Hep, hep!

Nyligen omdöpta Undervisnings- och kulturministeriet har under vårvintern flitigt producerat rapporter med avsikt att på olika sätt komplettera den nya universitetslagen. Alla rapporter har på något sätt berört frågan om studieavgifter. Så även den senaste ”Ei paikoillanne, vaan valmiit, hep!”. Det vill säga: Inte på era platser, utan färdiga, gå! Den infantilt glättiga tonen säger sitt. Vad ska man göra med ett undervisnin gsministerium som inte ens tar sig självt på allvar?

Syftet var att utreda hur man fortare kan få ut ungdomarna i det riktiga arbetslivet. Förslaget att låta studentexamen ersätta högskolornas inträdesprov har fått kritisk uppmärksamhet. Arbetsgruppen fokuserar dock i lika hög grad på åtgärder som man hoppas kunde förkorta studietiden. Framförallt anses det att studenterna borde låta bli att arbeta vid sidan av studierna. Rapporten förklarar inte varför arbete efter avslutade studier är av så mycket större nationalekonomisk betydelse än arbete utfört vid sidan av studierna. Argumentationen verkar vila på det outtalade antagandet att folk efter att de studerat färdigt får välavlönade arbeten och betalar mera skatt. Men detta antagande är allt annat än självklart. Undersökningar har visat att studenter som arbetat vid sidan av studierna har lättare att placera sig i arbetslivet också efter avslutade studier. De är med andra ord säkrare skattebetalare.
Rapportens fokus på nationalekonomiska intressen visar att det är onödigt att skylla på undervisningsministeriet i sig. Det är finansministeriet som spökar i bakgrunden. Problemet är snarast att dagens undervisningsministerium har gett upp den integritet man en gång värnat om och i allt högre grad underordnat sig finansministeriets intressen.

Själva rapporten behandlar inte frågan om studieavgifter, men arbetsgruppen kunde inte låta bli att diskutera också den saken. Funderingarna utgör en liten bilaga. Det betonas att arbetsgruppen ingalunda föreslår att man borde slopa avgiftsfri utbildning. Det är kanske just synpunkternas informella karaktär som gjort att fantasin fick flöda fritt. En gammal klassiker – att gratis studier inte motiverar studenterna att bli färdiga – kompletteras med flera nya idéer.

Skribenterna vill visa att den finländska modellen inte fungerar, trots sin lovvärda strävan att jämna ut sociala orättvisor. Man konstaterar bland annat att högskoleutbildning fortfarande går i arv, trots gratis studier. Ergo, studierna kan lika gärna vara avgiftsbelagda? Därnäst konstateras att avgiftsfria studier utgör en inkomstöverföring från de lågutbildade till de högutbildade. Så kan man förvisso se på saken. Åtminstone tills man beaktar att den högutbildade, till och med fast studierna skulle dra ut lite på tiden, i genomsnitt hinner förtjäna såpass mycket mer än de lågutbildade att beskattningen jämnar ut den här orättvisan. Tillsvidare, trots de senaste årens skattepolitik. Därtill vill kanske någon hävda att studier också är allmännyttiga och inte enbart främjar de högutbildades privata intressen.

Den sista punkten är allra finurligast. Arbetsgruppen konstaterar att den finska dagvården är avgiftsbelagd i relation till familjens inkomster och att detta konstaterats jämna ut sociala skillnader. Samma argument kan enligt skribenterna användas om studieavgifter. Riktigt hur det här skulle fungera i praktiken förblir dock oklart. Ska 23-åringens studieavgifter graderas på basis av föräldrarnas inkomster? Eller är det studentens egna inkomster som gäller, så att den som har fräckheten att arbeta vid sidan av studierna betalar en högre avgift? Värst är kanske ändå den aningslöshet med vilken arbetsgruppen likställer dagvård och universitetsstudier.
Hep, hep. Det är intressant att arbetsgruppen så idogt försöker visa att studieavgifter i själva verket kunde främja social rättvisa. Det nya arbetarpartiet har talat. När man läser en rapport som denna slås man inte i första hand av tanken att finländarna är alltför högutbildade.

Martina Reuter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *