Det finns ett ställe som kallas skrivbordslådan. Det är den man skriver för om ingen annan än man själv läser det man skrivit. Dramatiker nöjer sig inte med att bli lästa, vi vill också bli spelade. Vi kan bli lästa om vi skickar pjäserna till Labbets feedbackservice och få ett professionellt utlåtande. Sedan skriver vi färdigt och lägger in pjäsen i Labbets pjäsbank.

Förr sattes nyskrivna pjäser upp en gång, man spelade kanske 20 föreställningar och sedan återgick pjäsen till bordslådan. Och teaterns arkiv. Nu kan man lägga in den i pjäsbanken. Vi hoppas på återanvändning. Vi är ekologiska. Vi vill att gammalt ska spelas på nytt. Vi vill också att nya pjäser ska spelas, både pjäser av okända dramatiker och av dem som redan spelats tidigare. Alla ingår inte i någon särskild teaters stall. Därför försöker vi nå utanför vårt gamla kundfält, d.v.s. en handfull teaterchefer och regissörer. Långt över fyrahundra personer eller teatrar använder Labbets pjäsbank och cirka hälften är från Sverige.
Pjästexter är som kakrecept, det är kakan som är slutresultatet, d.v.s. föreställningen. Vi skriver, gör texterna tillgängliga, men det är andra som bakar kakorna enligt våra recept. Det har vi svårare att påverka.
Hur meningslöst är det att skriva för skrivbordslådan eller pjäsbanken? Ganska. Men inte helt. Frustrationen stiger periodvis. Sen tar skrivlusten överhanden. Det är fantastiskt roligt att skriva pjäser. Man lägger ihop ett helt universum till några klara scener i en särskilt meningsskapande följd. Man ser för sig händelser, personer, behov, interaktioner, konflikter. Man ser många mänskors liv och kollisionerna mellan dem. Man ser allt omkring dem, man ser hur de handlar, hur de tänker, vad de gör. Det kan starta med känslor, röster, rörelser, krockar, möten, miljöer, repliker, bilder. Och så är man fast, mönstret måste läggas, det måste göras klart!
Ofta verkar det olösbart. Konfliktens knut är stenhård. Alla surar, vägrar, irrar, velar. Att hugga av den som Alexander den store gjorde med den gordiska knuten fungerar sällan. Inte heller att ta till grekernas gamla trick ”deus ex machina”, en gud som sänker sig ner från himlen och säger simsalabim och så är knuten löst.
Man ruvar på sin pjäs. Hur ska man ska få de olika parterna till förhandlingsbordet eller huvudpersonen att fatta mod, våga ta risken att vinna eller förlora allt. Man vill få den att se det den inte ser, vilja det den inte vill, öppna sig för något nytt, vända sig om, tänka om, ta till sig den erbjudna hjälpen på ett trovärdigt sätt.
Åren går och ens personer framhärdar i sin envishet och blindhet. Till slut inser man att något oerhört viktig måste offras, någon får ge sig, oftast man själv. Det är en mognadsprocess, ett sätt att kommunicera med sina djupare skikt, ett sätt att leva.
Och sen spelar ingen det. Vad ska man säga? Vem ska man gräla med när alla som har makt att göra nånting säger att de är intresserade. Och mycket lite händer. Hm. Tja. Hm. Tja. Men vi skriver ändå.

Anna Simberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.