant? sa Kanin. Och så en för näsduken – det blir aderton. Aderton fickor i en kostym.”
Kanins i elva paragrafer uppställda förslag om hur Baby Ru skall infångas och Kängu därmed tvingas lämna skogen, strandar på att mamma Kängu visar sig snabbtänktare än någon av de gamla invånarna. Inte bara Kanin får sig en läxa, utan också Nasse som i sin ohöljda längtan efter att vara användbar gått med i den skumma planen. Kanin blir inte vis av skadan – ingen utvecklas någonsin i denna bok, vars optimism ligger i en möjlig balans, inte i en förändring till det bättre.
Pappa övergick småningom i sin språkliga uppfostran till Aischylos och Nya Argus, i sin etiska till Bertrand Russell. Som sagt. Men vår vandring i sjumilaskogen tog aldrig slut, skogen bara vidgades. Visserligen tyckte jag i sextonårsåldern att det var lite genant när pappa ropade Nasse åt mig på gatan, men det hindrade inte att jag vid samma tid med liv och lust deltog i hans dramatisering av Nalle Puh. Senare försökte jag vid Helsingfors Universitet förgäves få latinläraren att byta ut den urtrista De bello gallico mot Winnie Ille Pu. Av någon anledning är boken nästan ännu underbarare på latin än på andra språk – bara tänk på att besöka Lucus Lugubris Ioris och lyssna på Iors quemadmodum eller Haudquaquam huiusmodi!
Liksom mycken annan god litteratur har Winnie-the Pooh drabbats av banalisering och förvanskning, språklig urvattning och en ny, stereotyp bildvärld. Men det senaste angreppet överträffar allt och är helt enkelt kriminellt. Fast lagligt, för att A. A. Milne varit död tillräckligt länge. En person vid namn David Benedictus har skrivit en ”fortsättning” på de båda Puh-böckerna. Den heter Return to the Hundred Acre Wood. Gudskelov lär den sälja dåligt och ha ”förlorat magin”. Men jag är glad att min far bokhandlaren aldrig behövde uppleva en sådan litterär misshandel.
Vid hans grav fick jag hjälp av Lars Forssells A. A. Milne in memoriam.
”– Kan jag död, Christoffer Robin?
– Neej, Puh.
– Nasse?
– Nej.
– Kanin och Kängu och Ru?
– Neej.
– Ior?
– Neej.
– Konstigt, sa Puh, fast han egentligen inte kunde fundera ut vad det var som var så konstigt. Ska jag alltid ligga här i skogsgläntan på varma eftermiddagar och så kommer Nasse och så får vi båda en känsla av att det skulle smaka gott med lite … ja du vet … och så går vi till mitt hus eller till … ja, ska det alltid vara så?
– Jaa.
– Konstigt. Och det där ordet du sa – dud eller did eller dudelidi?
– Det gör detsamma, Puh.”
Kristin Olsoni
