Italiens vilda västern” kallas Rosarno. Här lever afrikanska gästarbetare utan socialskydd och ingen stoppar den rasistiska våldsvågen som sveper över staden.

Mörkret sänker sig över apelsinfältet utanför den syditalienska småstaden Rosarno. En uppkörd grusväg leder in mellan trädraderna. Utanför ett litet stenhus vid vägens ände håller en övergiven eldstad på att slockna.
Här bor sex män. På golvet brinner ett stearinljus. Någon rullar en cigarett, en annan skalar bort metallfolien från en flaska billigt vin, skruvar av korken och fyller upp en plastmugg. På golvet ligger några madrasser, längs väggarna hänger kläder på tork, vid dörren står en gasflaska kopplad till spisen. Männen är hungriga – alla har varit arbetslösa de senaste tio dagarna och pengarna är på väg att ta slut. Ingen drack alkohol i sina hemländer. Nu dricker de varje kväll.
– Det finns alltid en anledning att dricka, säger Saikou Njie, en ranglig man i luvtröja och leriga blåjeans.
Antingen för att det är kallt – värmen försvinner ut genom jordgolvet – eller på grund av stressen som följer av att de inte har något jobb. Och sedan nyår har ett nytt orosmoln seglat in: risken att bli nästa offer för det rasistiska våldet som blivit ett återkommande inslag i Rosarno.
– Jag är mest rädd på natten. Och på dagarna kan jag aldrig släppa tanken på att det kommer att drabba mig nästa gång. Till och med när jag står på fältet och jobbar, säger Njie nervöst.
Varje höst kommer tusentals afrikanska invandrare till Rosarno för att arbeta med apelsinskörden. Migranterna stannar till och med över våren, sedan fortsätter de vidare dit där jobben finns. Rosarno var länge omtalat för sina fruktodlingar. Och berömt för sina antika kvarlämningar. Nuförtiden associeras ortsnamnet med något annat. Kvinnan bakom disken på trestjärniga Vittoria Hotel svarar som om det vore den självklaraste saken i världen.
– Rosarno? Det enda vi är kända för nu är rasismen, säger hon.
Ingen vet när främlingsfientligheten började gro bland Rosarnoborna, men alla minns hur de senaste årens oroligheter började. En decembernatt 2008 smög tjugoårige Andrea Furtogno sig in i en övergiven byggnad där en grupp afrikanska män sov, osäkrade pistolen och öppnade eld. Två män från Elfenbenskusten skadades allvarligt. Furtogno flydde platsen men greps och fick ett 16 år långt fängelsestraff.
Den gången nöjde sig gästarbetarna i Rosarno med att demonstrera fredligt på stadens gator. Men när två afrikanska invandrare besköts drygt ett år senare – den 7 januari 2010 – stängde över tusen gästarbetare av vägen mellan Rosarno och grannstaden Polistena. Italienska bilister körde rakt in i folkmassan men fick sina rutor sönderslagna.
Våldet fortsatte. Den 8 januari åkte en grupp ungdomar runt i bil och sköt med luftgevär på afrikanska män på väg tillbaka från fälten.
Spänningarna var på väg att brisera. Ändå hade få kunnat föreställa sig gatuslagsmålen som följde mell-an italiensk polis och afrikanska gästarbetare nästa dag, efter att en inledningsvis fredlig demonstration förvandlats till ett upplopp. Det var i samband med detta som omkring 400 Rosarnobor beväpnade sig med påkar och järnrör, gav sig ut i grupper och attackerade afrikanska män som hamnat på efterkälken när demonstrationen rörde sig mot migranternas bostäder. Sammanlagt skadades ett tjugotal gästarbetare, elva så allvarligt att de måste uppsöka sjukhus. Plötsligt hade Rosarno skrivits in i historieböckerna som skådeplatsen för det värsta rasistiska våldet i Italien sedan andra världskriget.
– Välkommen till Italiens vilda västern, säger människorättsarbetaren Giuseppe Pugliese och sätter på sig ett par svarttonade pilotglasögon innan han vrider om startnyckeln till sin mörkgrå Audi.
Under upploppen skrek den italienska folkmassan att de skulle ”hitta förrädaren Giuseppe och straffa honom”.
– De tycker att jag har svärtat ner Rosarnos rykte eftersom jag som ortsbo pratat med medierna om problemen här, säger han.
Pugliese väljer en lång omväg genom några smala bakgator för att inte bli sedd med utländska journalister i baksätet. Efter tjugo minuter svänger bilen in på en grusplan utanför en övergiven fabrik med utslagna fönsterrutor. Där står ett tiotal kommunarbetare med mörkblå overaller och röker under lunchrasten. Några meter bort ligger en skräphög som ska brännas.
– Vi har varit här i tio dagar och vi kommer nog att behöva stanna lika länge för att bli klara, säger Vincenzo Forgione som leder arbetet.
Här bodde 800 personer. Nu liknar fabriken en spökstad. Tälten där migranterna sov står kvar, på golvet ligger drivor av kläder, plaststolar och hygienartiklar. Maten i kastrullerna har börjat skifta i blågrått, i ett hörn ligger ett smutsigt fotografi av en man i tjugoårsåldern med ”Elfenbenskusten” skrivet i blyerts på baksidan.

Våldet ökar

Varken James Amankona eller Godwin Onyebuchi hade hört talas om varandra för en tid sedan. Nu samsas de om ett hus som sjukhuset ordnat åt dem i grannstaden Polistena, och deras enda gemensamma nämnare är att de båda har misshandlats. De gipsade vänsterarmarna sticker ut som vinkelhakar när de vankar av och an i köket.
– Vi var på väg till fabriken när vi jagades av en grupp på omkring femtio italienska män. En bilist fällde mig med en påk som han stack ut genom förarfönstret. Sedan hann mobben ifatt och slog tills jag blödde i ansiktet. Efter det minns jag inte mer än att jag tappade medvetandet, vaknade i ett dike fyra timmar senare och lyckades larma polisen, säger Onyebuchi.
Natten till den 10 januari ställde polisen ett ultimatum: ”Lämna Rosarno i polisbussar eller så kan vi inte längre garantera er säkerhet”. Ett stenkast från fabriken hade flera hundra italienare samlats. När de första migranterna eskorterades bort bröt folksamlingen ut i ett jubel.
Under några veckor var Rosarno nästan tomt på mörkhyade, sedan började arbetsgivarna ringa upp sina före detta arbetare och be dem komma tillbaka. Njie, som bor i stenhuset utanför Rosarno, hamnade först i ett uppsamlingsläger på västkusten, sedan tog han sig med tåg till grannstäderna för att hitta jobb som fiskare. Efter två veckor var pengarna slut och han tvingades återvända till Rosarno.
– Det är nästan omöjligt att hitta arbete någon annanstans den här tiden på året, säger Njie och fiskar upp en mobiltelefon med bilder på en vän som fått arbete utanför Rosarno.
– Jag ska försöka igen när jag sparat ihop tillräckligt med pengar.
Men Onyebuchi och Amankona har bestämt sig. De kommer aldrig att återvända.
– Nej, inte ens om alternativet är arbetslöshet. Då flyttar jag till Castel Volturno. Där är det i alla fall fridfullt och ingen skjuter på en, säger Amankona.
Det är också dit många afrikanska migranter söker sig efter att de kommit ut från uppsamlingshäktena de hamnat i vid ankomsten till Italien. Anledningen till att Castel Volturno blivit så populär är enkel: bostäderna är bland de billigaste i Italien och området har många omgivande frukt- och grönsaksodlingar.
Nära hälften av stadens omkring 20 000 invånare är invandrare. Och med den ekonomiska logik som råder har staden delats upp med Volturnofloden som skiljelinje. I Scatozza bor italienarna – i Le Morelles slumkvarter de afrikanska och östeuropeiska invandrarna.
Här är husfasaderna spruckna och ödetomterna fulla av sopor. En östeuropeisk pojke i tioårsåldern är inte i skolan utan rotar i en soptunna efter elkablar som han samlar i en röd plastpåse. Många migranter försörjer sig med att sälja metallskrot till fabriker. Socialbidrag är sällsynt och många har inte ens rätt att vistas i landet.
– Familjerna på andra sidan floden får bidrag, men eftersom vi är utlänningar blir vi utan, säger Forstina Donko, som driver en svartbar i köket i sin lägenhet.
I famnen har hon sin fem månader gamla dotter Esta, hennes två äldre döttrar är i skolan. Alla tre av Donkos barn är födda i Italien, själv har hon bott här sedan år 1998 då hon kom från Ghana. Men ännu har ingen fått italienskt medborgarskap. För det krävs att familjen betalar 2 000 euro per person – så när hon försökte kvittera ut terminsbidraget som italienska elever får för att köpa skolböcker blev det kalla handen från kommunens sida.
– Jag var tvungen att betala 300 euro för böckerna. Hur ska jag ha råd med det? Jag betalar redan 200 euro per termin för att barnen ska ha rätt att gå i skolan. Och även om de tar en examen så kommer de inte att få ett riktigt jobb, säger Donko och försvinner bakom ett svart tygskynke som skiljer familjens enda rum från baren.
På grund av att många invandrare saknar giltiga uppehållstillstånd eller helt enkelt står utanför samhället utgör svartjobben den enda arbetsmarknad som finns att tillgå. Kvinnorna arbetar som sömmerskor, diskar på restauranger, städar eller prostituerar sig – männen plockar frukt, jobbar i fabrik eller på byggarbetsplatser. Och samtidigt som anställningstryggheten är obefintlig, skadas många i arbetet.
Daniel Asente klär av sig jackan med sin friska högerarm. Vänsterarmen är numera stel och obrukbar efter att han ramlat från en byggnadsställning för två och ett halvt år sedan. Sjukhuset i Castel Volturno vägrade operera eftersom han saknade giltiga dokument och arbetsgivaren nekade ersättning för skadan. Sedan dess har han varit arbetslös.
– Jag kan inte sträcka ut fingrarna. På den här arbetsmarknaden hänger allt på hur stark man är. Det går inte att få jobb med bara en fungerande hand. Nu lever jag på mina vänner som ger mig pengar.
Lägenheten han delar med fem andra män är kall och mörk. Elektriciteten fungerar inte och kranen ger inget varmvatten. Nu har han fått ett krav från myndigheterna att lämna Italien inom en månad.
– Jag skulle vilja stanna, men behöver ett jobb för att överleva, säger Asente dystert.
ingen vård
Arbetsplatsolyckor. Undernäring. Utkylda lägenheter. Brist på kläder och filtar. Virusepidemier härjar, många drabbas av hjärtinfarkter och dödligheten är hög bland invandrarna i Castel Volturno.
– Alla som dör är unga män och kvinnor i åldern 25 till 30 år. Det finns ju ändå ingen över 40 år som emigrerar hit, säger Peter Owusu.
Vissa dör för att de inte har råd att köpa mediciner, andra som har råd kan inte hämta ut dem för att de saknar giltiga dokument. Owusu var med om att grunda ett nätverk för afrikanska migranter. Varje vecka betalar de fem euro var till en gemensam fond.
– Men det kan inte göra någon skillnad på sikt. Vi har bjudit in italienska organisationer som sagt att de ska komma, men ännu har inget hänt, säger han.
I ett hus tillhörande den katolska välgörenhetsorganisationen Caritas sitter verksamhetschefen Antonio Casale och bolmar på en cigarr. Bortsett från internationella organisationer som Läkare utan gränser och FN:s flyktingorgan UNHCR, är Caritas den enda större välgörenhetsorganisationen i Italien som tar sig an migranternas problem.
– Det bor för många invandrare med problem här och det saknas pengar för att vi ska kunna hjälpa mer än ett fåtal utvalda, säger Casale och rättar till glasögonen innan han tar ett nytt bloss. Lösningen ligger egentligen i att påskynda integrationen, inte i att ge oss pengar.
Adomako Raizo från Ghana sitter utanför Donkos lägenhetsbar. När han kom till Italien fick han flyktingstatus, men de senaste fem åren har han vistats här utan giltiga dokument. Nu har han inte haft ett svartjobb på två månader.
– Hade jag haft papper hade jag kunnat söka vanliga jobb. Jag har varit här i fem år och har bara fem euro i plånboken, säger Raizo. Jag kom hit för att arbeta, men nu kanske jag tvingas bli kriminell för att överleva.
Varje natt sker polisräder mot lägenheter i Le Morelles, på dagarna stoppas invandrare på gatan och personer utan papper anhålls och trakasseras. Vissa papperslösa invandrare stjäl, andra jobbar som knarklangare åt Camorran, den napolitanska maffian, som också är inblandad i sexhandeln. Men även en vanlig arbetare som Raizo stämplas som kriminell i och med att han saknar uppehållstillstånd. Inte nog med det – från och med 2008 är avsaknaden av giltiga papper en förvärrande omständighet när ett brott begås.
Bakom lagen står premiärminister Silvio Berlusconis Frihetsparti, som sedan 2001 ingått i regeringskoalition med det högerpopulistiska Lega Nord. Fram till regeringssamarbetet drev åttaprocentspartiet en hård kampanj för att bryta loss Norditalien från de södra provinserna – därav partinamnet – men har sedan dess skiftat fokus mot invandringsfrågor. Genom sin vågmästarroll har Lega Nord drivit på en allt strängare lagstiftning, bland annat ett italiensk-libyskt avtal som ger kustbevakningen rätt att direkt skeppa tillbaka båtflyktingar till den nordafrikanska kusten. Nu driver partiet förslaget att invandrare måste ha en kontraktsanställning med en italiensk arbetsgivare om de ska få komma in i landet.
– Jag ser ingen annan lösning, för jag kan inte acceptera tanken på ett EU och Italien med 100 miljoner arbetslösa invandrare som inte respekterar lagen eller kan integreras. Det skulle förstöra vårt samhälle, säger Paolo Grimoldi, som är parlamentsledamot för Lega Nord.
Skulle inte integrationen underlättas om det blev lättare att få uppehållstillstånd?
– Giltiga dokument räcker inte när det inte finns tillräckligt med jobb åt alla, säger han.
På partiets hemsida görs jämförelsen med Nordamerika där urinvånarna nästan utrotades genom den europeiska invandringen. En valaffisch från 2005 föreställer fyra invandrare – varav en beväpnad med sabel – som knuffar undan en italiensk pensionär. ”Gissa vem som kommer sist?”, frågar affischen retoriskt. Partiets politik jämförs ofta med Benito Mussolinis fascistdiktatur.
– Det är inte en höger- eller vänsterfråga, det handlar om att försvara vårt land och våra medborgare, eftersom alla inte kan komma hit, säger Grimoldi.
Angela Enas som väntar in ett tåg på Neapels tågstation skakar på huvudet.
– Jag håller inte med regeringen om att invandrarna inte kan stanna här. De är fattiga människor som behöver hjälp, säger hon och stiger på tåget söderut.
Men acceptansen för Lega Nords politik växer, till och med i syd-
italienska städer där partiet aldrig haft något särskilt stöd på grund av utbrytarkraven.
– Ja, i alla fall i invandringsfrågan, där är de bra, säger Antonello Galafi som driver en mobiltelefonbutik i Rosarno tillsammans med sin fru Daniela Malvado.
– Afrikanerna borde åka härifrån, allihop. Det är för stora skillnader mellan oss för att de ska kunna integreras. Vi ger dem arbete, mat och husrum, men de är inte bra för vår stad. Fast egentligen är de inte bara ett problem för Rosarno, utan för hela Italien, säger Malvado.

Billig frukt

Rosarno skulle blomstra – så var i alla fall tanken när staden genom ett massivt EG-projekt fick stöd att omvandla apelsinodlingarna från den ena typen apelsiner som man äter, till den andra sorten som går till juicepressarna. Det var på 1970-talet, sedan dess har priset på juicefrukt fallit till en tiondel.
Från torget som ligger uppe på en kulle ser man ända bort till hamnstaden San Ferdinandos containerkranar. Det är därifrån apelsinerna skeppas iväg, men på fruktodlingarna som breder ut sig mot horisonten är vart fjärde träd fortfarande orangeprickigt, trots att säsongen går mot sitt slut.
Rosarnos problem är inte unikt. I och med globaliseringen har billig frukt från Sydamerika och Nordafrika nästan konkurrerat ut de italienska frukterna och det är inte alla plantageägare som får kostnadskalkylen att gå ihop.
Tack vare svartarbetarna går mycket av verksamheten fortfarande runt: billiga i drift, utan rättigheter och försörjningskrav. Och som en osynlig hand rör de sig efter årstiden på den italienska stöveln. På hösten och vintern plockas apelsiner, på våren potatis, på sommaren tomater.
I denna dolda ekonomi fungerar maffian som en länk mellan det etablerade samhället och de papperslösa invandrarna. Ska något produceras eller byggas, till och med offentliga byggnader som skolor och sjukhus, får maffian kontraktet och köper därefter in svart arbetskraft genom att plocka upp dagsverkare som står längs vägkanten. Lönen är två till tre euro i timmen.
Frågan etsar sig fast. Vem skulle annars göra det jobb som de afrikanska invandrarna gör? Under samma arbetsvillkor, för samma lön?
– Ingen, säger Claudio Dell’aquila, doktor i ekonomi, på fackförbundet CGIL:s kontor i Caserta. En kaffemaskin surrar i bakgrunden, vid ingången väntar två nordafrikanska män som sitter på röda plaststolar.
– Invandrare i Italien fortsätter att utnyttjas, eftersom det är bra för den italienska ekonomin. De är billig arbetskraft och arbetar för villkor som ingen italienare skulle acceptera. Regeringen vill såklart inte gå miste om detta.
I stenhuset vid apelsinfältet utanför Rosarno ligger Njie raklång på madrassen. Kroppen värker.
– Det känns som att någon har slagit mig över hela kroppen, säger han och sluter ögonen.
Ibland händer det att en plantageägare bara betalar ut en halv dags lön efter sju timmar. Oftast jobbar de i sträck utan rast.
– Vår arbetsgivare hetsar oss med att vi måste jobba ”snabbare, snabbare”. Jag jobbar så fort jag kan, annars blir man utbytt direkt.
Efter upploppen gick den italienska regeringens arbetsmarknadsminister Maurizio Sacconi ut med att landet numera har ”nolltolerans” mot exploatering av migranter. Men för Njie är arbetsvillkoren oförändrade.
– Regeringen sa att ägarna måste skriva kontrakt med oss, men de har inte gett mig något att skriva under. Det är hemskt att säga det, men vi behandlas som slavar. I början ville jag åka hem igen – jag stod inte ut med rasismen. När jag ringer mina släktingar i Gambia tror de mig inte. ”Hur kan Italien som är den katolska kyrkans hemland behandla er så?”, frågar de. Många italienare åker på semester till Gambia. Några stannar och köper hus. Där är de fria, så varför kan de inte behandla oss likadant när vi kommer hit?

Erik Paulsson Rönnbäck & Martin Edström

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.