Att Obama är både människa och realpolitiker kan man konstatera utgående från den amerikanska presidentens inledande tid vid makten
I början av denna månad passerade Barack Obama sin femhundrade dag som amerikansk president. Under kampanjen mot John McCain predikade han sitt ”change” och väckte hopp inte bara bland sina Bush-trötta landsmän utan i hela världen. Och även om han i en europeisk kontext måste klassas som en rätt blå politiker var glädjen över segern i presidentvalet ändå påtaglig i mycket breda lager – äntligen en världsledare man kan föra en dialog med. Äntligen någon som vill fred. Äntligen en svart president. Äntligen ett samvete. Och så vidare.
Höjdpunkten nådde Obama ändå under valkampanjen 2008, då han skrev in sig i historien som en av vår tids stora talare. Segertalet på valnatten är klassiskt, men redan vid inskriptionen till presidentämbetet var retoriken nedtonad. Andemeningen i inskriptionstalet var ”festen är över, nu lugnar vi ner oss lite, hoppas inte alltför mycket, jag menade nog vad jag sade för två månader sedan, men vi får inte glömma realiteterna”.
Realiteterna, ja. Också om väljarna var gunstiga mot Obama, så var hans föregångare och Wall Street-bankirerna inte det. Den nya presidenten fick överta en finanskris, ett budgetunderskott av sällan skådat slag, ett par krig och en dränerad militär kapacitet. De här omständigheterna har använts både för att förklara och försvara all utebliven förändring. Å andra sidan – var det inte just på krigsfronten, i ekonomin och i relationerna till omvärlden som förändringarna skulle ske?
Obruten kontinuitet
Som läget är nu är det faktiskt osäkert om krigen i Mellanöstern skulle
ha utvecklats speciellt mycket annorlunda med McCain eller Bush vid makten. Den bedömningen görs bland annat i Michael Winiarskis artikel ”Allt viktigare för Obama att bryta med Bush” som ingår i Dagens Nyheters färska artikelserie om den amerikanska utrikespolitiken.
Truppförflyttningar från det impopulära Irak till Afghanistan hade också republikanska hökar kunnat initiera. Och att Obama skulle vara någon dununge har inte visat sig riktigt. Retoriken har visserligen varit annorlunda (mindre tal om islamister och onda axelmakter) men visst har presidenten demonstrerat för de så strategiska, och till viss del blodtörstiga, mittenväljarna att han har hårda nypor om så behövs.
Samtidigt gör många bedömningen att den amerikanska maktpolitiken i Mellanöstern bara marginellt påverkas av vilket parti som innehar presidentämbetet och opinionen i Nordamerika. I New Left Review 61/2010 från januari/februari skriver Tariq Ali att politiken har följt en ganska tydlig linje sedan kalla krigets slut; Bush den äldre gav över stafettpinnen till Clinton som gav den till Bush den yngre och nu verkar Obama villigt bära den vidare.
”År 2002, då han som Illinois-senator med låg profil var på väg upp för den politiska stegen, protesterade Obama mot attacken på Irak; det var politiskt sett ingen dyr strategi. Då han senare valdes till president hade amerikanska styrkor ockuperat landet i sex år och hans första beslut var att behålla Bushs försvarsminister, Robert Gates, en gammal CIA-tjänsteman och tidigare inblandad i Iran-Contras-affären i Pentagon. En fräckare och mer demonstrativ signal om politisk kontinuitet hade knappast varit tänkbar.” skriver Ali i artikeln han döpt till ”President of Cant” (Hyckleriets president).
Politiska mord
I DN:s artikelserie skriver Per Jönsson att det nu är riktade mord mot talibaner och andra skurkar som gäller. Med hjälp av förarlösa flygplan, så kallade drönare, har Obama-administrationen haft ihjäl 400 – 500 ledare för afghanska och pakistanska talibaner, irakiska motståndsmän och jemenitiska ”gudskrigare” (enligt amerikanska underrättelsekällor). Enligt New York Times har Obama på det här sättet tagit flera skalper än vad Bush lyckade med på sina åtta år som president. Han framstår som ”ännu mer hårdfört målmedveten än Bush” heter det i ingressen till Jönssons artikel.
I sig är väl riktade mord inte mer upprörande än vilken krigsmetod som helst, och kan man undvika civila offer och få tag på (verkliga) skurkar så är det kanske ett framsteg ur en synvinkel, men samtidigt går strategin sannerligen inte ut på att ställa eventuella terrorister inför rätta. Dessutom har det visat sig att drönarna inte alls är något exempel på klinisk krigsföring – tvärtom har de civila offren varit många enligt en del rapporter. FN:s särskilda rapportör om utomrättsliga avrättningar Philip Alston riktade också nyligen kritik mot Obama och USA med anledning av drönarattackerna.
Andra kritiker menar att Obama medvetet vill undvika allt politiskt besvär som eventuella rättegångar kan ställa till med. Gerald Ford förbjöd 1975 alla statliga mord men sedan dess har reglerna gradvis luckrats upp, senast den 25 mars i år. Det är ”med andra ord fritt fram för Vita huset att beordra mord på politiska fiender, i vilket land de än befinner sig och vilken nationalitet de än har, inklusive amerikansk” som Jönsson skriver. För även amerikanska medborgare har fallit offer för politiken. Anwar Awlaki är en amerikansk medborgare som antas befinna sig i Jemen där han antas vara Al-Qaidaledare och CIA-gorillorna har fått order om att döda honom utan rättegång. (Det är givetvis möjligt att amerikanska medborgare med hederliga anglosaxiska namn tillsvidare slipper oroa sig).
Så vissa förändringar har det blivit, men knappast sådana den norska Nobelkommittén hoppades på när den gav fredspriset till Obama.
Inte heller den på pappret relativt lättgenomförda och symboliskt viktiga stängningen av fängelset i Guantanamo har blivit av som Obama lovade. Visst, ett antal fångar har frigetts, i de fall då det finns få eller inga bevis för att de varit inblandade i något fuffens, men fortfarande finns det hundratals intagna som inte kan skickas till sina hemländer och som inte fått en rättegång i USA. Obama har inte velat ta den politiska risken, men Guantanamo är en symbolfråga där presidenten inte vinner några stilpoäng och ett ständigt pågående brott mot Genevékonventionen. Enligt det ursprungliga löftet skulle fånglägret ha varit nedlagt den 22 februari i år, men det står kvar. Och Obama har inte satt något nytt datum för den förändring han utlovade.
Också på andra punkter råder status quo. Klimatmötet i Köpenhamn blev en besvikelse, på grund av amerikansk passivitet. Vita huset är fortfarande mjäkigt i sin retorik då Israel spottar den internationella rätten i ansiktet. Och knappast är det människorättsfrågor Obama diskuterar med sina kinesiska fordringsägare (de påstår visserligen att de gör det, men det är nog ett alltför pinsamt ämne att ta upp i enrum).
Cyniker eller opportunist?
Frågan är hur man skall tolka och förklara Obamas agerande på den internationella arenan.
Det välvilligaste sättet att se på saken är att inte ens världens mäktigaste man kan styra över stora sociala och ekonomiska processer och att en statsman alltid tvingas till kompromisser. En finanskris kan man inte stoppa så där bara och sätter man sig vid den amerikanska galärens åror får man vackert ro. Det synsättet gör Obama till en något naiv opportunist som i sin retorik antytt att en politiskt initierad förändring varit möjlig.
Ur ett mindre välvilligt perspektiv har Obama aldrig varit intresserad av att förändra något annat än retoriken, att själv överleva politiskt och att fortsätta bevara USA:s ekonomiska, politiska och militära dominans genom att växelvis utnyttja de olika maktmedel som står till förfogande. I det här fallet framträder bilden av en rätt cynisk president.
I sin analys av Obamas inskriptionstal i Ny Tid i januari 2009 konstaterade Torsten Pettersson att det bakom den optimistiska retoriken dolde sig en ganska obehaglig pessimism. Presidenten lovade kamp, ansträngningar och hårda år men ingen framgång.
Nu verkar det som om den då så beslutsamma Obama börjat tveka, inte bara på framgången, utan också på det meningsfulla i att kämpa (lite tillspetsat): Må vara att han inte är enväldig och får möta tuff opposition gällande allt från den offentliga sjukförsäkringen till säkerhetsfrågorna. Men den passiva hållningen i klimatfrågor, gällande oljekatastrofen i mexikanska gulfen, gällande Guantanamo och den fortsatta maktpolitiken i Mellanöstern tyder inte bara på att han är ett offer för omständigheterna utan också på att han siktar på att överleva nästa presidentval.
Förhoppningsvis är Obamas strategi att genomföra de riktigt tuffa
men nödvändiga besluten under en eventuell andra mandatperiod, då ekonomin kanske återhämtat sig något och läget i Mellanöstern stabiliserats. Det är en möjlig, men kanske något optimistisk hållning. Ett halmstrå att gripa tag i för alla som till sin besvikelse upptäckt att Obama är både människa och realpolitiker. Och omvärlden kommer väl – i brist på realistiska alternativ – att fortsätta hoppas på honom. Han är i alla fall mycket bättre än Sarah Palin.
Fredrik Sonck
