Trots slitna bilder av ”det arabiska kärlekslivet” är Suzanne Brøggers Slöjan en modig och provocerande bok, skriver Peter Björkman.
Suzanne Brøggers diktsamling Slöjan kom på danska år 2008 och finns nu i svensk översättning av den eminenta poeten Urban Andersson. Det är fråga om det den danske poeten och kritikern Poul Borum kallade för ”knäckprosa”, d.v.s. prosa på avbrutna rader. Som poesi är det föga spännande eller nyskapande. Men även om man kan säga mycket om Brøgger så är det knappast en karriär som modernistisk poet hon sett framför sig. Så det är ingen kritik. Och översättare Andersson gör ett gott jobb – och stärker snarare än försvagar det poetiska tilltalet i texterna.
Diktsviten som utspelar sig i Mellanöstern handlar om tonåringen Aziyadé som säljs till schejken Jafar som är i 30-årsåldern. Hon skickas till en ”internatskola” och får i uppdrag att hetsa upp sin herre och ”mystiske mästare” genom att återberätta sina sexuella erfarenheter. Detta ”med svärdet svingande över huvudet”, för att det rör sig om ett klassiskt Tusen och en natt-drama, där herren måste bli nöjd för att berättaren skall kunna hålla sig vid liv.
Aziyadé, som också kallas ”den lystna mön”, kan ”putsa påk och pung till punkt och pricka” och berättar historier som Jafar inte kan motstå – tills han en dag får nog. Det handlar mycket om erotiska berättelser på herre-slav-temat, där kvinnan är underordnad. Dikterna utspelar sig i Mellanöstern – i en värld där det manliga och kvinnliga är strikt uppdelat, liksom männen och kvinnorna. Detta tror jag författaren ser som positivt för erotiken. I sin uppslagsrika bok Kväve (1990) skriver Brøgger att ”könsåtskillnaden i den arabiska världen understryker sexualiteten, de fria umgängesformerna i västvärlden neutraliserar den”. Apropå Oman som hon besökte på 1980-talet skriver hon i samma bok: ”En gång i tiden visste vi också att sexualitet är dynamit, och den kunskapen har överlevt i Oman”. Det är högst troligt att Brøggers avsikt med boken är att gestalta denna dynamit och ge exempel på erotikens möjligheter.
Man kan också läsa boken som en hyllning till Brøggers eget författarskap, som ju alltid varit öppenhjärtigt med det erotiska – och som redan på 1970-talet gjorde internationell succé (Crème fraîche, 1978). Att boken slutar med att berättaren av de erotiska historierna, Aziyadé, mördas av sin ägare behöver inte vara menat att handla om mäns våld och förtryck på det sexuella området. I Brøggers tidigare författarskap hör sex och död intimt samman. I Kväve skriver hon att det är de människor som vågar mista ”motståndskraften mot föreningen av död och sex” som kommer närmast kärlekens väsen, och dessutom kommer ”närmast den hemlighet som alla traktar efter men som ingen vill kännas vid”. Det kanske är just denna sammansmältning hon vill skildra och inget annat.
För Slöjan slutar just så, med ett gränsupplösande mellan sex och död. Aziyadé fortsätter sin erotiska berättelse och märker inte snittet i halspulsådern som kommer att döda henne: ”Strömmen av ord, som flöt fritt från henne, / svarade nu mot strömmen av blod där inne”.
BrØggers testamente
Jag tror alltså inte alls, som vissa recensenter, att Slöjan är avsedd som en liten lättare mell-anbok eller pastisch på det erotiska livet i Arabien. Det känns mer som ett litterärt testamente. I samlingens sista strof står också att läsa att Aziyadés erotiska berättelser ”gagnade människors befrielse” samt att hon som berättare blev ”en förmedlare av hemlig kunskap”. Det finns alltså stora anspråk från författaren.
Sen är frågan om Brøgger lyckas? Jag tycker man får en överdos av klichéfyllda scener från haremslivet, som denna: ”Schejken låg på en filt och lät / som en spinnande katt, / medan ett par söta slavinnor / livligt fläktade luften kring …” Utslitna bilder av ”det arabiska kärlekslivet” minskar förvisso spänningen och sprängkraften i boken, men jag tycker ändå att det är en väsentlig och modig/provocerande text att brottas med.
Suzanne Brøgger: Slöjan. Norstedts 2010.
Peter Björkman
