Tapio Salmi reser till Berlin och minns murens blodsugna hundar, östtyska diskuskasterskor och puttrande Trabanter
Auferstanden aus Ruinen
und der Zukunft gewandt,
lass uns dir zum Guten dienen,
Deutschland, einig Vaterland.
Alte Not gilt es zu zwingen,
und wir zwingen sie vereint,
denn es muss uns doch gelingen,
das die Sonne schön wie nie
über Deutschland scheint.
Johannes R. Beche
Det var en ovanligt kylig, blåsig och regnig julidag, då jag första gången kom till Berlin. Mitt hotell låg på västsidan i den delade staden, i närheten av Berlins berömda olympiastadion, där de olympiska spelen 1936, Hitlers stora show för den sportgalna världen, ägde rum. Redan den första kvällen gav jag mig ut på vandring i miljonstaden och jag kände mig nästan tvungen att se en av stadens symboler – visserligen inte någon av turistmyndigheternas favoriter – Berlinmuren. Jag vandrade fyra kilometer i regnet längs Strasse des 17. Juni till stadsdelen Berlin Mitte och så stod den plötsligt där, den omtalade muren, med vaktsoldater från DDR:s Volksarmee och otaliga blodsugna vakthundar. Jag blev rädd på ett primitivt sätt: ”de där hundarna sliter mig i stycken på några minuter, eller sekunder, om jag försöker ta ett illegalt steg över gränsen”, tänkte jag där jag befann mig, bokstavligen på gränsen mellan den första och andra världen, mellan marknadsekonomi och realsocialism.
Efter en timmes promenad i ösregnet var jag tillbaka i mitt hemtrevliga hotellrum, somnade snart men drömde obehagliga drömmar om hundar som jagade mig och fick fast mig.
”Tre världar” var det sätt på vilket man strukturerade vårt jordklot. Med dessa tre världar menade man de industrialiserade västländerna, det socialistiska blocket samt utvecklingsländerna, u-länderna. Östblocket i Europa var ingen monolitisk helhet; egentligen var det en blandning av i- och u-länder. Även den ekonomiska strukturen var mycket varierande; i Polen och Ungern fick privat företagsamhet existera i någon mån, medan man i DDR, det forna Östtyskland, tillämpade realsocialismens lagar med hård hand. Privatkapitalismen hade i DDR ersatts med statskapitalism; AG, Aktiengesellschaft, hade förvandlats till VEB, Volkseigener Betrieb – bokstavligen: företag som ägdes av folket. Under årens lopp – efter att den tyska delningen hade blivit ”slutgiltig” 1949 – omstrukturerades många bolag i öst och väst. Tyskland fick två Lufthansa-bolag och två Carl Zeiss-företag. Det östtyska Lufthansa tvingades efter en rättegång att avstå från det ärevördiga namnet och blev Interflug. Carl Zeiss på östsidan, i Jena, blev Carl Zeiss Jena. Någonting stannade ändå kvar i DDR efter kejsar- och nazitiden: järnvägen kallades alltid för Reichsbahn. På västsidan städades ordet Reich noggrannt bort; man avskydde allt som hade med Riket att göra.
I mitten av 80-talet for jag på en konferensresa till Västberlin. En bussexkursion ordnades till stadens östsida och till det kungliga preussiska residenset, Sanssouci i Potsdam. Innan vi kom fram till gränsen, Berlinmuren, varnade guiden oss: ”ifall ni har västerländska tidningar eller tidskrifter, göm dem i era väskor, för det är förbjudet att föra dem till öst”. Väl framme steg en gränsvakt från DDR upp på bussen, tog mitt pass och stirrade mig djupt i ögonen. Det var ingen kärleksfull blick precis. Plötsligt började han le en aning och konstaterade: ”Ah, Herr Salmi, Sie sind aus Finnland”. De övriga passagerarna behandlades iskallt; jag var den enda finländaren i bussen. Vi, Finland, var på rätt väg, men inte riktigt framme ännu – ett neutralt land som upprätthöll vänskapliga relationer till Östtyskland och som t.o.m. officiellt hade erkänt landets suveränitet, vilket de flesta västländer inte hade gjort.
”DDR – 35 år av fredsarbete”, deklarerade gigantiska affischer på östsidan om gränsen, alldeles invid muren. Javisst, freden bevaras och soldaterna från Volksarmee går omkring med laddade maskinpistoler, tänkte jag.
Det var lätt att ana – utan att man var särskilt påläst i europeisk historia efter andra världskriget – att det var något mycket artificiellt med den östtyska staten. Ändå lyckades DDR existera i 40 år och imponera på många i västvärlden. Vi kunde se landets framgångar inom idrott, kultur och vetenskap. Vi smålog då vi såg DDR-bilar som Trabant och Wartburg puttra förbi och lämna efter sig ett blått rökmoln från tvåtaktsmotorn. Min pappas första bil var en Zwickau från Eisenach. Växeln var placerad på instrumentbrädet och såg ut som ett strykjärn; jag satt i baksätet och väntade med spänning på att en ny växel skulle läggas in, för då hördes ett oljud som hetsade upp min fantasi och gjorde de vuxna nervösa. Många år senare stötte jag på ett liknande fenomen: en östtysk rulltrappa som förde ett sådant oväsen att en ingenjör från Kone Oy skulle ha skrattat av ren skadeglädje. DDR-tekniken fungerade på sitt sätt och användningen av apparaterna krävde Fingerspitzengefühl, fingertoppskänsla. Den västerländska känslan av teknologisk överlägsenhet har fördunklat sanningen om att DDR var en av de mest betydelsefulla industristaterna i Europa. Landet kunde på 70-talet erbjuda en levnadsstandard som var betydligt högre än i många andra länder på vår kontinent.
Också inom kulturlivet höll DDR hög profil. Det var en medveten politik som styrdes uppifrån av landets makthavare. Utan namn som Anna Seghers, Stephan Hermlin, Stefan Heym, Christa Wolf och framför allt Bertold Brecht skulle världslitteraturen vara betydligt fattigare. De få som reste till DDR kunde rapportera om fantastiska teaterföreställningar på Berliner Ensemble, teatern som Brecht själv hade grundat tillsammans med sina älskarinnor och framför allt med sin hustru Helene Weigel. Efter Brechts död 1956, tog Weigel över ledarskapet av teatern ända fram till 1971. Peter Schreier imponerade med sin tenorröst på Deutsche Staatsoper och Gisela May erövrade världen med sina chansoner och politiska sånger. DDR:s kulturimage lämnade ofta sin västliga storebroder, Förbundsrepubliken, i skuggan. I Östtyskland var kulturen en statsangelägenhet på ett annat sätt än i väst; författaren Johanner R. Becher införde begreppet Literaturgesellschaft – litteratursamhälle – som blev en statlig doktrin.
Jag vågar påstå att det finländska skol- och universitetssystemet fortfarande påverkas av förebilder från DDR. Då det gällde att övergå från det parallella skolsystemet (folkskola – läroverk) till ett nytt grundskolesystem på 70-talet, var de socialistiska tendenserna i samhället starka, klart starkare än den politiska vänsterns parlamentariska styrka. Vänstern bestämde mycket långt den politiska agendan. Det skulle ha varit onaturligt och opsykologiskt att kopiera det sovjetiska skolsystemet (alla kom ihåg vinterkriget och bara några få kunde ryska!). DDR var däremot ett seriöst alternativ. På kurser som organiserades av ungdomsorganisationer som Teiniliitto föreläste man om olika länders skolsystem och då framhävdes ofta det tolvåriga allmänbildande och samtidigt yrkesinriktade systemet i DDR som mönstergillt. Gratis för alla, tillgängligt för alla, oberoende av var man bodde eller hur mycket ens föräldrar förtjänade, parallella möjligheter för student- och yrkesskoleexamen, en rigoröst planerad läroplan, en rationell världsbild grundad på dialektisk materialism. Morgondagens klasslösa samhälle är baserat på vetenskap och teknik, med andra ord: DDR-produkten.
Även när det gällde 70-talets examensreform vid våra universitet fick DDR stå som förebild. En liten smula allmän vetenskapsfilosofi, grundläggande studier, fackämnen och sträng kursbundenhet var slagorden. Mentaliteten var långt ifrån det det s.k. humboldska bildningsidealet, även om det ledande universitetet i Östtyskland fortfarande fick bära Humboldts namn. Det var så enkelt att kopiera: processen befann sig i harmoni med de allmänna samhällstendenserna, och många kunde tyska, även om bara ett fåtal personligen hade bekantat sig med DDR-systemets ”förträfflighet”.
En företeelse stod ändå över allting annat, för den berörde miljontals människor, oberoende av ras, nationalitet eller politisk orientering. Det var DDR:s enorma framgångar i internationell toppidrott. Framgångarna var så häpnadsväckande att inte ens en övertygad idrottshatare kunde förbli omedveten om DDR:s segrar i EM, VM och de olympiska spelen. Radio- och TV-sändningarna rapporterade om hur det förhållandevis lilla landet på 17 miljoner invånare förmådde utmana stormakterna USA, Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien. Idrottsreportrarna var förtjusta och upprepade landets förkortning nästan maniskt – DDR blev ett bränd. Den finske TV-reportern Pentti Salmi fick smeknamnet Pentti ”DDR”-Salmi, inte bara tack vare sin expertis utan också på grund av sina politiska sympatier. ”Tyskarna har alltid varit så duktiga”, menade man och hämtade lärdom och dopingämnen från indrottshögskolan i Leipzig. Där arbetade kanske världens bästa experter inom idrottsmedicin med utveckling och testning av olika slags hormonpreparat. Även Finland skulle lyftas upp till den internationella toppnivån igen, med hjälp av den lärdom man fick från DDR. Och följden blev också många medaljer i EM, VM och OS på 70- och 80-talet. Tyvärr åkte en del fast både här och på DDR-sidan av järnridån.
Efteråt har många detaljer om den organiserade dopingen avslöjats och DDR-läkare har biktat sig i dagspress och i TV-program. ”Tyskland har varit expert på experiment med människor”, tänkte jag cyniskt då jag lyssnade till en idrottsläkares bekännelser. Om han verkligen ångrade sig, förblev en gåta för mig. ”Patienternas” öden var många gånger tragiska, trots guld och glans. I ett reportage berättade den föredetta diskuskastaren Andrea X. hur hon blev så manlig efter flera års intensiv hormonbehandling att det slutligen var klokast att erkänna fakta och bli Andreas på riktigt. Idag lever Andreas i ett lyckligt äktenskap med en kvinna.
Något kulturellt blev det i alla fall kvar efter att DDR:s idrottsdröm krossats: den övriga världen hade lärt sig melodin och texten i DDR:s nationalsång – ”Auferstanden aus Ruinen und der Zukunft gewandt…”. Melodin är komponerad av Arnold Schönbergs elev, Hanns Eisler, Brechts nära vän och medarbetare, som ända fram till sin död 1962, levde i Östberlin. Eisler antog aldrig östtyskt medborgarskap, utan dog med ett österrikiskt pass i fickan. Det var säkrast så.
DDR blev en totalitär stat, som visserligen eftersträvade social rättvisa och internationell solidaritet och vars mål det var att bli ett av de mest framstående länderna i världen. Den demokratiska och och antifascistiska traditionen, som den tyska vänstern och många tyska intellektuella representerade efter andra världskriget, förvrängdes till en massiv och dogmatisk propaganda, en kuliss bakom vilken kreativitet och initiativ från gräsrotsnivån kvästes. Skeptiker och dissidenter tystades ned, och torterades också tidvis. Exemplen är många och har fått stor internationell uppmärksamhet: diktaren och trubaduren Wolf Biermann tvingades lämna landet; den världsberömde kemiprofessorn Robert Havemann, en övertygad antifascist och aktivist inom motståndsrörelsen under andra världskriget, slängdes ut ur vetenskapsakademin och sattes i husarrest efter en kritisk föreläsningsserie vid Humboldt-universitetet; den tysk-judiska författaren Stefan Heym återkom från sin exil i USA till Tjeckoslovakien och senare till DDR, där han straffades med publiceringsförbud för att han gett ut sina texter i väst. Det politiska maktetablissemanget i DDR gjorde allt för att skapa ett (skenbart) harmoniskt samhälle, där alla skulle vara av samma åsikt. En utopi, som överträffade Marx’ utopier.
Man kan fråga sig ifall en annan väg hade varit möjlig. Mitt svar är: under de historiska och realpolitiska betingelser som rådde i Europa efter andra världskriget, knappast. Så länge Sovjetunionen kontrollerade de mindre östblocksstaterna kunde ingen liberalisering, ingen verklig pluralism komma i fråga. I avgörande ögonblick var pansarvagnen den stabiliserande och sammanbindande kraften. Detta blev dokumenterat i samband med det östtyska arbetarupproret 1953 – massdemonstrationer och strejker spred sig över hela landet från Berlin till Leipzig, från Halle till Gera. Undantagstillstånd utlystes och demonstranterna manglades ner av sovjetiska pansarvagnar. För att hedra offren för dessa blodiga händelser har en del av Berlins huvudgata på västsidan om muren döpts till Strasse des 17. Juni. DDR:s öde var skrivet i stjärnorna, kunde man (n)ostalgiskt påstå: en socialistisk utopi förvandlades till Realsozialismus. På en promenad som han gjorde tillsammans med en annan gammal antifascist efter Berlinmurens fall konstaterade Stefan Heym, att uppbyggandet av ett demokratiskt samhälle hade misslyckats…
Många år efter Berlinmurens fall är jag tillbaka i den östra delen av Tyskland, i de nya Bundesländerna, som det så vackert heter. Finns det någonstans kvar något av den gamla DDR-atmosfären? Längtan efter den kallas i det återförenade Tyskland för Ostalgie. Alexanderplatz i den östra stadsdelen har förvandlats till ett modernt centrum med resturanger och eleganta affärer. I närheten finns det skyhöga TV-tornet med ett roterande telecafé på toppen. Detta är en av de få DDR-konstruktioner som de nya makthavarna från väst har accepterat som symbol för den nygamla huvudstaden. Överallt restaureras, muras, skrapas, slipas, målas, byggs nytt. Berlin skall igen bli en av världens mest attraktiva städer, som innan det olyckliga kriget bröt ut.
”Det känner vi till, men låt oss ta U-Bahn och åka till Karl-Marx-Allee eller Frankfurter Allee, till gator, som en gång var paradavenyer i DDR, landets skyltfönster”, föreslår jag för mina reskamrater men möts genast av protester. ”Vad finns där att se?” ”Låt oss ta reda på det”, insisterar jag och tvingar igenom min vilja. ”Vorwärts, Kameraden!” Vi skall vandra omkring och hitta ett bra och billigt matställe. Vi kan ta en promenad på Frankfurter Allee, en av de första stora gatorna som återuppbyggdes efter krigets härjningar. Grosse Frankfurter Strasse fick 1949 ett nytt namn, Stalinallee, som senare ändrades till Karl-Marx-Allee, trots att DDR aldrig genomgick en ordentlig destalinisering.
Vi hittar en restaurang vid Karl-Marx-Allee, som är ett utomordentligt exempel på den efterkrigstida arkitekturen i DDR. En överbred gata med otaliga gröna träd och kilometervis med monoton nyklassisk arkitektur. Människan är liten, men systemet är mäktigt, det intrycket skall man få och det får man. Maten på restaurangen representerar en gammaldags tysk meny och inredningen är välbevarad: stället har senast renoverats kanske någon gång på 60-talet. Tunga gardiner, mörkt möblemang, borddukar av vitt linne, plastblommor på borden. Det luktar tobaksrök, svinkött, fett och svett. Billig bratwurst smakar gott med billigt lageröl. Bandspelaren spelar varken västerländsk pop-rockmusik eller kampsånger från DDR men låten vi hör är välbekant: Marlene Dietrichs ”Ich hab’ noch einen Koffer in Berlin…”.
