Under den förra veckan lämnades en lagmotion om att förbjuda tiggeri på allmänna platser in till riksdagen. Motionen var undertecknad av 51 riksdagsledamöter, varav 32 är medlemmar i Samlingspartiet, och resten av underskrifterna representerades nästan helt av Centern och Socialdemokraterna.

Sedan de rumänska tiggarna dök upp i gatubilden har den underliggande filosofin från de styrande högerpartiernas sida varit att de ska bort på ett sätt eller annat. Tidigare var svepskälet för att förbjuda tiggeriet att de rumänska tiggarna skulle ha kopplingar till organiserad brottslighet. Trots polisundersökningar, har några klara sådana ändå inte kunnat bevisas. Egendomsbrott är en annan orsak man pekat på. Och det stämmer att rumänerna har gjort sig skyldiga till smärre fall av snatteri och skadegörelse. Men att förbjuda en verksamhet för att dess utövare gör sig skyldiga till små förseelser som tusentals finländare gör sig skyldiga till varje år, känns också en aning bakvänt. Det har också personerna bakom lagmotionen insett, och därför står denna orsak enbart som en bisats i motionen, och i stället hänger man upp hela projektet på den enda legitima orsak man har kvar för att förbjuda tiggeri – det vill säga trivseln i staden.

Lagmotionen i sig är ganska sorglustig läsning. I den sägs att tiggeriet är ett ”växande problem” i Finland och att tiggarna i gatubilden har ökat med ”flera tiotal” under den senaste tiden. Medan brödköerna i Finland fortsätter växa, utan att beslutsfattarna lyckas åtgärda dem med vare sig lagar eller politiska beslut, ter det sig besynnerligt att dessa tiggargrupper på några tiotals personer nu ska ge upphov till lagändringar.
Personerna bakom lagmotionen beter sig liksom Astrid Lindgrens vildvittror, som med sina rop ”Syns inte, finns inte” signalerar att det som inte syns eller hörs inte heller behöver tas itu med. Genom sitt oblyga sätt att utlämna den egna misären till påseende, påminner tiggarna oss om något som vi helst inte skulle vilja tänka på. Att det fortfarande finns fattiga, utstötta och bortglömda människor i den europeiska gemenskapen. De raserar den glansbild av vårt civiliserade samhälle som högerpartierna vill upprätthålla genom att förringa inkomstklyftor och fattigdom, samt försöka förpassa klassdiskussionen till historien.
Hittills har det inte synts några tecken på att den finländska politiska toppen eller resten av EU skulle idka någon aktiv politik för att förmå Rumänien att förbättra den horribla situation som romerna i landet lever i. I stället för att koncentrera sig på det verkliga problemet, vill nu alltså 51 riksdagsledamöter helt enkelt sopa det obehagliga under mattan och i förlängningen lämpa över ansvaret för de rumänska romerna på någon annan.
Det må hända att tiggarna försämrar trivseln i städerna, men personligen avstår jag gärna från lite av den trivseln i utbyte mot att de mest utsatta i vårt EU ska tillåtas svälja sin stolthet och be sina medmänniskor om en barmhärtig allmosa. Romernas situation är i många europeiska länder under all kritik, och om vi fortsätter ropa ”Syns inte, finns inte”, kan det hända att inte bara problemen, utan till sist också människorna, försvinner.

Janne Wass