Ylva Larsdotter har fiskat i vårens barnboksflod och fått upp en ledsen måne, en drös skruvade tigrar, några riktiga farligheter och till sist en barnbok utan ett enda barn…
Vad händer när månen inte längre förmår lysa i den mörka natten?
Många är de konstnärer som sjunger månens lov i sina verk. Allt som oftast är det en romantisk, lite trolsk fullmåne som blickar ned över det trånande kärleksparet eller kanske en något excentrisk måne som sprattlande ser ut som en citron eller schweizerost.
I Joar Tibergs och Anna Höglunds Månen blev rädd får vi dock stifta bekantskap med en måne som gått in i väggen. Tiberg, mest känd som poet, har skapat en svindlande poetisk och stämningsfull berättelse om hur månen börjar känna sig svag, trött och inte längre förmår lysa lika klart som tidigare. Han har börjat ifrågasätta sig själv och sin uppgift. Vad är det för vits med att hålla på att lysa och springa över natthimlarna? Ingenting är längre roligt och månen känner sig helt tom. Solen ger rådet att söka upp några stjärnor som lär andra att gråta. Under ledning av solen och några olyckliga stjärnor lär sig månen till slut att våga möta sin sorg och smärta för att till sist ta sig upp ur den. Månen återvänder så till sist till sin plats på himlavalvet för att ”lysa med mörkret i”.
Jag fängslas och berörs av denna bok, inte minst för valet av ämne. Depression och vägen ut ur en sådan är något som vi sällan möter i dagens barnböcker. Det är befriande att Tiberg och Höglund har skapat en bilderbok om ett sådant aktuellt och angeläget ämne, som många barn säkert kan känna igen sig i. Med sitt poetiska och emellanåt drömska anslag i både text och illustrationer fyller den ett tomrum i bilderbokshyllan.
Anna Höglunds illustrationer är konstverk fyllda av stillhet. Med hjälp av små medel och skiftningar i färger lyckas hon fenomenalt förmedla månens känslostämningar; månen dinglar med sina små smala ben ensam och villrådig i den ödsliga natten eller också vinkar han lite sorgset god natt åt en sovande pojke. Höglund låter natthimlen skifta mellan mörkaste svart och milt rosa, beroende på månens sinnesstämningar.
Tiberg och Höglund förmedlar också hopp. På bokens sista bild möter vi en måne som förnöjt mumsar på en smörgås och dricker ett glas mjölk, redo för nya äventyr på himlavalvet. Benen är inte längre lika spinkiga och kinderna har fått färg. Världen är solgul men med stråk av grått. Månen blev rädd skildrar hur det går att komma ur sin sorgsenhet och övervinna rädslan, bara man vågar möta den och ta den till sig.
Månen blev rädd. Joar Tiberg (text), Anna Höglund (illustrationer). Rabén & Sjögren, 2010.
”Mad men” i tigerkostym
Hjälp! är det första ord jag tänker efter läsningen av Nora och Kasper Strömmans bilderbok Tigerkontoret. Efter att ha tagit del av Månen blev rädd med dess rogivande, lågmälda och vemodiga tilltal är det min tur att bli rädd. För det blir jag av Tigerkontoret. Det är absolut ingen sövande godnattsaga som jag har för avsikt att läsa när min son ska vaggas till ro. Snarare är det som att väckas av en kommersiell radiokanal på högsta volym.
I Tigerkontoret får vi veta vad tigrar gör på kontoret hela dagarna. Vi får följa en tigerpappa från arla morgon vid frukostbordet, till kontoret och alla bestyr där. Väl hemma igen sjunker hela tigerfamiljen ner i tevesoffan för att återhämta sig inför en ny dag. Tigrarna sitter fast i det berömda ekorrhjulet med andra ord.
Vad tigermammor gör dagarna igenom förtäljer inte historien, kanske hålls de fångna i en lyxdjurpark i någon förort. Syskonen Strömmans berättelse skulle kunna vara rolig, underfundig och medryckande. Tyvärr är den inte det minsta lustig eller underhållande. Snarare påminner berättelsen om ett skruvat avsnitt ur teveserien Mad men, färgsatt i skrikande orange, svart och grått. En färgsättning, som åtminstone i mina ögon, stör berättelsen som helhet, skapar disharmoni och gör mig stressad. Jag misstänker att intentionen varit att skapa ett slags 70-talsnostalgisk retroformgivning med tjocka konturlinjer och starka färger, men fult är inte alltid kul.
Vi får veta att tigrarna jobbar vid små bord framför stora datorer. De har så viktiga uppgifter att de ibland inte ens själva förstår varför de är så viktiga. När de blir stressade eller irriterade viftar de med svansen eller visar klorna för att varna andra. Receptionist-tigern, naturligtvis en tigrinna, hälsar alla tigrar i kostym (tigrarnas Don Draper) hjärtligt välkomna, när de släntrar in på kontoret. De är glada när de får åka på semester. Ur ett perspektiv ger Tigerkontoret ett socialt tvärsnitt i skildringen av livet på ett kontor. Dessvärre är den stolpiga och stereotypa berättarstilen med dess karikerade gestalter alltför påträngande.
Tigerkontoret skulle kunna vara ett bra boktips till alla barn som har föräldrar som snart ska börja jobba efter semestern eller för att skildra arbetslivet på ett kontor. Tyvärr är den alldeles för ironisk, med ett för intensivt berättartempo i kombination med en för gräll färgsättning och märkliga illustrationer.
Tigerkontoret. Nora och Kasper Strömman. Söderströms, 2010.
Frågor om farligheter
Med text av Karin Henriksson och illustrationer av Maarit Gunnervall är Farligt på riktigt? en färgglad, pedagogisk och underhållande berättelse om den 3-åriga Matilda. Hon är en kavat och frågvis flicka som älskar att sitta i mormors kök, äta ostsmörgåsar och höra sagor om prinsessor som jagas av drakar. En dag när Matilda besöker mormor pratar de om sådant som kan vara farligt på riktigt, exempelvis vassa knivar, snabba bilar och giftiga tvättmedel. Hur är det egentligen med dinosaurier, monster och läskiga filmer, undrar Matilda? Farligt på riktigt? är till stor del uppbyggt med frågor som det sedan ges svar på. Det är en genuin högläsningsbok för barn som kommit till det stadiet där de undrar över allt mellan himmel och jord och som ännu inte förmår skilja på fantasi och verklighet.
Maarit Gunnervalls välgenomtänkta form- och färgsättning med humoristiska och utlevande gestalter lockar till vidare läsning. Genom att använda både fotografier och teckningar blåser hon nytt liv i kollaget som illustrationsform. På ett utmärkt sätt kompletterar text och bild varandra. Genom det lekfulla tilltalet lyckas författarna fånga det lilla barnets perspektiv och funderingar. Tonläget skulle ha kunnat bli väl mästrande men Farligt på riktigt? lyckas väl med att rikta sig till barn på barns vis. Dessutom belyser den att det inte finns några frågor som är för oviktiga eller för konstiga. Hur ska man få reda på något om man inte vågar fråga? Farligt på riktigt? rekommenderas varmt för dem som vill ha en lustfylld och trivsam lässtund tillsammans med de allra minsta.
Farligt på riktigt? Karin Henriksson (text), Maarit Gunnervall (illustrationer). Schildts, 2010.
Om vuxna för alla åldrar
Katarina von Numers-Ekmans och Christel Rönns Konrad och Kornelia är något så ovanligt som en bilderbok för barn utan barn. Istället får vi möta den pillemariska Kornelia, en 50+ tant som lever ensam med sin låtsaskompis Bengtsson som enda sällskap. Han har funnits vid hennes sida ända sedan hon var liten. Bengtsson är idealmannen även om han bara finns i fantasin. Kornelia trivs på det stora hela med sin tillvaro. Hon arbetar, går på bio (med Bengtsson) och samlar på romaner med röda sidenband. Titt som tätt träffar hon den karismatiska väninnan Rosita, som har en helt annan framtoning än den lite blygsamma Kornelia. Rosita sätter in kontaktannonser, går på dans och ordnar dammiddagar. Då blir Bengtsson svartsjuk och surar i tamburen. Konrad är en åldrande ensam man som mer eller mindre ofrivilligt lämnat landsbygden och sin hund och bosatt sig i höghuset mitt emot Kornelia. En dag möts de två och inget är längre sig likt.
Konrad och Kornelia är en mycket varm och livsbejakande berättelse om hur ensamhet på ålderns höst kan bytas mot gemenskap och vänskap. Christel Rönns illustrationer är ömsinta och lekfulla och kompletterar texten på ett utmärkt sätt. Det är också befriande att läsa en barnbok utan barn, en som visar att de existentiella frågor som boken behandlar är eviga och inte förlorar sin betydelse bara för att man blir äldre.
Konrad och Kornelia. Katarina von Numers-Ekman (text), Christel Rönn (illustrationer). Schildts, 2010.
Ylva Larsdotter
