Dikt på dialekt är inget nytt för den fenomenalt mångsidige ordkonstnären Lars Huldén. Samlingen Heim/Hem, som kom år 1977 och sedan gavs ut i en ny upplaga fyra år senare, är en av de mest uppskattade i hans omfattande produktion. Här ingick dikter som ”Ti arrbeit i laag” och ”Ti kåma tibaak”, vilka har status som något av moderna klassiker.
Heim/Hem låg rätt i tiden. Åtminstone indirekt anknöt verket till den nya regionala medvetenhet och litterära och språkpolitiska aktivism som hurrarrörelsen och Författarnas Andelslag representerade. Den mest framträdande författaren i detta sammanhang, Gösta Ågren, skrev inte på dialekt, men titlarna på delarna i Jär-trilogin – Jär (1988), Stäädren (1990) och Hid (1992) – markerade ändå att det regionala och dialektala, som mental plats och historia, i det skedet redan hade erövrat ett nytt litterärt rum, finlitteraturens; det var inte längre förvisat till de låglitterära utmarker där genrer som ibland skrivs på dialekt – skrönan, kåseriet och revysketchen – brukar husera.
Att dikta på dialekt och bli utgiven på ett Helsingforsförlag låter som en omöjlig ekvation, om man inte har speciella förutsättningar, och det hade Huldén förstås. Förutom att han var en etablerad författare var han också professor i nordiska språk, med ortsnamn och dialekter som två av sina specialområden. Han hade alltså kompetensen att hantera dialekten dels som litterärt uttryck och dels som språklig form. Dialekten har ju inget skriftspråk och att förvandla tal till konsekvent genomförd skriven text är ingen lätt sak, även om man kan sin dialekt. I vidare bemärkelse hade Huldén också det kulturella kapital som fordrades för att en bok med ”dikt på munsalamål och högsvenska” skulle uppfattas som (måhända smått kuriös men ändå i princip) seriös litteratur och inte som en rent provinsiell angelägenhet.
dubbelt perspektiv
Dialektlitteratur, eller uttalat regional litteratur, har vanligen ansetts vara för insjunken i sitt sammanhang för att uttrycka den kritiska distans och ambivalens som är modernitetens särmärke. I dikterna i Heim/Hem, däremot, är diktjaget återvändaren som betraktar hembyn med dubbel blick: den införståddes och den bortflyttades. ”Ti arrbeit i lag” lyfter fram gemenskapskänslan i det gamla allmogesamhället, som underförstått kontrasteras mot ett mera alienerat och splittrat nu: ”Tå sesstist vi allihåop i ladun åsta äta. / Tå va vi allihåop. / Vi va vi tå.” Och i ”Ti kåma tibaak” gestaltas det omöjliga i återkomsten – det som ändrats kan inte åter bli samma – samtidigt som den sentimentalisering som lätt färgar hemkomsten som motiv motverkas: ”Aavundin ä it na minndär / jäär än i huvustäädrin.”
Med detta dubbelperspektiv som utgångspunkt kan författaren utforska den litterära potential som finns i den dialektala sfären. Här finns utrymme för anekdot och skröna, för lyrisk förtätning och vemodig betraktelse, för ironi och självironi – samma stilpalett som finns i hans övriga produktion. Och när det dialektala uttrycket förlorar sin närsynthet framträder en annan kvalitet på ett tydligare sätt, det universella draget. De livsvillkor som dialekten förknippas med är fortfarande en så integrerad del av det kollektiva minnet att också en sedan länge urbaniserad läsekrets kan relatera till dem, som allmänsklig matris.
När Heim/Hem publicerades var Huldén mitt i medelåldern och karriären. Den efterkrigstida strukturomvandlingen av landsbygden hade förändrat denna i grunden. Lantbruket hade rationaliserats och mekaniserats men hade ännu inte förvandlats till den högteknologiska stordrift som är dess överlevnadsvillkor en bit in på 2000-talet. Landsbygden är numera uppblandad och uppkopplad och i allt mindre grad en kulturkonserverande periferi. Dialekterna utjämnas men är fortfarande vitala på många håll i Svenskfinland. Och den verklighet de verbaliserar är en helt annan än det statiska jordbrukarsamhällets. I teorin borde det vara möjligt att skriva allvarligt syftande poesi också ur detta uppdaterade perspektiv och på dialekt. Sedan är det en annan sak att det knappast finns någon beställning på sådan litteratur.
I Huldéns nya dialektdiktsamling, To å ja, vi boåda/Du och jag, vi båda, möter vi ett åldrande diktjag som återvänder till barndomens språk och platser, inte bara för att positionera sig i tillvaron, utan också för att sluta cirkeln. Ålderdomens ensamhet, dödsmedvetenhet och melankoli är oundvikliga teman men vägs upp av den karakteristiska generositeten och underfundigheten hos Huldén, som med bibehållen stilkänsla kan växla mellan finstämd reflexion och en jordnära kroppslighet. Här är ett exempel ur den senare kategorin:
He e roåliari ti njuus en ti håost.
He viss ja rei tå ja va boån.
He kann va råolit tti räpa å,
jemst tti propp kann an ha nöiji oå,
bara proppin e tårr.
Åm an tös ssei
Fy ti it ttala åm allt ana. såm i e.
Det är roligare att nysa än att hosta.
Det visste jag redan när jag var barn.
Det kan vara trevligt att rapa också,
till och pruttandet kan man ha nöje av,
om pruttarna är torra.
Om man törs säga som det är.
För att inte tala om allt annat.
Till det geniala hos Huldén hör hans förmåga att verkligen skriva dikt på dialektens villkor. De i och för sig klanderfria översättningarna till standardsvenska påminner ofta om den prydliga kusinen från staden. Poesin lever i språkljuden, i vokabulären, i nyanser som ofta går förlorade i översättning. Konnotationerna är olika – dialekten är ett eget språk med egna uttrycksmöjligheter.
Det finns gott om språkpurister bland dialektvurmarna, det brukar höra till, men dialekterna åskådliggör likafullt den variation i språket som all språkstandardisering skyr och misskänner. I en av de nya dikterna kommenteras ämnet på följande sätt: ”He sjillnan po sproåtji Åpp i bakkan / å Nedär i byyjin, millan Knuuss å Nörrbis. / He kan sjili millan goålan i Nedärbyyjin å, / it så it vi fystaa varaadä, men he kann loåt / liiti onndälit imillanoåt.” Jag själv, och det är jag knappast ensam om, börjar nästan automatiskt läsa dikterna högt, men översätter dem till min egen dialekt, Kronobydialekten. Skillnaderna är redan påtagliga även om det rent geografiskt inte handlar om ett större avstånd än cirka 50 kilometer.
Att läsa dikt skriven på dialekt är att aktiveras på ett annat sätt än då man läser standardspråklig dikt. Det är att påminnas om språkets materialitet, om skillnaden mellan tal och skrift, om normens betydelse och hur denna styr vår uppfattning om vad språk är, kan vara och får vara. Att exempelvis knåda till dikter av språkslagg från nätet är en ganska ofarlig syssla, sådant är bara trendriktigt idag, här finns ingen social risktagning. Dialekter är då ett känsligare språkmaterial. Det stigma som vidlådde dem för några decennier sedan finns kanske inte kvar i samma form, men att blotta sin dialektala bakgrund i fel sammanhang kan fortfarande vara en lärorik upplevelse.
Lars Huldén: To å ja, vi boåda/Du och jag, vi båda. Schildts 2010.
Ralf Andtbacka
