Det har hunnit flyta oceaner av vatten under broarna sedan den finska konstens guldålder. Självständighetseufori och eländiga krig, nokior och nya valutor, kvinnliga präster och presidenter. Nationalromantiken är förlegad, fånigt fosterländsk, för länge sedan överkörd av individualismen.
Eller kanske ändå inte: för man kan ju inte undgå att bli lite andäktig när man ser en Gallen-Kallela, en Järnefelt; läser Aho eller Kivi; hör Sibelius. Vi har fått lära oss att förra sekelskiftets konstnärer – författare, målare, musiker – gjorde något viktigt, kanske till och med avgörande, för det Finland som snart skulle födas. Men frågan lyder: har vi någon orsak att bry oss om dem i dag?Man behöver inte gå långt för att söka efter svar. Inom en dryg halvtimmes radie från Helsingfors ligger bitar av guldåldern ännu och glittrar: Hvitträsk, Ainola, Ahola, Erkkola, Halosenniemi och Tarvaspää heter de musealiserade konstnärshemmen som alla besöks av upp till trettiotusen människor varje år.
Jag inleder den kulturhistoriska upptäcksfärden längst västerut. När jag hittar fram till Hvitträsk (efter några om och men; kollektivtrafiken befattar sig inte med historia) får den kritiska journalisten i mig springa och gömma sig. Jag sväljer allt som museiföreståndaren Pepita Ehrnrooth-Jokinen berättar om arkitekten Eliel Saarinen och hans familj och om det unika ”helhetskonstverk” på 780 kvadratmeter som hans hus är. Sannerligen. Man kan inte låta bli att begeistras; junisolen och syréndoftens berusande verkan kan bara delvis beskyllas. För huset är vackert, det är det, och salarna solenna och gräset är grönt och sjön glittrar och nostalgi är ju alltid ljuvligt. Här mår man bra.
Det visste Saarinen och hans arkitektkolleger på Hvitträsk, det visste Jean Sibelius och Pekka Halonen och gänget runt Tusby träsk. Kring sekelskiftet blev det trendigt att lämna den avskyvärda, trångsinta, dekadenta och stökiga huvudstaden till förmån för den äkta, ärliga landsbygden. Naturen var en outsinlig källa till inspiration för nationalromantikerna. Ur den hämtade man färgerna – just den där speciella petroleumblåa, grangröna och varma röda – och formerna och finskheten.
Ehrnrooth-Jokinen berättar om det unika med Hvitträsk, helhetskonstverket vid stranden av Vitträsk: möblerna, textilierna, allt, är specialdesignat av Saarinen själv, hans fru eller kanske kamraten Akseli Gallen-Kallela (som till exempel ryan, den med flammorna, som vann guld i Paris år 1900 och sedan kom att täcka lite vägg och en bänk och lite golv hos Saarinens).
Busslasterna av turister som kommer hit, bland annat från de många kryssningsfartygen, får en helhetsupplevelse som inkluderar finsk natur, historia och arkitektur, allt i ett behändigt paket. Arkitekturstuderande från hela Europa vallfärdar hit.
Varför är guldålderns konstnärer och deras hem intressanta?
– Det fanns så mycket tanke bakom konstnärernas arbete då kring tiden före självständigheten. 1900-talets första årtionden var speciella. Det var början på ett självständigt Finland, man kämpade mot förryskningen och patriotismen var stark. Den tiden var helt enkelt mycket viktig för landets framtid, säger Ehrnrooth-Jokinen.
Undrar man varför inte senare tiders konstnärer har fått sina hem upphöjda till kulturhistoriska helgedomar, kan man enkelt säga: de är inte lika viktiga. De som kom senare kunde aldrig på samma sätt bli epokgörande (förutom eventuellt Alvar Aalto).
Arkitekterna Saarinen, Gesellius och Lindgren ritade var sitt hem och 1903 stod Hvitträsk färdigt. Stock, granit, nationalromantik. Och romantiken, den levde och hade hälsan i huset: Saarinen flyttade in i det nybyggda huset med sin fru Mathilda och Herman Gesellius i sin tur med sin syster Loja. Så var upplägget klart för prassel i rododendronbuskarna, för inte långt senare uppstod två nya äktenskap: Mathilda gick över gården till Herman och Loja tog hennes plats som Saarinens äkta maka och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
I Hvitträsk flödade inspirationen och man ordnade fester och sociala sammankomster och hade det i största allmänhet roligt och trevligt, tror Ehrnrooth-Jokinen.
– Folk säger att det spökar i huset, men jag brukar säga att det bara finns goda, älskvärda andar här.
Värderingar
Motorvägen slickar Gallen-Kallelas vita ateljévägg. Och han som flydde det förkastliga moderna och industriella hit upp på kullen ovan havsviken, ack. Med mycken viljekraft kan man i alla fall låtsas att fågelsången överröstar det oavbrutna bilbruset.
Tarvaspää, mellan Munksnäs och Alberga, skiljer sig från de övriga konstnärshemmen genom att inte vara ett konstnärshem. Väntar man sig matbord och sängöverkast och piptobak och Akselis ande, ja, då får man fortsätta vänta. Gallen-Kallelas ateljé – en blandning av medeltida kyrka, italienskt palats och skotskt slott – fungerar som konstmuseum, inte mausoleum. Gallen-Kallela och Mary och barnen bodde i trävillan på andra sidan gården, men den å sin sida är i dag café.
Att upplysta artister flydde den ”falska” världen, föredrog att bo i naturens ordspråksmässiga famn och byggde ståtliga ateljéhem just i Finland och just i början av 1900-talet, kan utställningschefen Minna Turtiainen förstå.
– Det var mycket som bidrog. Vid stora samhälleliga förändringar reagerar människan ofta spontant med en vilja att söka sig tillbaka till ursprunget. Man idealiserar den gamla livsstilen som upplevs som mer äkta. Men i Finland var det inte bara en reaktion mot modernisering och industrialisering, konstnärerna åtog sig också uppgiften att skapa bilden av det finska. I konsten skulle man visa vilka värden folket hade och hur det skilde sig från det ryska. Fenomenet ateljéhem utanför städerna hade alltså att göra med konst och politik och personliga värderingar.
Turtiainen berättar att Gallen-Kallela-museets besökare ofta är mer intresserade av att höra historier om livet på gården än av de växlande konstutställningarna. Det är inte förvånande: människan har ett behov av att spegla nutiden mot det förflutna och man projicerar samtida värderingar på historien.
– De saker ur historien som upplevs som intressanta berättar förvånansvärt mycket om vår egen tid.
Nationalromantikernas längtan tillbaka till naturen känns inte alls främmande: samma trend har vi ju i dag, med alla (pseudo?)ekologiska omprioriteringar och downshifting och sådant – för att inte tala om finländarnas heliga veckor på sommarstugan. Människan vill kunna känna en koppling med det förflutna, och man jämför sitt eget liv med historiska personers för att värdera och bedöma både deras och sitt eget.
– Det som historien slutligen ger oss är hjälpmedel för att förstå vem vi är och vart vi är på väg, säger Turtiainen.
Museets uppgift är att på olika sätt belysa Gallen-Kallelas konst, ge den ett sammanhang och erbjuda nya perspektiv genom att exempelvis berätta om hans samtid eller om konstnärer som påverkade honom. I sommar är temat Tolstoj. Den kristna anarkistiska författarfilosofens kritik av elitistisk konst, hans tankar om pacifism och passivt motstånd, självförsörjning och vegetarianism kom att vara betydelsefulla för Gallen-Kallela och hans kolleger. Verk av bland andra Halonen, Eero Järnefelt och Venny Soldan-Brofeldt ingår i den aktuella utställningen.
Kulturhistoria
Det var bildkonstnären Soldan-Brofeldt, Juhani Ahos hustru, som ”upptäckte” Tusby träsk alldeles i slutet av 1800-talet. Hennes man befann sig då i Paris, men biföll sin frus planer utan vidare betänkligheter. Snart bodde i princip hela kompiskretsen kring sjön. Det var perfekt: naturskönt och lugnt samtidigt som Helsingfors enkelt kunde nås via järnvägen. Vännerna umgicks och inspirerade varandra – ett verkligt levande konstnärskollektiv med ett gemesamt mål: Finland. De bodde alla här under någon tid, de viktigaste guldålderisterna: Halonen, Sibelius, Erkko, Leino, Järnefelt, Kivi, Aho.
Frågar man varför konstnärshemmen är värda att besökas får man samma svar på familjen Sibelius hem Ainola och på Halosenniemi som på Hvitträsk: det unika kulturhistoriska värdet.
– Sibelius var sin tids största klassiska kompositör. Han är intressant. Folk som kommer hit vill både höra historier om honom och om det här huset, säger guiden Ari Simiämaa på Ainola.
Och historier finns. Om den slitna stolen i hörnet av biblioteket där Sibelius satt och rökte sina cigarrer (han hade skilda askkoppar för olika humör: när han fimpade kunde frun Aino utläsa hur det lönade sig att behandla honom den dagen). Om Ainos äppelträd, om Steinway & Sons-flygeln från New York som Sibelius fick i 50-årspresent, om matsalsmöblemanget som på 1940-talet inhandlades på Stockmann. Aino Sibelius levde i sin mans skugga men var honom oumbärlig (precis som hennes samtida konstnärsfruar per definition). Det visste han – därav gårdens namn. Hon och maken ligger begravda en liten bit från huset, längs stigen neråt ängen och bastun. Man måste le åt den uppenbara ironiska parallellen till verkligheten: på den fyrkantiga liggande gravstenen är Jeans namn skrivet med ståtliga versaler. Det tar en stund innan ens blick faller på det andra namnet i tunn kursiv, på den smala sidan av stenen. I skuggan av äppelträden.
Några kilometer tillbaka mot Tusby-hållet, längre bort från Träskända, längs med den legendariska Strandvägen, står Halonens ståtliga stockstuga. Halosenniemi är respektingivande; särskilt det åtskilliga meter höga fönstret på nordsidan. Obligatoriskt i alla ateljéer: genom det får man ett jämnt ljus oberoende av väder.
Inne vid köksbordet fortsätter forskaren Johanna Rinta-aho på historien som målats fram under mina övriga besök: om hur konstnärerna höll ihop under förtrycksperioden, om ekonomiska svårigheter men gott samarbete, om hur konsten var det självskrivna forumet för kampen mot Ryssland i och med att censuren svårligen kunde komma åt den.
Världsutställningen i Paris år 1900 är något som förr eller senare alltid dyker upp i dessa sammanhang. Den var – inser jag nu – oerhört betydelsefull inte bara för den unga generationen konstnärer som fick ära och berömmelse, utan också för nationen Finland – man hade en egen paviljong, inte på något vis tillhörande den ryska, och fick hela världens blickar på sig och sin sak.
Halonens hus är mer rustikt än Sibelius, mer hemtrevligt än Saarinens. Den öppna spisen är fortfarande svart av sot, pelargonerna blommar blodröda på fönsterbräden, de vita spetsgardierna ramar in den urfinska insjöidyllen utanför. På staffliet står det välkända självporträttet, på väggarna hänger tavlor av barnen, av skogen, av livet.
När jag senare går med en åker på min vänstra sida och en sjö på min högra, med Ainola och Halosenniemi bakom mig och Hvitträsk och Tarvaspää i tankarna, insvept i den mätta försommardoften, solgasset, björksuset, kommer den över mig: känslan av att obemärkt ha blivit rikare. Inledningsvis förundrade jag mig onekligen över det lite lustiga i hela fenomenet konstnärshem – att man över huvud taget ska intressera sig för dessa balsamerade boningar. Men cynism och sarkasm är ute. Rötter är inne, och romantik. Jag har ett kulturarv, tydligen, och det är mitt och det är fint och jag är stolt.
Sonja Mäkelä
