sysselsätter oss fortfarande och häromveckan presenterades tre böcker som skisserar upp vad som hänt, och som delvis också försöker staka ut vad som nu borde hända. Under medborgarinfot i riksdagens annex diskuterades fransmannen Frédéric Lordons Rahamyllyt kuriin som utkommit i Voimas pamflettserie Into och på Café Ekberg presenterade Sitra två rapporter om hur finanskrisen förändrat världen och hur man borde gå vidare. Enligt Sitra är Finland ett av de länder som drabbades hårdast av krisen, trots att vi inte direkt var inblandade i själva krisförloppet. Det berodde på att Finland är mer exportberoende än de flesta och speciellt drabbade krisen efterfrågan på investeringsvaror och därmed vår metallindustri. Produktionen har börjat återhämta sig, men arbetslösheten fortsätter att växa.

Vad krisens orsaker beträffar har Lordon, ekonomisk journalist på Le Monde Diplomatique, och den finlandssvenska USA-professorn Bengt Holmström, som står för ett bakgrundkapitel i Sitraboken Kriisin jälkeen, ganska långt sammanfallande uppfattningar, även om Lordon är mer kritisk och misstänker att de nya innovationerna på finansfronten som skapade krisen tillkommit framför allt för att öka skuggbankssektorns profiter. Holmström ser däremot en betydande allmännytta i dessa innovationer, också om han i förbifarten medger att de gjorde denna sektor alltför sårbar.

Internationella regler (de senaste går under namnet Basel II) bestämmer hur stora en banks riskåtaganden kan vara i förhållande till det egna kapitalet. Eftersom bankerna på senare tid velat ta större risker än dessa regler tillåter har de upprättat fonder av olika slag, som inte ingår i den egna bokföringen och som inte berörs av regelverken för bankerna. Genom dessa skuggbanker kringgås alltså bankreglerna obehindrat, därför har skuggbankerna vuxit snabbt. År 1980 utgjorde deras sammanlagda utlåning mindre än tio procent av de traditionella bankernas sammanlagda utlåning, men år 2007 var den redan större.
Skuggbankerna har till stor del omvandlat de tillgodohavanden (t.ex. i form av bolån) som de övertagit av sina moderbanker till derivat i en process som kallas värdepapperisering (securization). Den innebär att en massa lån sammanställs till ett jättepaket som delas in i tre delar. I den högsta delen samlas lån där återbetalningen anses säker (och av kreditvärderingsinstituten klassats som AAA) – de får den lägsta räntan eftersom risken är lägst. I de andra delarna är risken större (ned till BBB) och räntan högre. Av en eller annan orsak hade instituten klassat en betydligt större del av dessa derivat som AAA än vad som gällde för ”vanliga” lån.

Bengt Holmström
anser i sitt kapitel i Kriisin jälkeen att dessa strukturerade värdepapper jämnade ut riskerna på finansmarknaden och därmed bidrog till att sänka finansieringskostnaderna. Han ser dem t.o.m. som en ”genial” innovation som varit samhället till nytta på många olika sätt. Haken var dock att de i USA mest bestod av bolån som till stor del beviljats kunder som inte hade förutsättningar att betala tillbaka dem – bankerna räknade med att de ändå vid en eventuell tvångsauktion skulle få tillbaka sina pengar tack vare de stigande bostadspriserna. När konjunkturen vände och priserna började sjunka var krisen ett faktum. Men då hade de ”giftiga” pappren redan spridits över hela finansfältet, också i utlandet.
Holmström är trogen sina nyliberala ideal och verkar inte önska några särskilda reformer. Man kunde t.ex. tänka sig att bankkontrollen skulle utsträckas till skuggbankerna, eftersom den nästan obefintliga kontrollen gjorde krisen möjlig. Men nej, skuggbankssystemet har kommit för att stanna, det utgör ett viktigt steg mot en effektivare kreditförmedling. ”Problemtillgodohavandena är ett problem just nu, men den komplicerade strukturen är en central del av det marknadsbaserade systemet som kunde – och fortfarande kan – öka den likviditet som en växande ekonomi nödvändigtvis behöver”, skriver Holmström.
Många har efterlyst en större transparens hos de derivat som säljs, så att köparen skulle få veta ungefär hur många ruttna ägg det finns i kassen. Det vill inte Holmström, som hänvisar till att DeBeers säljer diamanter i påsar som säljarna inte får öppna för att kolla innehållet.  Om detta tilläts skulle man nämligen kunna misstänka att innehållet i de återstående påsarna var sämre än i de som redan sålts. Det finns en logik i den förklaringen, men frågan är om den kan tillämpas på derivathandeln. DeBeers är ett mycket respekterat företag, men skuggbankerna är det nödvändigtvis inte, och de är inte heller likadana. En titt på innehållet i derivatkassarna hade kunnat avskräcka från köp överhuvudtaget. Holmström lyckas inte förklara varför denna handel pågick så länge, också efter det att det ganska allmänt (t.o.m. i dessa spalter) konstaterats att detta inte kunde sluta lyckligt. Kanske alla försökte spela över Svarte Petter till någon annan. Eller hade branschen svårt att avstå från sina älsklingsleksaker.
För Holmström är det viktigt att betona att krisen inte berodde på girighet och oskicklighet, utan snarare på att skuggbanker och derivathandel var nya fenomen som inte var tillräckligt inkörda. Han vill inte ens nämna misstanken att en hel del av felen berodde på belöningsstrukturen i finansvärlden som gav stora bonus för kortsiktiga vinster, utan beaktande av utfallet på längre sikt. Dessa bonusar har varit så heliga att man vägrat avstå från dem, trots den starkt kritiska allmänna opinionen. Kanske Holmström ser dem som så självklara ingredienser i det nyliberala bygget att han själv inte kan ifrågasätta dem?

Christer Lindholm

– lektor vid Åbo Akademi i internationell ekonomi och finansfrågor – gav, när Lordons bok presenterades, en klar bild av det som skett:
– Finansmarknaden har vuxit sig alldeles för stor i förhållande till realekonomin. Dess ursprungliga uppgift var att tjäna denna, men nu lever den sitt eget liv. Den globala bruttonationalprodukten uppgick 2008 till 61 biljoner och investeringarna till 14 biljoner dollar, men handeln med derivat, d.v.s. futurer, optioner o.s.v, översteg 600 biljoner och den internationella valutamarknaden uppgick till nästan 4 biljoner om dagen.
– Eftersom realekonomin inte erbjuder tillräckligt med investeringsobjekt måste man söka avkastning från rena spekulationer på finansmarknaden. På så sätt skapas inga nya värden. Spekulationerna kan ge vinster på kort sikt, men de skapar förr eller senare en prisbubbla som kan leda till en finanskris. Genom dessa prisstegringar utan reell bakgrund skadas också realekonomin.
På så sätt uppstod kraschen på Wall Street 1929, den kris som närmast kan jämföras med de senaste årens. Den övervanns med hjälp av New Deal och senare av keynesiansk politik.
– Så fortsatte det utan större kriser i omkring 50 år. Men från och med början av 80-talet har vi haft ungefär två kriser i årtiondet, sade Lindholm och nämnde skuldkrisen i Latinamerika i början av 80-talet, sparbankskrisen i USA i slutet av 80-talet, valutakrisen i Europa 1992–1993 o.s.v.
En huvudorsak till kriserna är enligt Lindholm att regleringen av finansmarknaderna avskaffades från mitten av 70-talet framåt. Detta gjorde det möjligt att skapa olika nya fantasifulla finansinstrument. En annan orsak var den inflationsbekämpande politiken under 80-talet, som innebar höga räntor. En tredje var de växande inkomstskillnaderna som den nyliberala politiken gav upphov till, bl.a. genom skattesänkningar för höginkomsttagare och för kapitalinkomster.
På en fråga om vad man i Finland borde göra för att motverka risken för nya kriser var Lindholm tydlig: skillnaderna mellan kapital- och inkomstskatt borde minskas.

Avregleringskapitalismen
har varit dominerande inom västvärlden under de senaste 30 åren, sedan Thatchers och Reagans tid – också i Finland. Lordon presenterar logiken i denna politik, som blir tydlig t.ex. i ett EU-perspektiv. Parollen är lika förutsättningar i konkurrensen för alla och har man då länder med mycket olika sociala och miljönormer leder det till en strävan efter att sänka arbetskostnaderna, genom att direkt sänka lönerna, intensifiera arbetsrytmen, minska antalet anställda, utsätta underleverantörerna för samma press o.s.v. Enligt Lordon är det fråga om en avreglering, inte bara av konkurrensen och finansbranschen, utan också av arbetet. Han understryker att avregleringskapitalismen är ett system som strävar till att sänka arbetskostnaderna.
Detta förklarar varför vinsternas andel av nationalinkomsten i nästan alla stora industriländer vuxit starkt under de senaste årtiondena, medan lönernas andel minskat och att löneskillnaderna samtidigt vuxit påtagligt. I Frankrike växte den beskattningsbara inkomsten för de minst tjänande 90 procenten av befolkningen från år 1998 till år 2006 med 4,6 procent. För den mest tjänande ena procenten var ökningen 19,4 procent, för den mest tjänande 0,1 procenten 32 procent och för den mest tjänande 0,01 procenten 42,6 procent. Utvecklingen har gått i liknande banor nästan överallt, också i Finland.

Konsumtion behövs

i alla fall för att trygga efterfrågan, så den allt ojämnare inkomstfördelningen skapar ett problem för näringslivet. När arbetskostnaderna pressas ner minskar också konsumtionsförmågan. Lösningen har speciellt i de anglosaxiska länderna varit en ökad skuldsättning. I USA uppgår hushållens skuldsättning i förhållande till de disponibla inkomsterna till 120 procent och i Storbritannien till 140 procent. I Australien är förhållandet liknande.
En annan lösning, där skuldsättning kunde undvikas, skulle förstås vara att ge folk hyfsade löner. Men Lordon konstaterar att detta skulle förutsätta en helt annan ekonomisk politik än den nu bedrivna, som utgår från global konkurrens och dominans ur aktieägarnas synvinkel, därför går han inte in på den möjligheten. Men han har avslutningsvis en synpunkt som kan vara överraskande. Han konstaterar nämligen att den ekonomiska politiken i USA utgår från att samhället inte klarar av en omfattande och långvarig arbetslöshet, eftersom socialskyddet är så blygsamt. Därför används olika keynesianska verktyg mycket mer energiskt än i Europa, där man enligt Lordon mer slaviskt följer det nyliberala mantrat.

Globaliseringskritikern
och socialdemokraten Lauri Holappa drog vid tillfället där Lordons bok presenterades en lans för reformer som bryter den nyliberala modellen och tog som exempel Bretton Woods-tiden under årtiondena efter kriget då en keynesiansk ekonomisk politik fungerade utan kriser och tillät en utjämning av inkomsterna. Finansbranschen skulle förstås bli lidande av en sådan politik, så den förutsätter förändrade maktförhållanden. Det kanske verkar utopiskt med så radikala reformer, men ännu mer utopiskt är det att tro att man kan undvika nya finanskriser inom det nuvarande systemets ramar.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.