För en vecka sedan sjöngs ”Den blomstertid” i landets skolor och för en stund kunde man uppleva att tiden har stått stilla sedan man själv gick i skolan. Men riktigt så är det förstås inte. Skolan lever och förändras med tiden. De flesta finländska föräldrar som idag har barn i skolåldern har själva vuxit upp under den mest jämlika tiden i den finska skolans historia; så också i Sverige.

”Under större delen av efterkrigstiden har det varit politisk konsensus om att alla elever ska få lika chanser att utveckla sina färdigheter i skolan. Alla makthavare insåg att det var bra för samhällsutvecklingen. Samtidigt försvann successivt klassbegreppet ur den skolpolitiska debatten.”
Så här skriver redaktörerna Carl-Magnus Höglund, Siri Reuterstrand och Christer Wigerfelt i senaste numret av den svenska publikationen KRUT, Kritisk utbildningstidskrift, som har just klass som tema. Ämnet aktualiseras nu åter av en utveckling som egentligen är en återgång till tiden före den universella grundskolan. ”Som vanligt sker förändringarna under pompös frihetsflagg. Under parollen ’Alla vill inte bli akademiker’ ska eleverna tidigt delas upp i grupper där en styrs mot teoretisk och en mot praktisk utbildning.”
Det finska skolsystemet är på många sätt konservativt jämfört med det rikssvenska. Den svenska yrkan på valfrihet och den stora mängden friskolor, många av dem vinstdrivande, har ännu ingen motsvarighet i Finland där Steinerskolor och någon enstaka religiös skola utgör de få undantagen till den kommunalt drivna majoriteten.
Men också hos oss ökar inkomstskillnaderna, och klasskillnader som varit på väg att suddas ut förstärks igen, med konsekvenser också för skolan och barnens möjligheter.
I ett samhälle där skolan står för likhet och jämlikhet, gör sig klassbegreppet mindre behövligt i skoldebatten, även om föräldrarnas utbildning och inkomstnivå är viktiga indikatorer för hur barnen klarar sig i utbildningssystemet.
I ett samhälle där skolan i frihetens namn erbjuder flera vägar och valmöjligheter redan i ett tidigt skede finns det större risk för att skolan cementerar socioekonomiska skillnader snarare än att utjämna och kompensera för dem. Valfrihet föder konkurrens om det som uppfattas som ”det bästa”.
Elisabet Öhrn, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet, som intervjuas i KRUT av Reuterstrand, säger att klass är viktigare än kön när man talar om skillnader i skolframgång mellan olika grupper av elever. Att man ändå pratar mycket mera om könsskillnader i skolan har, menar hon, att göra med att de upplevs som lättare att hantera.
”Klasskillnader är jämförelsevis ett större strukturellt problem och kräver andra, mera omfattande politiska insatser om de ska kunna åtgärdas.”
Det är på många sätt bra att man idag ser det som viktigt att möta enskilda barns och familjers behov och önskemål. Men utan en lyhördhet för hur de här önskemålen hänger ihop med socioekonomiska skillnader mellan familjer är det stor risk att den verkliga valfriheten i skolan endast kommer att gälla en elit. För andra, ofta arbetarklassens och de fattigas barn, gäller det att ta vad som blir kvar efter att de bättre lämpade har gjort sina fria val.

Nora Hämäläinen

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.