Poesins historia är en historia om heterosexualitet – men den heteronormativa dikten läcker.
”Mannens vapendragare tittar kanske suktande på honom, kvinnan ligger kanske under ett träd och läser Sapfo. Ibland visar det sig att flickhänderna sitter på en pojke och att vokabulären rymmer en extra kromosom.” Så skriver redaktörerna Athena Farrokhzad och Linn Hansén i förordet till diktantologin Omslag. Queer poesi och frågar sig vad som händer när ingen bryr sig om att torka upp eller täppa till; när poesin redan från början svämmat över.
Först ut av inkontinenta poeter är Jonas Brun och Kristoffer Folkhammar med sin homoerotiska berättelse om ”Thebes heliga armé”, ett elitförband som slogs sida vid sida för sin omöjliga kärlek för att sedan slaktas i ett enda slag mot perserna. Leif Holmstrand och Kajsa Sundin följer sedan upp med en text om ett agiterat döende, om ett ”subjekt” med orediga kroppsliga symptom. Kropp och tillvaro motsätter sig här liksom poesin entydighet och mening för att istället låta det postmoderna tillståndet utgöra ett magstöd – en idé som i långt utmärker hela diktantologin.
I min läsning märker jag ändå hur jag vänder mig mot att försöka besvara frågan om vad som är queer i dikterna. Frågan är helt enkelt mer intressant än svaret. Som Hanna Hallgren skriver i ett avslutande samtal med Jenny Tunedal är queerteorin – om man till exempel tänker på Butler och Sedgwick – inte särskilt stilistiskt queer; ”Ibland skriver min mamma mer queera mejl.” Att majoriteten av bidragen till denna antologi tidigare publicerats i vitt skilda sammanhang förklarar varför många av texterna inte är reflekterat queerteoretiska men varför de på grund av sina postmoderna läggningar ändå handplockats av redaktörerna. Begreppen smälter ihop och jag känner en viss skepsis till antologins undertitel – behövs den verkligen? Finns det – utöver Hallgrens och Tunedals avslutande diskussion – verkligen något som skiljer just dessa texter från andra texter publicerade av de medverkande? Jag har svårt att se det. Är inte merparten av all samtidspoesi fylld av störningar, skevhet och inverterad normativitet? Står den inte därmed liksom det queera förhållningssättet alltid i relation till den heterosexuella normen som en exkluderande princip? Jag anser detta – men just därför är förstås ändå queertolkningen klart kvalificerad.
Kroppar är sårbara, ”utsatta för dikt och landskap och centralperspektiv” skriver Tunedal – och inte minst Sofia Klittmarks och Sofia Pulls bidrag ”Allt som är flickigt i mig” uppvisar hur talhandlingar och litteratur utgör ett butlerskt performativt våld. Texten breder ut sig i ett kvävande flickrumsrosa Kulla-Gulla-landskap, sväller och briserar av upprorisk flickighet – och med Johan Jönsons och Hanna Hallgrens text blir våldet om möjligt än mer fysiskt. Här slits materialiserade genusslamsor ur såväl manliga som kvinnliga positioner för att uppblandas i ett slags ohjälpligt själväckel.
Så: queer eller inte queer? Komponenter för poetisk queerifiering enligt Tunedal: ”transformationsgrammatik, homonymer, öppna teckensystem, utbrytningssatser, obestämda artiklar, bisatser, progressiva aspekter, måttsgenitiv, motsatsrelationer, naken form, påverkade talhandlingar, bitransitiva verb, brott mot subjektsregeln.” Check, check, check o.s.v.
Omslag. Queer poesi. Red. Athena Farrokhzad, Linn Hansén. Rosenlarv förlag, 2010.
Andreas Andersson
