Min mormors far, Lauri Schroderus, var en ivrig amatörfotograf. Från början av 1900-talet framåt finns det hundratals glasnegativ bevarade med bilder tagna av honom. Gemensamt för nästan alla bilderna är att de är defekta, antingen på grund av fotografens misslyckande eller på grund av att tiden farit illa fram med dem. Ansikten är inte sällan överexponerade och spöklikt suddigt vita. Men det finns också dubbelexponerade ansikten: två ansikten och två olika miner på samma bild, på samma kropp. Rispor, fläckar och otydlighet dominerar många av bilderna.
Flera av bilderna är också ögonblicksbilder med rörelser som bidrar till suddigheten, otydligheten. Det är just dessa fel som gör bilderna så levande, som gör tidskänslan och känslan av tid i dem så stark och som gör det möjlig att tolka och beskriva dem på ett otal sätt.
I Lauris bilder dominerar två motivkretsar, den större av dem är familjen. Hustrun – min mormors mor –, de fyra döttrarna och deras far- och morföräldrar finns noggrant dokumenterade i de efterlämnade bilderna. Det andra Lauri ägnade sig åt att fotogafera var sådant som hänförde sig till hans arbete: maskiner, fabrikshallar, fartyg och arbetare.
Bilden här ovan, med de två flickorna, hör till de tekniskt mest lyckade och mest intakta av de bilder av Lauri som finns bevarade. Jag har valt den för att den går att reproducera på tidningspapper utan att det blir poänglöst. I sig är bilden kanske inte så intressant annat än som släkthistoria. Flickan till höger är moster Kaja, och flickan till vänster är hennes syster, min mormor Greta. Bilden är tagen strax före första världskriget, för snart hundra år sedan. Det som blicken fäster sig vid är den starka kontrasten mellan den mörka övervakande damfiguren med suddigt ansikte i bakgrunden och flickornas frisläppta glädje och expressiva ansikten. Den okända damen i bakgrunden ser i själva verket overklig ut: som något ickelevande, en staty. Medan flickorna däremot ser ut som om de vore hundraprocentigt närvarande, fullt i livet – också i den bemärkelsen som ett fotografi ger evigt liv.
Det finns två små knorrar här. Moster Kaja, hon i vitt, den mindre flickan, dog av en hjärntumör endast sjutton år gammal 1926. Den svarta statykvinnan i bakgrunden är kanske en av de framtida sörjande? Mera dramatiskt tänkt, och i linje med bildens komposition, så är hon döden själv. Det andra, och som för mig känns mera chockerande, är att min mormor på den här bilden är på pricken lik min nu femåriga dotter Matilda. Inte bara till utseende, utan framför allt är det minen som är exakt lik en av de miner Matilda brukar ha. Detta upprör mig varje gång jag tittar på den här bilden. Varför? Jag vet inte, ännu.
Peter Mickwitz
