I Indien går miljontals barn miste om barndomen. Landet har i år äntligen fått en lag som tryggar alla barns rätt till gratis utbildning, men lagen om barnarbete är däremot från ett förgånget sekel.
De regntunga monsunmolnen har ännu inte spruckit när vi stegar in genom grinden till skolan. Förvirring råder: vad ska vi göra här och var är barnen? När vi har bänkat oss på de svettiga plaststolarna i den dunkla salen och Mr P. Dhananjay just har börjat ge oss svar, överröstas han (och den skramlande fläkten i plåttaket) av trummor och skratt och dylikt allmänt uppsluppet stoj. Dhananjay ropar något på telugu och de alltjämt osynliga barnen tystnar.


Vi, en grupp nordbor och amerikaner som går en sommarkurs på universitetet i Hyderabad i södra Indien, har kommit på en dagstur till verkligheten. Skolan, eller snarare lägret, ligger en dryg timmes färd utanför miljonstaden, mellan några av delstaten Andra Pradeshs många fält och små byar.
Lägret drivs av Mamidipudi Venkatarangaiya Foundation – MVF för enkelhetens skull – en medborgarorganisation som motarbetar barnarbete. Deras linje lämnar inget utrymme för tolkning: ”Any child out of school is a child labourer”, upprepar Dhananjay gång efter annan – alla barn som inte går i skola är barnarbetare, punkt. Barn ska inte arbeta, de ska utbildas, och ingen orsak till skolfrånvaro kan accepteras.
Inget litet projekt, dessvärre. Uppgifterna om hur många barn som egentligen arbetar i detta oöverskådligt stora land varierar kraftigt och är en definitionsfråga. Två miljoner barn uppskattas arbeta med riskfyllda, på ett eller annat sätt farliga uppgifter, medan den officiella siffran för all betald barnarbetskraft uppgår till sjutton miljoner. Andra, oberoende uppskattningar för samma kategori ligger kring fyrtio miljoner. Om man däremot följer MVF:s definition – att alla barn som inte går i skola är barnarbetare – är siffran hundra miljoner.
Hur som haver: de är för många.

Bryta traditionen

– Så länge barnen arbetar är de inte barn. De behandlas som arbetare, de har varken kön eller ålder utan är rätt och slätt arbetare.
Dhananjay, som har varit med sedan organisationen grundades på 1980-talet och nu ansvarar för personalutbildning, kan inte dölja sin ilska. Hans röst är fylld av utropstecken och den typ av desperation som präglar alla röster som år efter år måste ropa ut självklarheter om mänskliga rättigheter för döva öron.
– Efterfrågan på barnarbetskraft är enorm. Den är billig och lätt att styra. Tjugo procent av Indiens ekonomi är beroende av barnarbete, men varför ska barnen lösa världens problem? Vi behandlar i alla fall inte barnen som offer, utan som barn. Vi vill ge dem barndomen tillbaka.
MVF och dess volontärer driver bland annat kampanjer i byarna för att övertyga föräldrar om att deras barns plats är i skolan och inte i fabriken eller på fältet. Lättare sagt än gjort. Det handlar inte om att föräldrarna inte skulle vilja skicka sina barn till skolan (det är en myt som lätt spräcks av den universella sanningen att alla föräldrar önskar att deras barn ska ha det bättre än de själva). Det beror snarare på att möjligheten aldrig erbjuds. I byar någonstans ute på vischan är det ingen statlig tjänsteman som knackar på dörren för att informera om grundläggande utbildning, medan fabriksägarna och arbetsledarna däremot ständigt är där på tröskeln och lockar.
– Varför man skickar ut barnen för att arbeta? För att det är vad man gör, av hävd. Barnarbete är en del av livet. Dessutom kanske föräldern har en skuld, som gör att barnet tvingas arbeta. Före Indien blev självständigt var tvångsarbete vanligt, och det lever vidare.
Det må låta osannolikt, men vissa föräldrar har kanske aldrig hört att deras barn borde gå i skolan innan någon av MVF:s volontärer besöker deras by. Ofta arbetar även de bättre bemedlades barn. Allt det här visar att det krävs en stor – nej, revolutionär – förändring för att barnen ska återfå sin rätt att vara barn.
– Det är ett mycket stort beslut att skicka ett barn till skolan, det innebär en stor förändring för hela familjen, inte minst för dess ekonomi. Därför behöver familjen stöd både av det egna grannskapet eller bysamhället och landets regering.
Dhananjay understryker det avgörande i att bryta traditionen som tillåter – eller till och med uppmuntrar – barnarbete. Det behövs ett stödsystem och en enträgen, oavbruten kampanj.
– Om man lyckas bryta motståndet i en by, är det troligare att också grannbyn följer efter. Det gäller att få vara med på bymöten och att varje gång man träffar personerna i andra sammanhang driva den här agendan, säger Dhananjay.
Förutom att prata med föräldrar, träffar volontärerna också fabriksägare och andra som anställer barn, för att tvinga dem att sluta. Motsåndet är, föga oväntat, massivt.
– Vilken rätt har ni att komma och störa vår verksamhet, hur ska vi nu leva, säger de. En del av cheferna vet faktiskt inte om att det finns en lag som förbjuder barnarbete, och de friger till och med gärna barnen när de hör om den. De här personerna är självfallet i klar minoritet, säger Dhananjay.
Och dessutom: lyckas man frige en grupp, har chefen inga problem med att snabbt hitta nya barn som kan ta över jobben. Det finns en armé av barn som väntar på att bli anställda. Därför måste man nå ut till alla barn på en gång, och därför måste man ha nolltolerans: man måste motsätta sig alla typer av barnarbete, inte ”bara” tvångsarbete (dagens slavarbete, som innebär att man tvingas arbeta för att betala tillbaka en skuld som ofta kan vara rent godtycklig).
– Det är sist och slutligen nationens attityd som är problemet, inte bristen på pengar, säger Dhananjay apropå hela spektrumet av problem med att få barnen att gå i skola och stanna kvar där.
– Skolorna är negativt inställda till fattiga barn. Man måste till exempel kunna visa upp ett födelsebevis för att få skriva in sig i skolan, men det säger sig självt att alla inte har något sådant. När ett barn drabbas av någon motgång, i skolan eller hemma, är det första alternativet alltid att hoppa av skolan, de uppmuntras till och med till det, menar Dhananjay. Han tycker också att det borde vara möjligt att inleda sin skolgång när som helst under läsåret, så att tröskeln skulle vara så låg som möjlig för att faktiskt börja.

Bygga broar

Att ta sig över tröskeln, det försöker också MVF hjälpa till med. Förutom att den genomför kampanjer i byarna, driver organisationen också så kallade transit-camps, läger som fungerar som en mellanetapp och en smidig övergång från arbete till skola. Bridge courses, kallas de (det vill säga bro, inte kortspel), och de hjälper barnen som har missat de första skolåren att komma ikapp sina jämnåriga.
Det är ett av distriktets fjorton läger av den typen som vi besöker denna stillsamma julilördag. I fjorton år har dessa vitkalkade, spartanskt utrustade låga byggnader sett hundratals före detta barnarbetare komma, lära sig och segervisst gå vidare på sin utbildningsbana. Ett par hundra barn, de yngsta nio år gamla, studerar här varje år. För tillfället är några tiotal flickor på plats eftersom det egentligen är sommarlov och det föregående läsårets barn har avslutat kursen för att börja i ”riktiga” skolor. Några av de första eleverna är numera själva lärare i områdets skolor.
I det här distriktet bor en miljon människor. En tredjedel av dem är barn, och av dem går bara hälften i skolan. Redan innan MVF fanns här, hade bybor på eget initiativ bildat gupper för att arbeta för barnens rättigheter och andra människorättsfrågor. Nu har grupperna organiserat sig och registrerat sig i en förening som samarbetar med MVF.
När vi senare slår oss ner på sandplanen tillsammans med barnen – eller inledningsvis snarast mitt emot dem, på ett lämpligt västerländskt avstånd – råder återigen förvirring. Vårt enda gemesamma språk visar sig vara leendet. Det brukas flitigt. Luften fylls av sprudel och nyfikenhet; och snart också bubbligt, lite förläget fnitter när Joe från USA tar fram sin fickordbok i telugu och av allt att döma misslyckas fatalt med att göra sig förstådd.
Snart ställer sig två flickor i den bakre raden lite tveksamt upp med ett sånghäfte, men alla stämmer strax in med starka röster. Musiken är ett lika internationellt språk som leendet, och vi andra känner oss spontant skyldiga att bjuda på något tillbaka. Utan att ha förberett oss drar vi till med en tämligen falsk version av en visa på engelska, vilken det var har jag förträngt. Det är som bekant tanken som räknas.
Innan vi äter lunch i den dunkla salen – först gästerna, sedan invånarna – tar några av de äldre flickorna mod till sig och stiger fram för att berätta sin historia. Först är det Manemma som är fjorton år. Jag misstänker att en del går förlorat i tolkningen, men kärnan i hennes och de andras vittnesbörder är i stort sett densamma: att de arbetade inom jordbruket, på en fabrik eller tog hand om småsyskon, att organisationens volontärer hittade dem, att lägret är mycket trevligt och att de mycket hellre studerar än arbetar. Alla nickar.

Svag lag

Vad säger då Indiens lagstiftning om skolor och barn och arbete? Gratis och obligatorisk utbildning för alla mellan sex och fjorton år (då man officiellt upphör att vara barn) blev lagstadgad så sent som ifjol och lagen trädde i kraft i april i år. I mitten av 1980-talet blev barnarbete olagligt – i princip, och bara i specifika fall. Lagen förbjuder anställning av barn till vissa farliga arbeten och reglerar arbetet när det gäller andra mindre farliga uppgifter. Eller som Dhananjay säger:
– Lagen tillåter i själva verket barnarbete, ja till och med uppmuntrar till det. Vad är meningen med att göra en lista på tio arbeten som är förbjudna för barn? Det betyder ju att barnarbete i övrigt är okej. Som sagt handlar det om ett attitydproblem och inget annat. En del av Indiens intellektuella kan till och med tala öppet om hur landets ekonomi behöver barnarbetare. Vad är det som är så fel med att de plockar lite majs på fälten, kan de fråga?
Lagtexten (Child Labour Regulation and Prohibition Act) är minst sagt intressant läsning. Mycket riktigt kan man säga att den tillåter barnarbete, eftersom den oblygt talar bland annat om hur många timmar barnet får arbeta utan paus (tre timmar), att barnet ska ha en dag ledigt varje vecka och inte jobba mellan åtta på kvällen och sju på morgonen – och så vidare.
Dhananjays kommentar om listan på tio förbjudna arbeten, måste dock avslöjas som en retorisk underdrift – de är de facto sjuttio till antalet. De värsta sysselsättarna finns med: mattor, bomullsförädling, kemikalier, gruvor, cement, byggarbete, järnvägar, kolfabriker, glas, olja, tobak. Väl så. Men vänta – ingenstans nämns klädproduktion; varför är barn förbjudna att tillverka strumpbyxor och sportartiklar, men inte jeans och t-skjortor? Och inom jordbruk, varför nämns bara sådant arbete som utförs med traktor eller skördetröska?
Dhananjays frustration smittar av sig.
Men Rom byggdes inte på en dag och många bäckar små… och så vidare. Indien är osannolikt och oöverskådligt på tusen och ett sätt och det är väl orimligt att förvänta sig att något skulle förändras över en natt. Under tiden är organisationer som Mamidipudi Venkatarangaiya Foundation oumbärliga.
När regnet fram på eftermiddagen ljudlöst börjar droppa över fälten och vildsvinet med sina små kultingar söker sig in under buskarna i utkanten av lägret, löser den inledande känslan av förvirring också upp sig. Men inte avdunstar den, nej snarare rinner den över bräddarna. Den svårgripbara känslan i maggropen beror på det underliga faktum att det allra vackraste samtidigt är oändligt sorgligt och det allra hemskaste obeskrivligt vackert. Tapperhet och osjälviskhet och villkorslös vänlighet gör mig utan undantag gråtfärdig.
Men barnen är glada. De får vara barn igen.

Sonja Mäkelä

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.