Strand. Sandstrand, stenstrand, konstgjord strand. Av alla geologiska formationer är stranden min favorit, min ögonsten. Det är en geologisk formation som har förmågan att ge mig en stegrad upplevelse av det sublima likt inget annat i hela universum.
Under mina första veckor i Reykjavík bodde jag i en källarvåning på Sörlaskjól, på stranden i Vesturbær. Jag gick ofta ner till stranden, rökte en cigarrett eller två, för min landlady var rädd för aska. Den svarta sanden begeistrade mig, liksom de basalta vulkanstenarna som här och där lyste i en underlig röd nyans. Efter sex veckor flyttade jag in till stan, till en lägenhet ovanpå en italiensk restaurang. Men jag fortsatte alltid nu och då att promenera ner till stranden i Vesturbær och ännu idag är den stranden en plats jag besöker när jag längtar efter känslan av att sitta på en segelbåt och meditera likt en katt. Vesturbærstranden är ett ställe som hört mina monologer i dur och moll, det är en skådeplats som gjord för epifanier. Jag besöker ofta Vesturbærstranden i mina tankar, men det är först när jag fysiskt befinner mig där som den sublima känslan infinner sig.
Folk simmar inte i havet på Island. Havet tillhör en annan värld, det råa och vulgära fiskeriets värld. För en fårfarmare på land är havet en kaotisk grotta. Svaret på frågan om vad man hellre skulle vilja vara; en farmare på land eller en sjöman på en fiskebåt skvallrar mycket om ens personlighet. En kombination av land och hav såg dagens ljus i Reykjavík år 2000 när en konstgjord strand invigdes i Nauthólsvík bakom flygfältet för inrikesflyg. En absurd strand, stoltserande med importerad gyllene sand och geotermiskt upphettat vatten pumpat in i en liten konstgjord vik omringad av Nordatlanten. Två hotpottar: en inne i viken och en annan på strandcaféets terrass. Bredvid stranden finns ett skjul till seglingssällskapspaviljong. Även den stranden älskar jag, för sanden är så fin och rar och snäckorna bastanta.
Svart sand är kuslig och havet är det mest skrämmande jag vet. Och sjögräset på Vesturbærstranden är så monstruöst att det nästan inger upplevelsen av paranoia. Det finns ingenting romantiskt över den isländska naturen. Den är djävulsk, scenbilden för Ragnarök. Men Eyjafjallajökull är ett otroligt vackert ord. Öbergsglaciär. Fast vulkaner är skräckinjagande, för jag tänker alltid på Pompeji 79 e.Kr.
När Eyjafjallajökull spydde som mest aska och det blåste från Grönland hade jag ont om tid. Jag minns inte varför jag egentligen var så upptagen, förutom att det fanns en hel del jobb att utföra på restaurangen (ena ägaren var strandad i Venedig och en polack var så rädd för vulkanen att hon behövde vila några dagar, jag tror hon också tänkte på Pompeji). Jag hade så ont om tid att jag knäppte på BBC World i bilen för jag visste att jag inte skulle hinna läsa dagstidningar, och det var Breaking News. Lilla Island hade ställt till det igen och medan det isländska luftrummet under den första veckan var öppet och inrikesflygplan brassade på som aldrig förr replikerade islänningarna med ”Kiss my ash” åt britternas och holländarnas ”We asked for cash, not ash”.
På vulkanutbrottets sjätte dag lyssnade jag på en isländsk kvinna som hade till uppgift att klargöra uttalet av Eyjafjallajökull åt BBC World. Tills dess hade man konsekvent refererat till vulkanen som ”the volcano in Iceland”, ingen nyhetsuppläsare ville göra sig till åtlöje genom att uttala en Highflyjoke på cockney. I den isländska fonologin finns en LL-situation, vilken kräver att ord som fjall och jökull, berg respektive glaciär, uttalas med ett tl-ljud. Eyjafjallajökull uttalas därför [ɛiːjafjatlajœːkʏtl] eller Eijafjatlajökytl för den som får konvulsioner av IPA.
Isländska är ett bisarrt språk. Fyra kasus: nominativ, ackusativ, dativ och genitiv. Tre genus: maskulinum, femininum och neutrum. En excessiv mängd umlaut, eller ljudskiften som i och för sig är kännetecknande för alla germanska språk, som i en strand och två stränder på svenska. Och tack vare den lingvistiska purismen som varit den dominerande språkideologin på Island sen början av 1800-talet är många ord fullkomligt obegripliga även för en skandinav. Sími, telefon, betyder ursprungligen rep eller lina. Tölva, för datamaskin, är ett sammansatt ord av tala, siffertal eller antal, och völva, spåkvinna. Leikhús är teater. Tónlist är musik. Kjötkveðjuhátið är karneval, kjöttfarvälshögtid. Och grammatiken, málfræðin! En vandring i den isländska grammatikens oslipade värld ger vid handen att den är lika osvabbad som däcken på alla otal vikingaskepp som gör kattfiskarna sällskap på Atlantens botten.
Varje substantiv, som t.ex. strönd för strand, har sexton olika grammatikaliska former. Fyra kasus i singular och plural i dubbel uppsättning; en i bestämd form och en annan i obestämd form. Adjektiv som svartur för svart, driver en till vildare vansinne, med sina in alles 48 grammatikaliska former (varav många i och för sig sammanfaller till sitt utseende).
Under stunder av koncentrerat Memory-spelande med bokstäver har jag tappert balanserat med en kappsäck full av grammatik på mitt huvud. Lycklig är den som i lågstadiet tvingades lära sig Fader vår och resten av litaniorna utantill. Men i mitt dagliga liv går jag mest omkring med en liten grön Puma-läderhandväska, i vilken jag förutom nycklar, telefon, börs, en zippo och cigarretter bär på svört strönd, um svarta strönd, frá svartri strönd, til svartrar strandar – en svart strand, om en svart strand, från en svart strand, till en svart strand. Under upplysta dagar kan Pumaväskan till och med få pluraltyngd av svartar strendur, um svartar strendur, frá svörtum ströndum, til svartra stranda. Och ju närmare sommarsolståndet vi kommer tycks min Puma omedvetet och med accelererande frenesi sluka bestämda former: svarta ströndin, um svörtu ströndina, frá svörtu ströndinni, til svörtu strandarinnar. Och i takt med att börsen blir allt lättare och lättare efter impulsiva sommarutsvävningar uppstår ett naturligt utrymme i Puman för bestämda former i plural: svörtu strendurnar, um svörtu strendurnar, frá svörtu ströndunum, til svörtu strandanna.
På en svart strand, á svartri strönd (femininum). På senare tid när jag plockat vulkanstenar på min svarta strand i Vesturbær har jag funderat på vilket ord som förmedlar större rikedom, eldfjall (neutrum) eller svenskans vulkan, med etruskiska rötter. Och jag har också funderat på vad jag hellre skulle vilja vara, en farmare på torra land eller en sjöman på en fiskebåt. Jag vet inte svaren på dessa frågor, men det kvittar. Under tiden bygger jag luftslott på den geologiska formation som uppstår mellan land och hav. Sålunda strandad kastar jag vulkanstenar i havet för att se om de flyter, så olidligt lätta de är.
Julia Kneževic
