Jag hör till dem som har haft fel bild av Patti Smith. Som hon själv i boken om henne och Robert Mapplethorpe konstaterar, har hennes utseende fått många att tro att hon går på droger. Den nyktra, arbetsinriktade, kritiska, överkänsliga panelhöna (Smiths egen beskrivning) som talar i Just Kids känner jag överraskad igen mig i – och önskar mig mer av de goda egenskaper som Smith helt tydligt också besitter: en intuitiv förståelse av och generositet mot andra, ett sakligt men hängivet förhållande till sitt arbete och en stark känsla för sitt eget värde. Bokens röda tråd är hur Smith och Mapplethorpe framkallar varandra som konstnärer. Fast det rent konkret var Mapplethorpe som genom sin kameralins såg Smith, är det uppenbart att också hon såg honom på det sätt som räknas, hans längtan och strävan och sårbarhet.

Men jag ska följa ett annat spår. Smith var världens första kvinnliga rockpoet och andra kvinnliga rockstjärna, efter Janis Joplin, och hon fick lov att bygga sin rockpersona av manligt material. Långt innan hon ens tänkte på att börja uppträda får hon en märklig reaktion på en Doors-konsert. Hon iakttar Jim Morrisons ”varje rörelse i ett tillstånd av kall hyperuppmärksamhet”, känner släktskap och förakt, och tänker att det där skulle hon kunna göra själv. I det skedet har hon ingen orsak att tro att hon någonsin ska stå på scenen, skäms för sin inbilskhet, och svarar när någon frågar att Doors, de var jättebra.
Neil Young beundrar hon för hans politiska hållning och Johnny Winter för hans instinktiva förhållande till konsten och förmåga att ta sin publik. ”Han var orädd och muntert påstridig, snurrade som en dervisch och skred över scenen svepande med sin slöja av kritvitt hår.”
Lite senare är det Smiths eget hår som sveper. En kväll får hon höra en kommentar som svider: ”Ohhh, ditt hår är väldigt Joan Baez. Är du en folksångare?” Fast hon gillar Baez går hon hem, studerar alla bilder av Keith Richards hon har och ”machete-ar sig ut ur folkeran.” Nyfriserad får hon frågan om hon är androgyn. Hon vet inte vad det betyder, men får veta att Jagger är det och tänker att då är det coolt, och betyder antagligen vacker och ful samtidigt.
Kanhända blev hon androgyn över en natt men som en av flickorna verkar hon aldrig ha känt sig. ”Flickorna (Marianne Faithfull m.fl.) intresserade mig”, skriver hon. ”De var bra material och kunde klä sig.” Hennes intresse missuppfattas förstås, fast hon aldrig verkar ha tvekat om sin sexuella inriktning. Vad hon är ute efter är att i Mickey Spillane-stil utöva sin ironiska udd.

Joplin hade Smith förstås mer gemensamt med. Hon framstår i boken som akut olycklig men rolig att umgås med. Hennes musik kommenteras nästan inte alls. Kanske beror det på att Smiths distans ger vika inför Joplin som hypnotiserar henne med sin ”elektriska energi”.
Märkligare är det att den föregångare Smith faktiskt skriver att hon format sig själv efter, Bob Dylan, bara nämns i förbifarten (som orsak till att hon köpt de där rocktidskrifterna, som hon hittade bilderna av Richards frisyr i) innan han dyker upp på den konsert som blev hennes stora genombrott. Då känner hon ”hans närvaro” – hans namn behöver inte ens nämnas – som en hare vittrar en hund. Men i stället för att bli ödmjukare, känner hon en kraft, ”kanske hans”, men också sitt eget och sitt bands värde.

Den kraften och hur man lyckas släppa fram den är, tänker jag, Smiths budskap. Det är en helt manligt dominerad värld som hon slår sig fram i, men inte för ett ögonblick verkar hon se sig som förfördelad. Tvärtom skriver hon om den moraliska styrka hon vann genom att ta ansvar för sina handlingar. Och inleder sitt debutalbum Horses med orden: ”Jesus died for somebody’s sins, but not mine.”

Henrika Ringbom

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.