Ras och vetenskap

I DN’s Kultursöndag 28.3 skriver den svenska författaren Ola Larsmo läsvärt om psykiatern, rasbiologen och politikern Alfred Petrén. Petrén hade bland annat en aktiv roll i att grunda ett rasbiologiskt institut 1920 och att driva igenom en lag om tvångssterilisering 1933, och Larsmo menar att han kanske är den enskilda person som hade störst inflytande på frågor om rashygien under sin karriär, som sträcker sig över första halvan av 1900-talet.

De svenska tvångssteriliseringarna har debatterats en hel del under senare år och porträtterades också i Klaus Härös film Den nya människan (2007). (I Finland har debatten varit betydligt mer lågmäld trots att samma praxis fanns i bruk också här.) Men ofta tar man den lätta utvägen ur detta obekväma kapitel i vår närhistoria genom att associera det till 20–30-talens högerextremistiska tankerörelser.

Det som ur ett vänsterperspektiv lätt känns kusligt i Petréns fall är dels att han var socialdemokrat och dels att han uttryckligen drevs av en omsorg om den lilla utsatta människan. Till exempel engagerar han sig i hemmafruar som tas in på mentalsjukhus med symptom på utmattning och depression. ”Han söker upp deras makar, granskar deras hemförhållanden och kommer ofta fram till att de hade skäl att vara just utmattade och deprimerade – inte minst när maken var frånvarande, hotfull, våldsam eller otrogen. Petrén anför detta som bevis på att det sjuka hos den sjuke kan sitta utanför den egna personen – i en miljö eller deformerande omständigheter.”

Trots detta är han beredd att ordinera sluten anstalt med tvångssterilisering som enda vägen ut, åt ”sinnesslöa” personer, också sådana som i efterhand endast förefaller ha varit fattiga och missgynnade. Trots detta driver han på en politik som i efterhand uttryckligen visar sig som klassförtryck och gravt missbruk av psykiatrisk praxis för social kontroll.

Men uppenbarligen är hans gestalt ingen anomali i rasbiologins historia. Enligt Larsmo skapade den rasbiologiska frågan stor enighet mellan de politiska blocken. Om nätverket kring Sällskapet för rashygien skriver han att det var ”mycket tvärpolitiskt – här finns representanter för såväl vänsterliberaler som (Nils) von Hofsten över socialdemokrater och bondeförbundare till högerextremister som växtgenetikern Nilsson-Ehle och Herman Lundborg. De inser att man bör framställa rasbiologin och steriliseringsfrågan som höjda över partipolitiken – som ’rent vetenskapliga’ frågor.”

Larsmos text knyter an till den stora utställningen ”(O)mänsklighet” som öppnar i Stockholm den 14 april och som skildrar forskares roll i rasism och rasbiologi. Utställningen består av två delar: en på Forum för levande historia som handlar om rasbiologin, tvångstreriliseringar och behandlingen av utvecklingsstörda, och en på Etnografiska muséet som handlar om svenska upptäcktsresande och behandlingen av mänskliga kvarlevor i museivärlden. Man kan hoppas att utställningen väcker frågor om kopplingen mellan hur vi ser på ”de andra” och hur vi förstår människan i vårt eget samhälle: i såväl vetenskap och politik som i den oreflekterade och ofta motsägelsefulla vardagsförståelse som utgör bakgrunden till dessa.

Nora Hämäläinen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *