Klas Fransberg i Vasa är en stor gestalt inom den finlandssvenska filmen. I bagaget finns också en mångårig vänsteraktivism hos en man som förespråkar de traditionella vänstervärderingarna.

På en liten lummig gårdsplan i den gamla arbetarstadsdelen Kappsäcken i Vasa står Klas Fransberg och målar underredet på sin båt och hälsar med ett ljudligt ”Mojn” utan att vända sig om.
– Båtsäsongen är så kort här i Vasa så att man börjar fundera på om det alls är nån vits, säger han då han till slut sliter sig från arbetet. Mannen som uppger sig ”göra så lite som möjligt” numera, har förstås genast en arbetsrelaterad förfrågan, han undrar om jag kan leverera en bunt med broschyrer åt Mats Långbacka för ett pressinfo i Helsingfors.
Man kunde säkert fylla ett uppslag med text om antingen politik eller film efter en diskussion med Fransberg, här ska vi försöka få rum med båda på ett betydligt mindre utrymme. Fransbergs betydelse för den finlandssvenska filmen kan knappast underskattas. Där filmskapare som Claes Ohlsson, Åke Lindman och Klaus Härö har gett den finlandssvenska filmen välkommen stjärnglans, hör Fransberg till dem som arbetat mer i bakgrunden, lika mycket med administration och PR som med regi och skapande. I dag säger han som sagt att han försöker göra så litet som möjligt, men berättar ändå att han nyss har avslutat produktionen av tre olika dokumentärfilmer. Han har sedan länge arbetat inom Finlandssvenskt filmcentrum och med Filmjournalen. Dessutom har han tillsammans med Mats Långbacka ett företag som marknadsför finlandssvensk film utomlands. En av hans egna dokumentärer ska visas i Cannes i år.
– Orsaken till att jag blev intresserad av film var ganska enkel. Jag kommer från Nykarleby och där fanns då jag var liten en biograf som hette Scala. Det speciella med den var att den visade filmer bara på veckosluten, och om man köpte biljett på fredagen fick man för samma pris se en film hur många gånger man ville. Så det där blev jag väldigt fascinerad av och såg ibland samma film fem gånger om.

Dålig markandsföring

Fast han egentligen studerade till klasslärare, har Fransberg aldrig jobbat i en skola, utan har i stället självlärt sig till filmmakare. Hans första arbete var att hålla i en bom på en filminspelning och han lärde sig fort ljudproduktion. Eftersom hans pappa var amatörskådespelare som också var anlitad i filmer, rörde han sig ofta på inspelningsplatser och fick också själv som ung spela i små roller. I början av 80-talet började han arbeta som lokalreporter i Österbotten för TV-Nytt.
– Det var en väldigt snabb process. Vi spelade in materialet med 16 mm:s kamera på dagen, klippte ihop inslagen och skickade dem med lokalflyget till Helsingfors, och sedan visades de i eftermiddagsnyheterna. Sen i slutet av 80-talet återvände Anders Engström, som också var från Nykarleby, från London och sa att nu ska vi börja göra film ”på riktigt”.
Den finlandssvenska filmen mår bra, anser Fransberg. Det görs ganska mycket finlandssvensk film och en stor del av den håller dessutom bra klass. Problemet är kanske främst att man är dålig på att marknadsföra den.
– Det känns som om vi själva är väldigt dåliga på att lyfta fram finlandssvensk film. Helsingin Sanomat är nästan bättre på att skriva om det än till exempel Hufvudstadsbladet.
Klas Fransberg säger att det ändå ute i Europa för tillfället finns ett intresse för filmer som är gjorda av minoritetsfolk. Men, säger han, finlandssvenska filmmakare borde bli bättre på att behandla sina ämnen på ett sätt som gör dem gångbara i ett bredare sammanhang. Gör man till exempel en film om snus i Finland, räcker det inte med att man socialantropologiskt granskar snusproblematiken, utan man borde i stället finna ett sätt att via den peka på problemet med att man i EU inte har förståelse för medlemsländernas särart och kultur.

Vänster från väster

Förutom filmen går också vänsterengagemanget som en röd tråd genom Fransbergs liv. När vi har druckit upp hans termoskaffe ur pappmuggar i det lilla köket i ”extralägenheten” där han bland annat förvarar klippbord och kameror, berättar han om hur det kom sig att han blev radikal vänsteraktivist i början av 70-talet.
– Jag är uppvuxen i Sverige och återvände till Finland då jag skulle börja gymnasiet. På den tiden var välfärdssamhället i Sverige mycket längre hunnet än i Finland. Till all lycka hade min familj inga kopplingar till Sfp, som var dominerande i Nykarleby och min pappa blev genast aktiv inom den lilla socialdemokratiska grupp som var aktiv i staden. För mig personligen var det en liten radikal grupp i skolan, som bestod av de tre bröderna Saarela, som lockade med mig i den radikala vänstern.
Två saker upprör Fransberg speciellt i dagens politik.
– Jag säger som Mikael Wiehe, att jag är skitförbannad på nyliberalismen i samhället, på att makthavarna håller på att privatisera den sociala välfärden. Och jag tycker att ingen längre pratar om vad som händer med kapitalets vinster. Det finns ingen som diskuterar det, det är helt bortglömt.  En annan fråga är Finlands invandringspolitik.
– I ett land där vi bara har fem miljoner invånare, så kan det fast komma fem miljoner till utan att det har nån som helst betydelse!

Populism

Framför allt är Fransberg besviken på att man inom vänstern snarare koncentrerar sig på populistiska ensaksfrågor i stället för en bred analys. Han viftar bort uppståndelsen kring kärnkraftsfrågan, där Vänsterförbundet har tagit en klart negativ ståndpunkt och ondgör sig speciellt över djurrättsrörelsen, som enligt honom skjuter förbi målet.
– Djurrättsaktivisterna angiper enskilda djurfarmare här i Österbotten, men inte är det ju nån vits med det. De gör ju bara sitt jobb. Det är kapitalisterna som köper pälsarna som man borde komma åt!
Han ser inte heller med blida ögon på de gamla taistoiterna, som han anser att till stor del sysslar med museiverksamhet och värnar om en arbetarrörselse som inte längre existerar. Mera ekonomisk analys och politik är vad Fransberg efterlyser inom vänstern och han påpekar att till exempel Marx idéer nuförtiden används som forskningsmodeller också inom helt borgerlig forskning.
Vänsterns framtid i Österbotten ser han inte speciellt ljust på, även om han ställer sig försiktigt positiv till att Harri Moisio kan röstas in i riksdagen i kommande val. Förra gången var det inte många röster som fattades. Jag talar om den utveckling som syns i södra Finland, där många unga har övergått från ensaksrörelser till partipolitik, och där tunga poster långsamt håller på att övertas av en ny generation, med stor draghjälp av Vänsterunga, som lyckats locka en hel del unga aktivister. Tyvärr säger han att han inte har sett av någon liknande utveckling i Österbotten, även om han medger att han inte är speciellt insatt i vad ungdomarna gör i dag.
– I Österbotten hoppas jag speciellt att vänstern kan arbeta för att bevara arbetsplatserna inom den traditionella industrin och inte flyttar ut dem till länder med billig arbetskraft. Dessutom är det viktigt att hälsovården skulle vara avgiftsfri. Nu betalar man hälsovårdsavgifter och annat, men det borde kunna fixas på ett annat sätt. Vänstern borde återgå till sina grundvärden.

Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.