Johan Strangs färska avhandling knyter ihop 1900-talets nordiska filosofihistoria och välfärdsstatens uppkomst.
I lördags, 29.5, disputerade Johan Strang vid Filosofiska institutionen vid Helsingfors universitet med avhandlingen History, Transfer, Politics – Five Studies on the Legacy of Uppsala Philosophy. Avhandlingen behandlar den tidsperiod på 1930-40-talen då den analytiska filosofin etablerades som den ledande filosofiska riktningen i Norden. Under samma period, och delvis ur samma moderna idématerial, föddes den nordiska välfärdsstaten och i de fem studier som Johans avhandling består av flätas de här två trådarna samman.
I centrum står arvet efter den så kallade Uppsalafilosofins centralgestalt Axel Hägerström (1868-1939), och hur det förvaltades och omformades av följande generation, framför allt Konrad Marc-Wogau, Anders Wedberg och Ingemar Hedenius. Liksom Eino Kaila i Finland, betraktas Hägerström i Sverige som den som införde den analytiska traditionen i landet. I båda fallen, menar Johan, är det fråga om en efterhandskonstruktion som den yngre generationen skapade för att främja sina egna filosofiska intressen: för att knyta den nordiska filosofin först till den logiska empirismen i mellankrigstidens Wien och sedan till den analytiska filosofin som efter andra världskriget etablerades som den ledande filosofiska riktningen i den anglosaxiska världen. Båda dessa riktningar präglas av sin närhet till naturvetenskaperna och matematiken, och var radikala och moderna i sitt avståndstagande från metafysik.
Genom det här tämligen akademiska generationsskiftet öppnas många olika frågor som berör bland annat historieskrivningens natur, frågor kring överföring av tankegods mellan länder och kulturkretsar, förhållandet mellan centrum och periferi, de nordiska ländernas särarter, samt förhållandet mellan tidsanda, filosofi och politik.
– Det är ju egentligen inte filosofihistoria jag sysslar med. Det är inte så mycket tankarnas historia som filosofernas.
Inspirerad av den brittiska idéhistorikern Quentin Skinner ser Johan på aktörer och deras spelrum snarare än på teorier. Där till exempel Ola Sigurdsson har forskat i vad som finns kvar av Hägerström och Uppsalafilosofin, hur den har influerat senare tänkande, vill Johan snarare komma åt den kontext som filosoferna levde i, den tid då den svenska välfärdsstaten byggdes upp. Han vill se på hur de politiska och sociala sammanhangen påverkade filosoferna snarare än att se hur filosoferna påverkade den politiska utvecklingen.
Det rent historiska greppet har hängt med länge trots att Johan fått sin grundutbildning som filosof.
– Jag hade studerat i Köpenhamn på en analytisk institution. Sedan kom jag i slutet av 90-talet till Helsingfors och märkte att de saker jag var intresserad av verkade vara ganska passé här. Jag förstod snabbt att jag måste ta ett historiskt perspektiv. Men jag har å andra sidan alltid haft ett intresse för historia.
På jakt efter ett biämne för sin magistersexamen hittade Johan CENS, det tvärvetenskapliga Centrum för Nordenstudier på Renvallinstitutet vid Helsingfors universitet. Där fanns en intellektuell miljö där han fick gensvar för sina intressen och blev i ett tidigt skede projektanställd av Henrik Stenius, som också har fungerat som hans mentor och handledare genom åren. CENS är fortfarande Johans akademiska hemort trots att han har tillbringat de tre senaste åren i Bergen.
Idag är Johan närmast idéhistoriker. Han parafraserar en skribent som i recensionen av hans och Stefan Nygårds antologi Mellan idealism och analytisk filosofi (2007) konstaterade att man som filosof sällan blir särskilt upphetsad av en bok i filosofins historia.
– Som historiker blir man sällan särskilt upphetsad av en bok i filosofi, säger Johan.
Överföringar
En av avhandlingens huvudteser berör mottagarlandets betydelse för hur tankegods överförs från land till land, kontext till kontext.
– I Finland och Norge kunde Eino Kaila och Arne Næss trumfa med sina kontakter till de logiska empiristerna i Wien. I Sverige var Åke Petzäll lika tidig med sina kontakter, han redigerade en tidskrift, Theoria, och bjöd sina kolleger i Wien att bidra med texter. Men även om de logiska empiristerna diskuterades i Sverige var det ingen som kunde använda kontakter till dem som ett vapen på hemmaplan. Inte förrän Ingemar Hedenius förankrade den logiska empirismen i Hägerström och Uppsalafilosofin, och presenterade den logiska empirismen som en parallell tankeriktning ell-er vidareutveckling av Uppsalafilosofin.
I Sverige måste den nya filosofiska riktningen förankras i en nationell tradition för att räknas som viktig, medan beröringspunkter till de nyaste utländska idéerna i de mindre grannländerna sågs som en självklar merit. Sverige beskriver Johan som självständigt och självtillräckligt. Man kan skriva den universella filosofin på svenska, medan finländare hela tiden är medvetna om att de befinner sig i periferin.
Också i fråga om den nya filosofins politiska förtecken syntes skillnaderna mellan de mottagande nordiska länderna, säger Johan. I Danmark med Jørgen Jørgensen och Norge med Næss bevarades den logiska empirismens kulturradikala vänsterprofil. I Finland var det politiska inte fullt bekvämt under mell-ankrigstiden och den här sidan tonades ner av Kaila, som framställde politiken som ett externt bihang till den nya vetenskapliga filosofin. I Sverige kunde den logiska empirismen inte bli den nya radikala filosofin eftersom positionen som ”den rationella, vetenskapliga, modernistiska upplysningsfilosofin” redan upptogs av Uppsalafilosofin. Där innebar införandet av den nya filosofiska riktningen något av en avpolitisering, även om Hedenius själv var en engagerad samhälldebattör i den svenska kulturradikala traditionen.
I Hägerströms och den logiska empirismens fotspår präglades Hedenius intellektuella generation av värdenihilism, dvs. ett förnekande av objektiva, universella värden. När totalitarismen gjorde sig gällande i Europa pekade man i Sverige ut just värdenihilismen som en möjlig orsak till utvecklingen, trots att de ledande värdenihilisterna snarast var socialdemokrater. Hur till exempel Gunnar Myrdal navigerade mellan den Hägerströmska värdenihilismen å ena sidan och ett starkt socialt och politiskt patos å andra sidan, kan man läsa om i avhandlingens sista studie.
Men vad kan då en sådan här forskning säga till den analytiska filosofin som fortfarande är den dominerande i Norden: avpolitiserad, specialiserad, och både onåbar och ointressant för de flesta utanför skrået?
– Att världen är öppen, säger Johan.
– Traditioner förpliktar inte och begränsar inte, utan erbjuder möjligheter till omskrivningar. Man kan ta in nya influenser.
Den samlande inledningen till Johan Strangs artikelavhandling finns i Helsingfors universitets e-thesis: http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-10-5160-8.
Nora Hämäläinen
