Ska Sverige bli ett i raden av länder där många hamnar utanför välfärden? Ett land där massarbetslösheten biter sig fast oavsett konjunktur. Ett land där den generella välfärden i praktiken har ersätts av grundtrygghet och välgörenhet för dem med låga inkomster och privata försäkringar för dem som tjänar bättre. Ett land där den offentliga skolan och vården har blivit så dålig att de med medel ser sig om efter privata alternativ för sig och sina familjer. Ett land där klasskillnaderna har dragit iväg och där arbetarbarn nästan aldrig möter överklassbarn. Svaret ges den 19 september när Sverige går till riksdagsval.
Det finns två sidor av Sveriges samhällsutveckling efter snart fyra år med borgerlig regering och politik. Klassklyftorna har ökat, fler är fattiga, köerna till socialkontoren fylls på. Statistiken på området talar sitt entydiga språk. Bland de nya fattiga märks de som står utanför arbetsmarknaden; många av dem är unga, flyktingar och pensionärer med låga pensioner. Det är grupper som knappt hörs i den politiska debatt som har den välmående medelklassen i Stockholm som norm och utgångspunkt. Glesbygdsborna, flyktingarna, de unga arbetslösa eller de långtidssjuka är i bästa fall föremål för debatt, men deras egna röster hörs sällan.
Kommuner och landsting drar ner på sin service för att klara ekonomin. Ersättningen vid arbetslöshet är så låg att det är svårt att klara sig på den. Svårt sjuka människor mister sin sjukersättning. Fackföreningsrörelsen är försvagad och på defensiven. Hundratusentals medlemmar lämnade facket och A-kassan när den borgerliga regeringen gjorde det för dyrt att vara med. Nu är fackföreningsrörelsen stukad av medlemsras och EU:s Lavaldom. Idag får den föra en defensiv kamp för att inte medlemmar med fasta jobb ska sparkas för att sedan via ett bemanningsföretag komma tillbaka till sin gamla arbetsplats utan anställningstrygghet. I det tomrum som en försvagad fackförening lämnar efter sig växer en ny arbetsmarknad fram med otrygghet, tillfälliga anställningar och löntagare som måste ta vad de får utan att våga opponera sig.
Men det finns en annan sida. Vinnarnas sida. En värld där man funderar över ny bil, nytt kök eller en ny utlandsresa. Inkomstskatten har sänkts med mer än 70 miljarder kronor. Även andra skatter har sänkts eller tagits bort. Bland dem med trygga jobb, villa och höga inkomster finns vinnarna. De märker inte mycket av krisen, de har betydligt mer kvar i plånboken när skatten är betald. De har inte bara fått lägre skatt, av de andra skattebetalarna bjuds de på subventionerad hemhjälp via skatteavdrag om de så önskar. De behöver knappt möta förlorarna i ett land där segregationen i boende och utbildning är större än på mycket länge. Sannolikt är vinnarna, om man bara räknar i kronor och ören, i majoritet. Men bland dem med vanliga inkomster är vinsten mycket måttlig, det är de riktigt rika som drar ifrån.
Valet kommer att stå om vinnarna. Det är de som är flest, de som måste övertygas, de som avgör hur det går. Är de beredda att bidra till en bättre A-kassa, stöd till kommuner, en sjukförsäkring som inte överger svårt sjuka och kraftfulla gröna investeringar i järnväg, nya energisnåla bostäder och ren energi för att få folk i arbete? Svaret är inte givet. Även om den rödgröna oppositionen har varit mycket försiktig med att föreslå höjd inkomstskatt, så kommer många i den riktigt välmående medelklassen med en ny regering att få betala lite mer i skatt för huset, bilåkandet och förmögenheten. Det kan bli några tusenlappar per år. Kanske en inställd weekendresa till Barcelona. Är välfärdsstaten värd det? Det kan bli den fråga som avgör valet. Svaret är långt ifrån givet, det är lätt att sänka skatterna men impopulärt att höja dem igen. I den borgerliga argumentationen beskrivs ”de som inte arbetar” närmast som parasiter som medelklassen tvingas släpa på. Genom demagogin där förlorarna blir ”de andra” och ”de tärande” speglas människosynen.
Vad avgör frågans svar? Till en del är det förstås den välmående medelklassens egna liv och erfarenheter. När deras egna ungdomar om några veckor sjunger ”den blomstertid nu kommer” och går ut gymnasiet så går även många av dem rakt ut i arbetslöshet. Medelklassens egna föräldrar kan ha svårt att klara sig på sänkta pensioner och med högre skatt än arbetande. Många känner någon vän eller granne som fick mattan undandragen under fötterna vid arbetslöshet eller sjukdom. Kanske inser tillräckligt många av vinnarna att vi alla vinner på ett tryggare och mer jämlikt samhälle med generell välfärd som omfattar
alla. Kanske vill vi ändå ha ett solidariskt samhälle eftersom vi tycker att solidaritet och jämlikhet trots allt är något bra. Kanske, men det är långt ifrån säkert. Kanske är weekendresan till Barcelona viktigare. Kanske har avståndet till ”de andra” redan blivit för stort.
När en viss punkt passeras är det svårt att hitta tillbaka igen. När utbildning handlar om att hitta en bra privat skola för sina egna barn, inte kräva bra utbildning för alla, så har egenintresset tagit över allmänintresset. När socialförsäkringar har blivit så dåliga att de inte skyddar längre, då tar man en privat försäkring för att få trygghet. Men varför ska man då betala till det allmänna? När det vanliga pensionssystemet ger så lite i pension att man bara måste ha ett dyrt privat pensionssparande för att få ett bra liv som äldre, så vill man inte ha höjd skatt – inte ens för att förbättra för pensionärerna.
Är vi där redan? Jag vet inte. Men jag vet helt säkert att vi kommer att vara där om vi får fyra ytterligare år med en borgerlig regering. Då kommer vi definitivt att ha lämnat en nordisk samhällsmodell med mindre klyftor, starka fackföreningar, generell välfärd och en väl utbyggd offentlig sektor bakom oss. Då kommer det att vara mycket svårt att vända utvecklingen oavsett vilken regering vi får.
Men ännu har vi chansen, ännu kan utvecklingen vändas. Men det är vinnarna, medelklassen med sitt på det torra, som har avgörandet i sin hand. Välfärdsstat eller en weekendresa till Barcelona? Det är frågan.
Jonas Sjöstedt
