Syskonkärlek och en blaserad brittisk överklass bjuds det på när Ronja Boije läser Virgina Woolfs debutroman och Susan Sellers bok där Woolf är huvudperson.
Det finns en viss gren av den brittiska romantraditionen som bäst kunde beskrivas som skvaller i romanform. Missförstå mig rätt, som bäst är dessa skildringar av oändligt långa samtal vid eftermiddagsteet om den ena eller andra fastern ell-er den och den ogifta unga mannen briljanta gestaltningar av det sociala spelet i de övre klasserna och det glättiga umgänget skildrar ett helt samhällssystem i 1800- och 1900-talets England. I Virginia Woolfs debutroman Resan ut (1915), som nu för första gången ges ut på svenska, finns det triviala umgänget utförligt skildrat men där under anas ett samhälle i gungning. I centrum står en grupp edwardianer som reser till Sydamerika med målet att i den unga fräscha världen finna något, ja, annat.
Frihet, exotism och rikedom hör till motiven i denna folkstinna roman med den unga kvinnan Rachel Vinrace som något slags huvudperson. Något slags eftersom perspektivet ständigt skiftar och nya personer träder in i bild för att sedan försvinna. Här anar man redan Woolfs formexperiment och förmåga att skildra det banala med suverän skärpa (här skymtar exempelvis en tidig Mrs Dalloway förbi), men i denna roman känns splittringen ännu mest av allt frustrerande. Eller som en i raden av grå karaktärer uttrycker det när hon får veta att en av huvudpersonerna plötsligt avlidit: ”Kära hjärtanes … det är mycket sorgligt. Men just nu kommer jag inte ihåg vem hon var. Vi tycks ha fått så många nya bekanta här.” Lite bättre minne har förhoppningsvis läsaren, men speciellt mycket mer sörjer inte heller denna över förlusten.
Intressantare är då att läsa romanen som en skildring av ett engelskt samhälle som fortfarande krampaktigt försöker hålla fast vid sin identitet som kolonialmakt och moralsamhälle, samtidigt som rollen börjar kännas trång. Det symptomatiska är hur denna saliga blandning människor reser till Sydamerika för att skapa sig något annat och sedan likt Robinson Kruse upprätthåller det engelska också i den nya världen med allt vad det innebär av baler, tennis och brevskrivande. De lever blinda för det sydamerikanska samhället kring dem och återskapar istället ett England i miniatyr med erforderliga aktiviteter, som ändå mest av allt verkar vara ett sätt att slå ihjäl tiden mellan lunch och middag och därmed tränga undan den leda som följer av att redan ha erövrat världen och tröttnat på densamma.
Bell & woolf
Skvallerpotential och glättigt umgänge finns det även i litteraturprofessorns Susan Sellers roman Vanessa och Virginia där konstnären Vanessa Bell och hennes syster Virginia Woolf spelar huvudrollerna och Sellers konstaterar mycket riktigt att det är Woolfs högborgerliga bakgrund och barndomens tebjudningsträning som utgör grunden för hennes författarskap. I utkanten av romanen anas resten av Bloomsburygruppen och dess smaskiga intriger och estetiska diskussioner, men Sellers fokus ligger på relationen mellan systrarna. Man kan ändå fråga sig varför Sellers valt just Woolf och Bell som studieobjekt. Bruket av historiska personer som romankaraktärer brukar sällan lyckas med föresatsen att förklara och komma nära inpå personen ifråga. I bästa fall är det istället ett försök att närma sig den mytologiska roll som Woolf eller andra historiska ikoner får spela i det kollektiva medvetandet, i näst bästa fall projicerar författaren sin egen person eller tematik på ett historiskt material, och i värsta fall nyttjas den historiska personen bara som ett sätt att sprida stjärnglans över det egna namnet. Sellers roman hamnar någonstans mittemellan och kan förutom som en skildring av den omöjliga och oumbärliga syskonrelationen också läsas symboliskt som den skrivande och tänkande kvinnans förhållande till ikonen Woolf. Om Sverige har Victoria Benedictsson, Frankrike Simone de Beauvoir så är Woolf den anglosaxiska varianten på det kivnnliga geniet som är för intelligent för sin egen tid och sitt eget bästa.
Sellers låter Vanessa Bell föra ordet och rikta sig till den redan döda systern med ögonblicksbilder från deras liv. Hon positionerar storasystern Vanessa i underläge i förhållande till den sedan barndomen karismatiska Virginia, samtidigt som hon hela tiden förblir den äldre systern som har överseende med Virginias egenheter och tar hand om henne vid sjukdom. Där finns naturligtvis avundsjukan, manipulationen men också den intima relationen syskon emellan. Romanens mest gripande scen är när Vanessa i slutet kommer till Virginia och berättar att hon överväger att ta sitt liv medan Virginia vägrar lyssna. Precis efter mötet är det istället Virginia som begår sitt legendariska självmord: det är lillasystern Virginia som har rätt att bryta ihop och därmed gå till historien med sin tragedi medan storasystern Vanessa måste bli kvar för att allt inte ska rasa. Rörande är även Sellers beskrivning av hur klaustrofobiskt det öppna och fria förhållandet som Bloomsburygruppen omfattade kan kännas, när raseriet och svartsjukan fördrivs som borgerliga.
Sellers roman tenderar till en viss grad av sentimentalitet och chosighet, men fungerar överlag som en finstämd skildring av syskonrelationens ambivalens. Men faktum är ändå att det är Sellers uppdiktade systrar Vanessa och Virginia som gör det hela intressant, snarare än skildringen av de faktiska Bell och Woolf.
Virginia Woolf: Resan ut. Albert Bonniers förlag 2010. Svensk översättning: Maria Ekman.
Susan Sellers: Vanessa och Virginia. Ordfront 2010. Svensk översättning: Eva Johansson.
Ronja Boije
