1,3K

 

– Jag verkar ha blivit Queersvenskfinlands posterperson och jag är inte alls bekväm med det, säger Roh Petas.

Den här texten borde egentligen inte ha skrivits. Roh Petas har tagit beslutet att inte ge intervjuer som fokuserar på henom som person. I början av juli spred sig en ”nyhet” till flera tidningar via notisbyråerna FNB och SPT med rubriken ”Roger blev Roh – han blev hen”. Någon nyhet var det inte, eftersom Petas redan i ett och ett halvt år har använt det könsdiffusa förnamnet och därmed försökt ifrågasätta normerna för manligt och kvinnligt. Petas berättar att texten kom till av misstag – hen skulle egentligen intervjuas för en serie som handlade om intressanta sommarjobb, men när journalisten byttes ut, byttes också temat.

– Det är väl lite spännande och speciellt med någon som ifrågasätter samhällets normer, säger Petas (ironiskt).

Roh Petas är aktivist. Efter att hen fått in foten i Helsingfors hbtq-community har hen varit aktiv inom Regnbågsankan och Seta, föreläst för skolklasser om sexuella trakasserier och könsmobbning på uppdrag av Folkhälsan och varit med om att starta projektet Våga veta, som skall öka lärares kompetens att ta upp hbtq-frågor i skolan. Hen blev för två år sedan den första hbtq-stödpersonen i Svenska social- och kommunalhögskolans studentorganisation, och har däremellan hunnit studera genusvetenskap i Sverige i ett år. I sommar praktiserar hen på Ekvalita, ett konsultföretag för jämställdhetsfrågor. Hen är 23 år gammal.

Att kalla henom Svenskfinlands queerexpert är inte särdeles långsökt.

Maktens strukturer

Publicitet är ett mynt med två sidor.

– Det är problematiskt om det bara är jag som tillfrågas och min röst den enda som hörs. Mina åsikter är ju bara mina egna och absolut inga universella sanningar. Samtidigt är det viktigt att frågor om könsnormer, jämställdhet och sexuella minoriteter diskuteras, så därför har jag ställt upp, säger Petas och tillägger:

– Journalister kan vara ganska lata med att ringa runt till många personer. Om inte jag vill delta, kanske frågan inte alls tas upp. Det är möjligt att det i Svenskfinland inte finns så många som tycker att de kan tillräckligt om de här frågorna för att bli intervjuade, men inte har jag heller all kunskap.

Petas understrycker att hen inte vill att hens åsikter ska uppfattas som sanningar, och att det vore viktigt att andra röster också hördes för att det skulle uppstå debatt. Hen säger att hen ämnar bli bättre på att säga nej till medierna, och påminner om att det bland annat inom föreningarna Regnbågsankan och Seta finns personer som kan uttala sig.

Talar en om publicitet, kan en inte undgå att ta upp attackerna mot sommarens Pride-festivaltåg i Helsingfors eller transpersonernas ansikte utåt, kyrkoherden Marja-Sisko Aalto.

– Det som hände på Pride är så klart tråkigt, det är synd att det finns homofoba personer som blir provocerade av människor som inte passar in i modellerna för hur man ”ska vara”. Samtidigt bevisade incidenten att det finns mycket kvar att göra, och att det synliggörs är ju bra, säger Petas.

– Medieuppmärksamheten kring Marja-Sisko Aalto visade att diskussionsklimatet har blivit öppnare, vilket också är bra, men det ska inte betyda att det är okej att komma med kränkande kommentarer.

Aalto och Petas är exempel på hur i grunden strukturella problem personifieras. Om en väljer att se individen och behandla henom som ett särfall, missar en den centrala frågan: vem får synas och höras i vårt samhälle? Det handlar, som så ofta, om makt. Makten innehas av dem som är privilegierade nog att slippa tänka på normer på grund av att de passar in i dem. Den som gynnas av normerna har sällan orsak att kritisera dem.

Språket formar vår världsbild

Det handlar inte bara om att ifrågasätta rollerna manligt och kvinnligt – som enligt Petas är godtyckliga, tidsspecifika och samhälleliga konstruktioner – utan även andra grunder för diskriminering: klass, hudfärg, funktionalitet, ålder, etnicitet, kropp. Förtrycksgrunderna är oräkneliga.

– Alla har fördomar och det är omöjligt att hela tiden tänka grundligt igenom vad en säger. Det viktiga är att vara medveten om de normer man utgår ifrån, själv lägga märke till när en säger något dumt och lära sig av det, säger Petas.

Hen medger att arbetet kan vara nedslående.

– Vad ska en ta itu med först och hur ska en tala om normer utan att befästa maktstrukturerna?

När Petas beskriver sitt idealsamhälle låter det enkelt och självklart: i det skulle människor inte indelas i kategorier som inordnas i hierarkier. Alla skulle ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter.

Låt oss hoppas att detta inte måste vara en utopi i all framtid.

Petas är i alla fall optimistiskt realistisk vad gäller könsnormer och ”hen” som alternativ till dem. Petas tror att det inom tio år kommer att vara möjligt att officiellt definiera sig som hen, alltså varken man eller kvinna.

– Bruket av ”hen” handlar om rätten till identitet. Språket vi använder formar vår världsbild och vårt samhälle, och språk utvecklas och förändras hela tiden.

Normerna om och attityderna till kön är i alla fall oerhört statiska och starka, eftersom de är grunden till hela den världsuppfattning som bygger på en indelning i motsatspar. Man – kvinna, bra – dålig, ljus – mörker.

– Men hej, tänk om det inte är så…!

Den som gynnas av normer har sällan orsak att kritisera dem.

Sonja Mäkelä