Svenska Brand är tillbaka och utmanar politiska tidskrifter både till höger och vänster.
Den utomparlamentariska tidningen Brand har återuppstått. Efter flera år av nedgång och trytande energi har tidningen fått en ny redaktion som stöpt om konceptet. Den aningen stelbenta ideologiska anarkismen har övergetts. Nu ska fokus ligga mer ”på innehållet än etiketter, identitet och historiska datum: det viktiga är inte vad skribenter kallar sig utan vad de gör – oavsett om de är aktiva i ett parti, en folkrörelse eller knutna till en viss institution”.

Få tidskrifter kan uppvisa en sådan historia som Brand. Tidningen grundades år 1898 av Sveriges Ungsocialister, också kända som det socialdemokratiska arbetarpartiets ungdomsförbund. Enligt den nya redaktionen var tidningens syfte i början att ”ha ett forum för att försvara de arbetarkamper som fördes gentemot attackerna i borgerlig media”. Under en tid var formatet dagstidning och läsarkretsen omfattade hela 60 000 personer.
Då Ungsocialisterna 1908 bröt med Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti splittrades den svenska vänstern i en parlamentarisk och utomparlamentarisk rörelse. Brand blev språkrör för den senare. Diskussioner på Brands sidor låg som grund för grundandet av Sveriges Arbetares Centralorganisation, SAC, som ännu idag driver en militant arbetarkamp i stor skala och som enda fack organiserar papperslösa immigranter. På kultursidorna publicerade proletärförfattare som Ivar Lo-Johansson sina första texter.
Med tiden blev Brand allt mer ett husorgan för den mera subkulturella vänstern som uppstod i slutet av 1980-talet och som främst tog form som ungdomsrörelse. Tidningen var ”det forum där anarkistiska aktionsgrupper diskuterat och kommunicerat med varandra.” Internet gjorde senare den här rollen överflödig. Brand blev allt mer en regional tidskrift för den utomparlamentariska, anarkistiska vänstern i endast en stad, Malmö.
Men Brand har aldrig lagts ner. Kontinuiteten är tvärtom otrolig. Små nedgångar och en del glapp i utgivningen har det funnits, men även nu var det en redaktion som gav över tyglarna till nästa.

Mer vänster?

Nya Brand lever i det uttrymme där papperstidningar fortfarande kan nischa sig utanför det digitala. Tidningen utmanar tidskrifter som högerns Neon, sossarnas Arena och allmänvänsterns Ordfront, alla samhällsmagasin med längre artiklar och temahelheter. Eller som någon skrev i anknytning till tidningens nylansering på forumet socialism.nu: ”Det finns många vänstermagazin idag, men de flesta har samma skribenter och är nästan som samma tidning. Och den tidningen är dålig, snarare liberal än vänster.”
Temat för Brand 1/2010 är ”gemenskap”. Den första längre artikeln är ett uttdrag ur den s.k. Osynliga kommitténs bok Det stundande upproret. Det är lika poetiskt som förvirrande, inspirerande som nedslående, då skribenterna uppmanar läsaren att överge alla etablerade institutioner för att organisera sig. Som vissa recensenter påpekat uppmanar texten inte till motstånd utan till ett omedelbart handlande. ”Ta fasta på det du känner är sant. Börja därifrån”, lyder krigsropet. Trots att det ekar lite situationism känns texten inte förlegad.
I ett spännande komplement till det teoretiska ramverket lagt av Osynliga kommittén, funderar Samira Ariadada och Rasmus Fleischer över den gråzon mellan offentligt och privat som fungerar som förutsättning för att gemenskaper skall uppstå. En gemenskap behöver ömsesidig tillit, ett visst skydd: replokalen för ett band, föreningars möteslokaler, hackspaces för hackers. Frågan är hur kultur kan äga rum. Frågan tillåter oss också att överskrida den stela idealiseringen av allt ”offentligt” som kännetecknat Helsingfors ockupantscen. Privatisering måste förstås motsättas, men porer för gemenskaper är inte fördelade enligt någon enkel dikotomi.
I Finland har tidskrifter som Megafoni och Vänsterforums tematidning Omistus under det senaste året gjort värdefulla insatser för att vädra de inavlade negrianska och postmarxistiska teorier som inspirerat stora delar av all utomparlamentarisk verksamhet i Finland. Men om man nu har en utbredd expertis om kristeori så har frågor om militant praxis fått vika undan.

Brand lyckas tvärtom popularisera kristeori (Petter Nilssons bidrag), samtidigt som man går i bräschen som språkrör för Sveriges explosivt växande ockupantrörelse. På en karta ser vi att Sverige under tre år haft 45 ockupationer. Grupperna som ockuperat har varit väldigt olika. Under ”blatteockupationen” i Lund tog ungdomar över en ungdomsgård som lagts ner mot deras vilja medan ”latteockupationen” i Stockholms Aspudden förverkligades av folk i alla åldrar som ville rädda grannskapets simhall. ”Ett mångetniskt miljonprogramsområde” som det är ”lätt att få bostäder i”. Ett område som ”håller på att gentrifieras, knyts ihop med innerstan och är ett av de populäraste bostadsområdena att flytta till”. De här grupperna kommer till tals, sida vid sida. Det är svensk gerillakommunikation när den är som bäst: precis som motkraft.net, socialism.nu och otaliga bloggar tar Brand olika strider och knyter ihop dem till ett bredare sammanhang. De berörda får ett nytt perspektiv på sin egen verksamhet samtidigt som nya grupper kan ta plats i ramverket.

Det bör också nämnas att nya Brand har ett fräscht visuellt grepp. Sidorna är lättlästa och illustrationerna tilltalande. Dessutom har några av Sveriges främsta politiska serietecknare bidragit till helheten.

Mikael Brunila

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.