Taktpinnen pekar stilla i luften och den mänskliga hand som håller den är död. Kroppen har flåtts och förevigats mitt i en rörelse – i ögonblicket före crescendot – och dess nervsystem är frilagt och synliggjort. Installationen skildrar döden, koppen, nervsystemet och kreativiteten.
Men vem var den här mannen? Vad hette han, hur dog han, varför är han här? Antagligen dirigerade han aldrig någon orkester i livet. Sannolikt levde han fattig och ensam i utkanten av något kinesiskt storstadsområde. Möjligtvis var han fängelsekund eller dissident. Man kan bara gissa.
Utställningen Bodies är en av flera liknande installationer som visar upp riktiga lik och kroppsdelar som konserverats för eftervärlden genom att en gummilösning ersatt vätskan och fettet i vävnaden. Kritiken har ofta varit hård; smaklös freakshow är vanligt omdöme, speciellt från religiösa betraktare.
Jag håller inte med. Bodies-utställningen i New York är i sig inte smaklös – tvärtom är kropparna och kroppsdelarna både konstnärligt och pedagogiskt arrangerade. Och de visar verkligen allt – i tre dimensioner och med stor detaljrikedom: muskulaturen, nervsystemet, skelettet, tarmsystemet, andningsorganen, fortplantningen. Till och med blodomloppet – ända ner till de tunnaste kapillärerna – har kunnat friläggas.
Utställningen bjuder på en alldeles utmärkt anatomilektion (”Det här ser man inte i läroböckerna,” säger en läkarstuderande bredvid mig) men är också en konstnärlig upplevelse. I alla fall i den mån att den väcker tankar om livet och den levande kroppens förgänglighet – en modern Hamlet hade säkert hängt här i stället för på kyrkogården. Sensationslysten tycker jag inte heller att installationen är, med undantag för ett fåtal onödiga inslag som ett par siamesiska tvillingar.
Det problematiska med Bodies är naturligtvis osäkerheten om kropparnas ursprung. När utställningen först presenterades meddelade arrangören att kropparna frivilligt donerats till ändamålet. Men efter ett par år kröp det fram att det handlar om kinesiska lik som ingen gjorde anspråk på efter döden. Och med tanke på den kinesiska statens nonchalanta inställning till mänskliga rättigheter kan ingen garantera att ingen kropp tillhört en fånge eller en dissident (som kanske rentav avrättats). Oavsett vilket så är det faktum att de döda inte uttryckligen godkänt att de ställs ut i en aldrig så konstnärlig pose efter sin död nog för att underkänna Bodies på etiska grunder. Att utställaren Premier Exhibitions är ett börsnoterat bolag med avkastningskrav gör inte den beska eftersmaken mildare.
Det är svårt att hålla isär sitt etiska äckel från sin fascination över den ännu i döden så fantastiska människokroppen. Bodies är en estetiskt eggande skildring av både den fysiska och den metafysiska människan, men tyvärr också ett monument över diktaturens och kapitalismens institutionaliserade människoförakt.
Utställningen Bodies kan man se på The South Street Seaport på nedre Manhattan i New York.
Fredrik Sonck
