Andrea Lundgrens debutroman I tunga vintrars mage handlar om Riga som blir övergiven av sin mamma då han är fyra år gammal, och hur han som vilsen och ensam nittonåring strax efter sin pappas plötsliga död – gubben ligger en vacker dag på köksgolvet med dagstidningen hoprullad i handen – träffar Charlie, sitt livs första kärlek. Charlie är allt han inte är: vild, vacker, en spännande konstnärssjäl som tar ut det hon vill av livet, och deras relation är och förblir komplicerad. Riga är nämligen ända från början övertygad om att också den här kvinnan kommer att träda ut ur hans liv lika bryskt och brutalt som mamman, och det händer naturligtvis, i äkta köksbordsfilosofisk ”vad du fruktar förorsakar du” anda.
Efter att Charlie har stuckit iväg till Paris för att leva loppan gör Rigas barndomsvän Daniel entré, och deras buttra och rätt tysta men samtidigt lugna och okomplicerade vänskap börjar ta en alltmera homoerotisk riktning. Daniel är den enda som inte har lämnat Riga. Daniel har letat upp Riga även om de inte har setts sedan de var mindre än tio år gamla. Det är ett tecken på trofasthet som ingen ska kunna förstöra, inte ens Daniels flickvän Emma som Riga från första ögonblicket ser som en potentiell fara för den livsviktiga vänskapen. Med Daniel börjar också resan tillbaka till traumats ursprung, barndomen, och i den rätt så tillrättalagda slutuppgörelsen återvänder Riga också rent fysiskt till Norrland, platsen där allting började.
Nyanserat språk
Andrea Lundgren har ett fint och nyanserat språk, det är både suggestivt och fascinerande, kryddat med oväntade och oftast lyckade metaforer. Det gör att språket känns genuint och eget för författaren, men några fällor går hon trots allt ohjälpligt i.
Greppet med en manlig antihjälte som berättarröst, och dessutom ur första persons perspektiv är ovanligt för kvinnliga författare. Sanningen är troligen att det i första hand är enklare att beskriva det egna könets själsliga upplevelser. Riga är uppfriskande omanlig, och därför är det sympatiskt att han trots det lyckas fånga Charlie, om än för bara ett flyktigt ögonblick. Han är den tysta, den oansenliga, grå in till det outhärdliga, nästan självutplånande. Ibland frågar jag mig om det verkligen är möjligt att någon person skulle kunna vara så pass tunn och opersonlig, och jag tycker också att det gör att bilden av Riga som karaktär blir en aning svag i konturerna. Om det är meningen att jag som läsare ska se världen genom hans ögon så finns det kanske alltför lite substans däri.
Tunna karaktärer
Annat är det med barndomsskildringen som ses genom fyraråringens ögon. Här är både språket och tankarna så pass avancerade att det slutligen upphör att vara trovärdigt. Skrivet i tredje person skulle det vara en riktigt njutbar läsning. Men som läsare har man rätt att utgå från att en skildring i jagform också beskrivs med det språk eller den nivå av avancemang som är trolig för personen i fråga, därför låter konstruktioner som ”jag försöker att inte gråta, men ögonen suddas ändå trots att jag inte vill” lite för poetiska för att finnas i en fyraårings huvud. Naturligtvis finns det konstnärlig frihet, men jag anser inte att den nödvändigtvis måste göra avkall på trovärdigheten, speciellt som den vuxne Riga äger ett mycket mindre avancerat språk. Skildringen av Riga och Daniel som sju respektive nio år är språkligt sett mycket enklare och sitter därför bättre i karaktärsskildringen.
För att bygga upp spänningen mellan de olika karaktärerna spelar författaren till stor del med motpoler. Den tystlåtna och färglösa Riga, en rätt så osympatisk huvudperson som man ändå som läsare kan sympatisera med eftersom det finns en orsak till att han går genom livet som han gör, den glada och bubbliga Emma som är Daniels flickvän och Rigas rival, Daniel som är Rigas bästa vän – en ljus och trevlig person, ”ett lejon” som har lätt för att få vänner och så Charlie, som är allt det som Riga inte är.
Sannerligen finns det gott om exempel i litteraturen på berättelser som byggs upp just på det här sättet, med längtan efter den där enda personen som på något sätt ska komplettera en, bara för att man när man väl funnit den personen ska märka att skenet från honom eller henne är så starkt, att det hotar att utplåna en själv. Så är fallet också med konstellationen Riga-Charlie. Det är som om hon vid hans sida hittar ett sätt att skina ännu starkare då det inte finns någon risk för att hon skulle hamna i hans skugga. Även om Charlie, liksom de andra bifigurerna i boken, blir alltför skissartad för att kännas riktigt verklig, är hon ändå en av de karaktärer jag minns bäst då jag lägger boken ifrån mig.
Andrea Lundgren: I tunga vintrars mage, Natur & Kultur, 2010.
Johanna Holmström
