En kraftfull poet som hittade till publiken via musiken. Ann-Christine Snickars har läst Patti Smiths biografi Just Kids och diktsamlingen Oskuldens tecken.

Patti Smiths konstnärsbiografi, Just Kids, som nyligen kommit ut på svenska, i par med diktsamlingen Oskuldens tecken, är en rörande och djupt berörande läsning. Jag kall-
ar den konstnärsbiografi, inte bara för att den handlar om hennes vän och partner under några år, Robert Mapplethorpe, utan för att den beskriver hur konstnärskap föds.
Ett konstnärskap föds inte genom att man slår igenom hos den stora publiken, utan för att man orkat gå den långa vägen, med kamp och motgångar, hopp och hopplöshet om vartannat. Det föds för att man håller ut. Titeln på boken har sin rot i en framskymtande scen där Patti och Robert iakttas av ett äldre par i New York. De där är säkert konstnärer, säger kvinnan. Nånej, säger mannen, det är bara vanliga ungdomar, just kids.
Just Kids inleds med en prolog, ett kort stycke om hur Patti tog emot dödsbudet, en marsdag 1989. Robert dog i aids, en skonigslös och smärtsam död. Precis när hon tagit emot telefonsamtalet hörs från teven en aria ur Tosca, ”Vissi d’arte, vissi d’amore …” Jag har levt för konsten och kärleken.

Det tar hon som ett tecken. Men redan innan har hon lovat Robert att skriva en bok om dem. Och hon är en konsekvent person, full av motstridigheter, men på ett övergripande plan konsekvent. Lojal. Och med ett nedtonat, men intensivt sinne för dramatik. Just Kids är faktiskt en bok som man läser under oavbruten spänning.
Patti möter Robert av en slump. Hon har lämnat sin hemort, hon har jobbat på fabrik, hon har fött ett barn som hon lämnat bort. Hon har ingen fast punkt. Robert har det inte heller, men de får stöd av varandra, attraktionen gör dem till ett universum. De blir ett par, det är en bra tillsvidarelösning. Livsavgörande är den genomgripande vänskapen, löftet att inte överge varandra.

Deras första tid som kämpande konstnärer är hjärtskärande. De tecknar mest. Patti läser poesi; hon har alltid haft sällskap av Rimbaud, för hans skull blev hon mobbad på fabriken där hon först jobbade. Rimbaud bidrog till att hon stack iväg på vinst och förlust. Robert gör installationer och kollage. Det ska ta en tid innan Robert hittar fotografiet och Patti musiken. De har så lite pengar att de inte kan gå tillsammans på konstutställningar, en av dem löser ut en biljett, den andra väntar utanför och får referatet. Patti är alltid hungrig. Hon är så mager att omvärlden tror att hon är heroinist. Hon har ”hög ämnesomsättning”, säger hon, det går att läsa som en eufemism för att leva på svältgränsen.

Världen förändras

Jag tycker man ska läsa Just Kids också med en blick på den samtida världen. Det är sent sextiotal, sommaren Coltrane dog, sägs det – 1967. Patti är en mästare på att fokusera, och fokus ligger på mötet mellan två egensinniga, sökande och ambitiösa människor. Det som händer i världen känns som ett vinddrag … Vietnamkriget, morden på Martin Luther King och Robert Kennedy kommer snart att inträffa. Hela välden påverkas av det som sker i USA. Och ungdomen och konstnärerna rör på sig.
Men kameran i Just Kids panorerar just inte, den skjuter i stället in sig på Chelsea Hotel – (som ett av partierna i boken lakoniskt heter) och det liv som levdes där. Det är en omöjlighet att säga att Patti är kokett, hon är i princip inte kapabel till inställsamhet, men här splittras skildringen av en namedropping som inte alltid ger så mycket utanför namnen: Janis Joplin, Jimi Hendrix, Bob Dylan och många till.

Anekdotformen är verkligen inte hennes starka sida, men en är ändå värd att återge. Patti ska köpa en smörgås i en automat, det visar sig att priset har stigit. Hon har inte råd. Fram stiger då en man som betalar mellanskillnaden. Det är Allen Ginsberg. De sätter sig ner och äter tillsammans. Efter en stund frågar Ginsberg: ”Är du en flicka?” ”Måste jag lämna tillbaka min smörgås nu?” kontrar Patti.

Ingenstans i boken gör hon någon affär av att det antagligen inte är någon sinekur att ta sig fram som poet och musiker och kvinna under de här åren, när bilden av poeten och musikern så tydligt är en ung man. Patti råkar visserligen leva med ena foten i New Yorks gayvärld – Robert bejakar också till slut sin läggning och börjar leva med män – men det rubbar ju inte det faktum att manligheten är norm i rock- och konstnärsvärlden.

Patti förnekar inte att detta finns, men boken ska handla om hennes vänskap med Robert och inte förirra sig ut på sociologiska stickspår. Det ska gå genom henne. Man kan nöja sig med det, för hennes blick är skarp där hennes anslag är mjukt. Hon är i själva verket lojaliteten personifierad, och även när hon skriver om saker som är svåra eller irriterande gör hon det, tillkämpat ell-er inte, med en tolerans och acceptans som man inte kan hitta riktigt någonstans i dag, där bloggvärldens jag-jag-jag-nivå fått övertaget. Patti gnäller aldrig.

Tillgiven vän

Roberts motivvärldar och arbetsmetoder – och hans person – kan man läsa mycket om på andra håll, men Patti understryker tilliten, den hon hade till honom och den han visade henne. Tilliten han väckte hos sina modeller. Han kunde ta bisarra, morbida, pornografiska fotografier, men man kan alltid se en blick eller en stillhet hos modellen som skvallrar om att han (nångång hon, ibland Patti) vågar vara just där. Det tillför bilderna en kvalitet som inte så många andra fotografer lyckats uppnå: en mörk sårbarhet, en spegel för våra inre avgrunder.

Det finns en oskuld hos Robert, som hos den som vågar se. Diktsamlingen av Patti, Oskuldens tecken, handlar också mycket om seende och har en tematisk värld som delvis överlappar den biografiska boken. Niclas Nilsson och Marie Silkeberg har översatt samlingen och gjort ett gediget jobb. Det finns en hög ton i dikterna, en ton som inte är helt vanlig i dikt på svenska i dag.

Stoffet är ändå igenkännbart från vår vardag och våra liv, och här finns också den brinnande politiskt engagerade Patti. Hos henne är världspolitiken alltid inflätad i det personliga livet, som i dikten ”Iraks fåglar” där Bagdads bomber sammanfaller med vården av henn-
es åldrande mor. Jag tycker det är läge att minnas att Patti inte bara ska beskrivas som rockikon. Jag ser henne som en sällsynt kraftfull poet, som hittat sin väg till publiken via musiken.
Det har jag inte det minsta att invända emot. Men hennes rötter finns också hos Blake och Rimbaud, namn som vi i Norden har placerat i litteraturhistorien och glömt bort att vi står i tacksamhetsskuld till. Prosadikten ”Mimarens kärlek” i slutet av samlingen anknyter till bägge, och låter en – tycker man när man precis läst Just Kids – minnas den frånvarande älskade, Robert, kanske: ”Så att jag, när det händer, kan säga att jag klarade det. Jag är okej. Bara en unge. En svårt haltande liten get, vars ben ändå är starka nog att hålla dig uppe. En gång sprang getterna fritt på kullerstensgatorna i den broderliga kärlekens stad. Och jag är som de på väg till min broder.”

Det finns en sorgsen, ibland plågad, stämning i diktsamlingen. I det återkopplar den också till den prosaist som nämns oftast i Just Kids: Jean Genet. Då gäller det alltid Tjuvens dagbok, men den brutala och smärtfyllda bögvärld som boken beskriver kunde Patti förstås hitta färre identifikationspunkter med. Den mörka romantik som den också innehåller ligger hon också längre ifrån.

Jag ser Patti som en något opraktisk, men mycket realistisk person. Stölden som är implicerad i titeln på Genets bok, har hon ändå gjort till sin – inte av romantiska skäl utan av och till av nödtvång i unga år. Och den som lånar ett öra åt hennes konstnärskap blir för alltid bestulen på sitt självgoda lugn.

Patti Smith: Just Kids. Övers. Ulla Danielsson. Brombergs 2010.
Patti Smith: Oskuldens tecken. Övers. Niclas Nilsson och Marie Silkeberg. Brombergs 2010.

Ann-Christine Snickars

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.