”När vi skriver om idrott så skriver vi egentligen inte om idrott” konstaterar Mårten Westö i Övertramps efterord och slår huvudet på spiken.
Det första man kan konstatera är att Övertramp inte handlar om sport. Främst. Novellsamlingen som är redigerad av Solveig Arle och Heidi von Wright innehåller tretton texter som i varierande grad visserligen tangerar ämnet, men det centrala i dem är sällan sportgrenen utan snarare dess utövares själsliv. Eller relationerna, kriserna, ångesten och spriten. Eller livet och döden, om man så vill.
Även om temat sport inte är det som tydligast framträder, finns det med i de flesta texterna på en annan nivå: i tempot. Den markerade rytmen. De korta meningarna. Det är stramt, lite hackigt, snabbt. Som löparens puls. Ibland blir det tröttsamt. Som om texterna inte är helt färdiga. Hastigt nedtecknade.
I en samling på dryga dussinet texter av lika många skribenter blir kvaliteten inte oväntat relativt ojämn. Det finns några bidrag som träder fram, flera som blir en bakgrundsfärg, så där jämngrå.
Två stycken skiljer sig rent formmässigt från de övriga. Serietecknaren Kaisa Lekas självbiografiska mus berättar vilka sportgrenar hon provat under årens lopp, fyra före och sex efter att hon låtit amputera båda benen. Liksom Lekas serier i allmänhet, är även denna fylld med svart humor, livsglädje, stolthet och bra fiilis helt enkelt. Däremot kan man fråga sig om det är motiverat att ha en tecknad serie i en novellsamling, men personligen gillar jag överraskningen.
Ulrika Nielsens dikt ”Springandet” har hög identifikationsfaktor och man studsar med i tankeflödet – rytmen är även här central. Nielsen sätter fingret på detta ack så välbekanta komplicerade förhållande: hat-kärleken till joggning.
Det kunde behövas lite mera av kanske just hat-kärlek – eller starka känslor över lag – i skribenternas relation till sporten. Nu blir intrycket onekligen det, att sport som tema är något påtvingat, något obekant, och således får nöja sig med en biroll i berättelsen.
I övrigt finns det känslor så det räcker och blir över. Det är besvikelse och självkritik och rädslor, nostalgi och ångest och ånger. Och inte sällan är döden närvarande. Men det är också humor och vardagseufori och stor glädje i det lilla. Och en hel del allmänt filosoferande.
Omöjligt uppdrag?
Sebastian Johans ”Det heter inte minigolf” är oväntat rolig och samtidigt lite otäck. Det kunde vara genomtrist att läsa om de aderton filtklädda banorna, men den superseriösa tävlaren med aggressionsstörning i ett halvseriöst lag (de prioriterar fikat före och under matchen) gör det nästan till en thriller; när ska han tappa nerverna fullständigt? Här är en med ett passionerat förhållande till sport – det må så vara att det råkar handla mer om ett spel – men temat i texten är trots det snarare personlighetspsykologi än sport.
Bowling-novellen ”Barbro” av Peter Sandström är fin. Det är en novell som är hel på ett sätt som många av de andra i samlingen inte är: genomarbetad och med ett naturligt flyt i det okonstlade, opretentiösa språket. Den vuxna sonens beskrivning av den åldrande fadern – ”en sån som inte väcker medkänsla” – är vemodig och kärleksfull utan bli banal.
Generellt kan man säga att det är just det som är det finaste i många av antologins texter: den dolda eller pinsamma eller förödmjukande, felaktigt förmodat obesvarade kärleken som finns mellan personerna.
Robert Åsbackas ”Den oomkullrunkelige” om Tai Chi Chuan är en text som verkligen har sporten i centrum, passionerat, med den förlorade kärleken enbart som fond. I författarpresentationen i slutet av boken kan man bekräfta att han verkligen vet vad han talar om – vad gäller den kinesiska kampkonsten, alltså.
Dessvärre lyckas Åsbacka inte engagera den oinsatte; det blir så mycket teknik och jargong att man ohjälpligen förblir utanför. Man lyckas inte riktigt känna energin, inte riktigt förstå varför det är så viktigt att stå med just sextio procent av vikten på höger fot. Precis som man (enligt vad jag själv erfarit) inte riktigt kan övertyga sin vän om det sublima med ashtanga yoga – det bästa med sport är helt enkelt omöjligt att beskriva och förmedla.
Redaktörerna för Övertramp förundrade sig över bristen på sport i litteraturen och åtog sig att åtgärda problemet. Kanske en av orsakerna till bristen kunde vara just det här: rena sportskildringar är tråkiga för dem utanför den specifika intressegruppen, och bra sportskildringar är kanske något av en omöjlig uppgift.
Solveig Arle & Heidi von Wright (red.): Övertramp. Schildts 2010.
Sonja Mäkelä
