Markus Riuttu tror på människan och hennes kapacitet till goda gärningar. Han tror också att det krävs en katastrof för att förpassa den ständiga tillväxtens ideologi till historien. Ganska muminaktigt, vid närmare eftertanke.

Fågelsångens oascafé är en av skådespelaren Markus Riuttus favoritplatser i Helsingfors för tillfället. Den förra favoriten hängde här intill, ovanför järnvägsspåren, men är nu ersatt med en mycket tråkigare och mindre gungig variant.
Riuttu är i sommar aktuell på flera håll. Den minst synliga rollen gör han i det – tack vare marknadsföringen – mest synliga projektet: som Mumintrollets svenska röst i den omarbetade polska 70-talsanimationen Mumintrollen och kometjakten, nu i 3D. Internationella affischnamn och Finlandsbesök av titelmusikskaparen Björk har skapat tillfällig hajp, men för Riuttu rör det sig om ett långvarigt och alltjämt pågående projekt.
– För två år sedan började arbetet med att göra tjugofemminuters avsnitt för teve och dvd av det existerande materialet. Närmare tjugo sådana avsnitt gick på finsk och svensk teve, och av dem gjordes också den förra filmen Farlig midsommar, berättar Riuttu.
Kometfilmen hade premiär för en vecka sedan (se recensionen på sidan 15) men den svenska versionen dröjer dessvärre ännu ett tag. Riuttu säger sig ha en nyfunnen uppskattning för Mumintrollet – under en period avskrevs han som för mesig och icketrovärdig eftersom allting alltid gick bra för honom till slut. Mest gillar Riuttu de udda karaktärerna Hemulen, Filifjonkan och outcasten Stinki.
Riuttu utexaminerades från Teaterhögskolan för fem år sedan och säger att något av det svåraste med yrket är det ständiga arbetssökandet.
– Självkänslan, att hantera den, är det tyngsta. Om man inte blir tillfrågad för exakt alla tänkbara roller tolkar man det genast som att man är helt oduglig.
Konkurrens är i alla fall bra och prestationspress kan betyda kvalitativt resultat. Man kan jämföra de finsk- och svenskspråkiga teaterscenerna i landet på flera punkter, men Riuttu nöjer sig med att konstatera att han tycker att det finns bra innovativitet på svenskt håll, tack vare aktiva fria grupper. Samtidigt kan ribban ofta ligga onödigt lågt.
– Jag tror att vi kunde kräva mera av oss själva. Man borde renodla bra idéer eftersom det ofta händer att bra idéer blir bara okej föreställningar. Om man måste göra för många kompromisser och det bara blir femton föreställningar i någon källare, händer det inget i längden. Det krävs mera hajp, man borde alltid sikta lite högre och arbetet borde ha mera kontinuitet. Det låter på fel sätt provokativt att säga att vi tolererar medelmåttighet… Jag menar att det borde komma inifrån, kravet på hög kvalitet, inte att man ska gå och säga till andra att de är dåliga. Man ska själv tänka på vad man kan göra bättre, att förringa andra är aldrig rätt sätt att kräva högre nivå. Det handlar också om att våga lyfta sin egen svans och säga att man är bra, det är vi ofta onödigt försiktiga med.
Samtidsförankring
Riuttu har en latent akademisk sida som han säger att han gärna skulle utveckla. Innan han började på Teaterhögskolan studerade han sociologi, och han tycker att det centrala med universitetsstudier – att kritiskt granska omvärlden och vara öppen mot den – är centralt (eller borde vara det) också i teaterbranschen.
–Skådisar kunde ha mycket bättre allmänbildning, veta saker om världen och vad som pågår. Det finns risk för navelskåderi i annat fall, eftersom teatermänniskor ofta bara umgås sinsemellan.
Heltidsakademiker kommer Riuttu i alla fall inte att bli igen. Som yngre drömde han om en karriär som fotbollsproffs; tills han konstaterade att han helt enkelt inte var tillräckligt bra. Han trivs med teaterarbetet, både som ensembleskådespelare på någon institutionsteater, som Viirus till exempel, eller i de fria grupperna, som Teater 90° eller den smått absurda nonsenstyska teatrala orkestern Fisches Nachtgesang.
– Det är speciellt att vara med om att skapa en föreställning  från början, skriva manus, bygga scenografi, komponera musik. Den blir ens eget barn och man kan vara stolt på ett annat sätt än när man ”bara” är skådespelare.
I Fisches Nachtgesang spelar Riuttu främst piano och han säger att det har varit fint att hitta tillbaka till musiken på ett nytt sätt. I tiderna spelade han klassiskt piano, något han aldrig trodde att han skulle ha nytta av i framtiden.
På tal om musik, så har Riuttu när vi träffas precis kommit hem från Åland där han har gestaltat Franz Schubert – en stereotypiskt plågad, för tidigt död kompositör – i en cross-overproduktion där Schuberts musik kombinerades med text av Juha Siltanen.
Tidigare i sommar var Riuttu i Berlin tillsammans med Tiina Weckström för att repetera med Mikko Roiha, regissören bakom produktionsnamnet Vapaa Teatteri.
– Det var konstnärligt väldigt inspirerande och samtidigt som ett härligt sommarläger, säger Riuttu om arbetet med pjäsen Vincent River av brittiska Philip Ridley, som hade förhandspremiär i Berlin i juni.
Vincent River har premiär på Korjaamo i slutet av augusti men kommer att spelas också på stadsteatrarna i Åbo och Lahtis och på Työväen Teatteri i Tammerfors. Hundra föreställningar är planerade och Riuttu kan inte dölja sin entusiasm över projektet. Det rör sig om ett intensivt möte mellan två personer som vet något om mordet på en homosexuell man.
– Det är synd att pjäsen blev så aktuell nu i och med vad som hände på Pridefestivalen… Man skulle önska att intolerans, agression och våld mot människor skulle vara ett förlegat tema. Men teater är så klart som bäst då man lyckas skapa en föreställning som tilltalar just den tiden, den aktuella publiken.
Riuttu kan inte nämna en pjäs som skulle vara viktigare än andra, en som alla borde se någon gång i sitt liv. Det handlar om förankring i samtiden, om att både pjäsen och dess uppsättning är i dialog med tiden och åskådarnas egen verklighet (eller fantasi!). Då är den bäst av alla.

Sonja Mäkelä

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.