Erik Bruuns välkända affischer och logotyper har gjort honom till något av en finländsk nationalgrafiker.

Kräftan är kokt till orangerödhet, den serveras med dill och snaps, men likförbaskat ser den glad ut. Affischen från 50-talet är ett av de verk av Erik Bruuns hand som man kan träffa på i internationella böcker om grafisk formgivning. Den är representativ för den lättsinnigt lekfulla, förföriskt jungfruliga och naivt optimistiska bildvärld som finns samlad i Fjädern och pennan, en retrospektiv över Erik Bruuns liv och verk. Att bli förtjust i Bruuns affischer är lätt. Just för den där trygga munterheten. Medlemmar av yngre generationer drabbas därtill gärna av nostalgi över en tid man inte upplevt, med en tilltalande och tydlig estetik som dagens reklam och formgivning mer eller mindre framgångsrikt låter sig inspireras av.
Begränsningarna hos tryckmetoderna skapar en del av atmosfären. Ta litografin – där bilden tecknas på en kalksten med allt vad det innebär av oåterkalleliga beslut och handrörelser, långt från ångerkortkommandon – eller serigrafin med sina kompakta färgytor, och det är svårt att återskapa den med de produktionsprocesser som nu är standard.
Kräftaffischen gjordes för en av Mainosgraafikots utställningar, evenemang tänkta att höja nivån på affischformgivningen i landet. Grafiker planerade obeställda affischer som valdes ut av en jury, och kunde sedan, om de hade tur, sälja sin idé. Ett arrangemang som antagligen gjorde att formgivare förverkligade infall och experiment som annars hade stannat kvar på en liten papperslapp. Kräftan användes sedermera av Turistföreningen i Finland.

Tyst om etiken

Ulla Aartomaas introduktionstext i Fjädern och pennan sammanfattar Erik Bruuns liv så här långt, med biografiska uppgifter om familjen, fritidssysselsättningar, utbildning, uppdrag och utmärkelser. Den är kortfattat anekdotisk, på bekostnad av analys, och ger intryck av att ganska långt grunda sig på samtal med Bruun själv.
Jag hade gärna sett mer uttömmande fortsättningar på ingångar som ”Erik Bruun har hela sitt liv talat om gatuaffischens betydelse”, ett avstamp som nu inte riktigt leder någonvart. Det hela avhandlas i ett kort stycke som nämner Bruuns åsikt att ”affischen [är] äkta endast på gatorna”, att dess budskap måste kunna uppfattas av spårvagsresenären på en sekund, och att han många gånger har fruktat gatuaffischens död. Här hade funnits plats för resonemang om kommunikation och inflytande, om budskapets avsändare och mottagare.
Efter kriget, skriver Aartomaa, ”utgjorde affischerna färgklickar som snarast väckte positiv respons, de hade ännu inte blivit reklammedel som man värjde sig mot.” (Nå, reklam var de nog innan man började känna sig antastad.) ”Först mot slutet av femtiotalet började det höjas kritiska röster mot den förändrade stadsbilden” – innan Hartwall fick sätta upp sin kampanj för en ny bordsdryck skulle fasadnämnden ta ställning till en liten upplaga av affischerna: förstörde de stadsbilden? ”Affischen blev godkänd”, konstaterar Aartomaa lakoniskt och lämnar diskussonen om det offentliga rummet.
Som om det bara var fråga om en estetisk aspekt, där konservativa krafter spjärnat emot men fått ge vika. Som om det inte alls handlar om en ideologisk strömning där upplevelser förpackas till produkter och mänskan ska övertygas om att välbefinnandet finns till salu, och det för hennes egen skull. Grafikerna är nödvändiga och villiga assistenter i omvandlingen av arbetare från enbart produktionsproletärer till konsumentproletärer. Den frågan berörs inte i boken, även om man kunde föreställa sig att ett helt arbetsliv i nära samarbete med reklambyråer och näringsliv skulle föranleda en genomtänkt inställning till verksamheten. Särskilt som Aartomaa kryptiskt kvitterar Bruuns ettåriga gästspel som lärare på Konstindustriella läroverket med ”Det blev en kort period, eftersom undervisningen inte betonade reklamgrafik och således inte motsvarade Bruuns visioner.” Hur såg de visionerna ut? Undrar om Bruun skulle ha trivts bättre på skolan vid 2000-talets ingång, när jag som utbytesstudent gjorde iakttagelsen att eleverna uppmuntrades att putsa och anpassa sina slutresultat till marknadens behov i betydligt högre utsträckning än i Stockholm på Konstfacks utbildning i grafisk design och illustration.
Det skulle också vara intressant att läsa om hur Bruun har lyckats förena sitt engagemang för naturen och hotade arter med ett mångårigt samarbete med den habitatfragmenterande skogsindustrin. Inga spår av konflikt syns till. Påkostade årsberättelser för Finncell samsas närapå sida vid sida med Naturskyddsförbundets affisch om vikten av att bevara skogar i naturtillstånd.

bisatser i stadsbilden

Bland det rika bildmaterialet från Bruuns livsverk finns få skisser. De som finns är dessutom minutiöst utarbetade och oftast återgivna i liten skala. Synd – det hade varit spännande att se större reproduktioner av skisser från tidiga arbetsskeden. Perfektionisten Bruun, som inte sparar på möda eller arbetstimmar för att nå önskat resultat, kanske inte ville ha med sådant? Hur som helst, en av de intressantaste passagerna i boken är när Bruun berättar om tanken bakom sina förslag till eurosedlar och man får se skisser för pengar som aldrig blivit tryckta.
Affischkonstnärens medvetna förhållande till ytans storlek är påtaglig. Bruuns recept för gatuaffischer är att de ska planeras i samma storlek som etiketten på en tändsticksask, då får man ett intryck av deras inskjutna bisatser i stadsbilden. Originalen har han i stället upprepade gånger utfört i större format än uppdragsgivaren beställt, i hopp om att inspirera dem att trycka stora affischer. I boken finns en och samma affisch ofta i olika storlek på samma uppslag, för att demonstrera effekten.
Fjädern och pennan samlar ett urval av det icke föraktliga bidrag till finländsk grafisk form som gjort
Erik Bruun till något av en nationalgrafiker. Många av verken, eller åtminstone stilen, är bekanta även om läsaren kanske inte förut satt dem i samband med just honom. Det gäller särskilt logotyperna, ett kapitel som för övrigt kunde ha fått mer utrymme, också i text, eftersom de flesta är verkligt bra. Logotyper är ändå en av de större grafiska utmaningarna. Erik Bruun har skapat ett antal med för varumärken viktiga egenskaper; visuell tydlighet, påhittighet och tidlöshet.

Ulla Aartomaa & Erik Bruun: Fjädern och pennan. Erik Bruuns affischer och bruksgrafik. Söderströms 2010

Ika Österblad

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.