Varför skall jag betala för något jag inte vill ha eller till och med ogillar? Varför använder staten mina skattepengar för att betala uppehället för skådespelare, konstnärer och författare? Varför kan inte kulturfolket inse att det som inte går att sälja saknar rätt att existera?
Frågorna ovan uttalas ofta av vulgäropinionen, om de nu inte omformuleras till direkta påståenden. I samband med skådespelarstrejken i våras kunde man läsa otaliga inlägg av den här typen på till exempel Hbl:s webbsida. Liknande resonemang förs om den planerade medieavgiften. Ofta ljuder en nyliberal grundton i bakgrunden även om själva kompet är antielitistiskt och ibland kulturfientligt.
Många människor, också på högerkanten, inser nog hur fördomsfull och orättvis vulgäropinionen är. Men det är sällan någon bryr sig om att ta debatten – och när någon gör det blir det ofta fel. Kulturhatarna plockar enkla poäng med argument om valfrihet och billig mainstreamkultur. Försvararna framstår som latmaskar med ett strarkt ekonomiskt egenintresse.
Ändå borde kulturfältet inte ignorera vulgäropinionen. I synnerhet inte som det marknadsekonomiska paradigmet vuxit sig så starkt och opinionen mot att via skattesedeln betala för kultur man inte själv tar del av blir allt större.
Hur skall vi då kunna försvara de små bidragsberoende kulturprodukterna och producenterna; poeterna, de alternativa teaterföreställningarna, tidskrifterna och utställningarna, public serviceprogrammen med låga tittar- och lyssnarsiffror?
Ett av svaren är att den lilla kulturens försvarare måste erövra nya metaforer för den mångfacetterade kulturens betydelse i samhället. Ibland bör dessa metaforer till och med erövras inom den markandsekonomiska kontexten, även om det på sikt antagligen behövs ett paradigmskifte.
Vi måste bland annat rikta ljuset mot de externaliteter som den lilla kulturen ger upphov till, det vill säga det ekonomiska värde som är svårt eller omöjligt att kvantifiera men som utan tvekan uppstår till följd av en aktivitet.
Det klassiska exemplet på en positiv externalitet är grannens blomsterträdgård som också jag kan njuta av på min sida av tomtgränsen. Externaliteten har ett (ekonomiskt) värde men går inte att ta betalt för. På samma sätt är kulturell aktivitet värdefull också utanför sin direkta kontext. Också de människor som aldrig öppnar en bok har nytta av att andra läser.
Kulturens externaliteter är per definition omöjliga att sätta pris på i euro och cent och bara tanken känns olustig. Ändå är värdet av kulturproduktionen, det som rinner ut till sekundära mottagare, så stort att vi måste ha modet att tala om kulturen som en del av samhällets infrastruktur.
Våra vägar, hamnar och flygfält bygger upp en fysisk infrastruktur. Vårt skattesystem och våra finansinstitutioner bygger upp en ekonomisk infrastruktur. Lika väl är varje författare en tågstation, varje musiker en bro, varje teatergrupp en hamn, varje tidskrift ett flygfält, varje kulturkonsument en väg. Den humanistiska infrastrukturen är lika essentiell för samhället som den fysiska eller den ekonomiska.
Fredrik Sonck
