Fotografernas Paris

Hur många gånger har inte Paris monument, broar, kyrkor, människor, gator och stämningar förevigats för omvärlden? Har staden något nytt att erbjuda? Christine Langinauer har sett utställningen Mina minnens Paris.

”Alla har sitt eget Paris”, skriver Anna Kortelainen i boken L’air de Paris – Pariisin tuoksu (Doften av Paris). Detta konkretiseras i utställningen Mina minnens Paris – Je me souviens de Paris, som visas på Finlands fotografiska museum.

Utgångspunkten för utställningen har varit finländares minnen från Paris. Under ledning av utställningens manager Andrea Holzherr och lektor Kari Pyykönen har fotografistuderande vid Konstindustriella högskolan samlat dessa minnen, valt ut tio stycken var och spenderat tio dagar Paris (en dag för varje minne) för att med hjälp av sin kamera ge sin egen tolkning av minnena.

Svartvitt Paris

Den första bildserie som fångar mitt intresse är svartvita porträtt av parisare i olika storlekar. De flesta av människorna på bilderna har en underlig grimas som ofta gränsar till det komiska. Mittemot hänger nio fotografier av vatten. På bilderna står det namn på broar som korsar floden Seine i Paris; Pont des Arts, Pont Neuf, Pont Sully. Detta är den enda texten i hela utställningssalen. Till vänster skymtar en bild där någon poserar utklädd i en kaninmask. I hörnet hänger detaljer av en målning.

Utställarna vill inte göra det lätt för åskådaren. För besökaren är utgångspunkten för fotografierna inte självklar; konstverken hänger alldeles ensamma på väggarna utan titlar, konstnärernas namn eller någon annan information. Bakgrundsinformationen finns bara på ett litet bord som placerats mitt i rummet. Här läser jag att grimaserna skall förställa Mona Lisas mystiska leende, broarna hör ihop med ett minne från en bro över Seine och kaninmasken hänvisar till en fest.

– Jag förstår att det är ett medvetet val att lämna bort all information, men det lämnar åskådaren ändå lite förvirrad, säger grafikern Jorma Hinkka.

– Minnena ifråga är oftast mycket subjektiva och långt ifrån en synlig stadsbild. Det är antagligen därför Paris syns så lite i bilderna. Som fotografier är många av dem ändå intressanta.

Hinkka har över trettio års erfarenhet av Paris, då han vistats där under olika perioder. Han var inbjuden tillsammans med andra Parisentusiaster till en paneldiskussion om Paris och dess betydelse för fotokonsten som hölls den 17 april i samband med utställningen.

Mina minnens Paris-projektet innehåller flera tolkningsskikt, vilket även i sin tur kan bidra till att förbrylla åskådaren. Personerna vars minnen samlats, har först gjort sin egen tolkning av en situation och plats. Denna situation tolkas på nytt då minnet berättas vidare. Därefter ger fotografen sin tolkning av minnet, för att slutligen bereda plats för betraktarens tolkning av fotografiet.

– Det är intressant att man inte kan veta var i Paris bilderna är tagna utan bakgrundsinformationen, påpekar forskaren Martta Heikkilä.

Hon har studerat i Paris och deltog i paneldiskussionen tillsammans med Hinkka.

– Fotograferna har gjort Paris till en märkbart mer privat plats, en plats för personliga minnen och nuet. Utställningen kartlägger föreställningar om Paris och hur bra dessa går ihop med verkligheten. Enligt Heikkilä sällar sig utställningens fotografier till den tradition inom fotokonsten där man försöker upplösa myterna on Paris, och ställa frågan om det Paris som alla känner verkligen finns. Denna linje uppkom redan under 1900-talets början med fotografen Eugène Atget i spetsen. Han strävade efter att hitta små, ovanliga och anspråkslösa perspektiv på staden. Största delen av nutidens konstfotografier där Paris är avbildat tycks koncentrera sig på detta.

Det andra sättet att porträttera Paris är att hylla staden som romantikens och monumentens stad. Ända sedan 1840-talet, då fotograferingstekniken uppfanns, har detta synsätt gjort sitt för att mystifiera Paris. Berömda fotografer som Henri Cartier-Bresson och Robert Doisneau har tagit bilder på Paris som för många blivit mer än själva staden, de har blivit en sorts standard som man speglar sina egna erfarenheter med. I dessa bilder framställs Paris som filmstjärnornas, konstnärernas och romantikernas stad, alternativt befolkas den av romantiska ”arbetare”: fiskförsäljare, flodbåtsförare och slaktare.  Även det dekadenta Paris, som är bohemkonstnärernas och filosofernas stad, hör till denna stilart. Det är det här man vill komma ifrån förklarar Heikkilä.

Paris har varit och är fortfarande viktig för finska fotografer. Så har det varit ända sedan 1960-talet.

– Även om Frankrike är ett gammalmodigt land och Paris inte kan anses som ett Mecka för nutidskonst upplever den finska fotokonsten en sorts Paris-boom just nu, berättar Elina Heikka, museichef för Finlands fotografiska museum. Det kan bero på att den franska kulturen bjuder på en sorts motkultur till vår anglosaxiska tradition. Det var även här som tekniken uppfanns, vilket resulterat i enorma fotosamlingar och en lång tradition av forskning, historia och utställningar. I Frankrike är fotokonsten en del av kulturen för alla.

Även om man bara koncentrerar sig på fotografierna i Mina minnens Paris, utan att ta till sig av bakgrundsinformationen, är många av bilderna i sig fängslande. De lyfter fram det intressanta och vackra i det som brukar anses vardagligt, till och med lortigt.

– Det är just det här som anknyter utställningen till både den finska och franska nutidsfotografin, konstaterar Heikkilä.

Mina minnens Paris – Je me souviens de Paris. Finlands fotografiska museum till 23.5.

Christine Langinauer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *