Mänskan vill knäcka nötter och uppfinner nötknäpparen. Ibland går det tvärtom, verktyget kommer först, därefter öppnar sig oanade användningsmöjligheter. Sådana upptäckter har teknologin generöst bjudit på i accelererande takt under de senaste seklen. Småningom inser exempelvis var och en av oss att teknologin i princip möjliggör bredbandskommunikation för alla, i slott och i koja. Sedan tar det decennier att verkligen få det att fungera på ett demokratiskt rättvist sätt och alltså till ett rimligt pris. Konsekvenserna är i varje händelse enorma och erbjuder i sin tur nya aha-upplevelser med vittgående följder. Jag menar att en av dem är Spotify. I princip tillgänglig för alla. Jag menar att Spotify, för musikens del kan komma att ersätta radion och det på ett sätt som är bättre både för lyssnare och för upphovsmän. I princip.
Nätet har redan länge försett en stor del av mänskligheten med musik. Man har laddat ner den på en hårddisk eller i sin iPod, fått den på köpet i sin nyinskaffade mobil. Men bara en del av musiken har det de facto betalats för. Obönhörligt har teknologin förfört generationer att fixa egna och olagliga spellistor med t.ex. Napsters hjälp. Lagstiftningen har legat hästlängder efter. Det är lika fåfängt att försöka förhindra piraterna som det är att hindra tonåringar från att smygröka. Men det svider i en. På upphovsmännens och de nyttiga skivproducenternas vägnar. Faktiskt också helt själviskt tänkt. För när musikbranschens inkomster sinar förflackas musikutbudet, i princip, långsamt men säkert. Enligt senaste nummer av Kompositio (medlemstidning för Finlands Tonsättare r.f.) ligger det årliga inkomstbortfallet idag i Finland på 73 miljoner euro för musikens del.
När jag började arbeta vid Rundradion 1975 skulle man som redaktör förse redaktionens sekreterare (idag avskaffade) med uppgifter gällande den musik man spelat i ett program. Man skrev upp skivornas arkivnummer, skivspåren, hur många minuter och sekunder man använt av musiken, hur många minuter och sekunder spåren i sin helhet tog, artisternas namn, kompositörernas, textförfattarnas, arrangörernas namn, skivans produktionsland, produktionsår, skivbolagets namn och skivans kommersiella kodnummer. Alla dessa uppgifter – om det så gällde ett tjugo sekunder långt effektljud – skrev sekreteraren sedan rent på en blankett som kalkerade texten på sju – eller var de sex – tunna olikfärgade blad, vilka sedan sattes in i olika mappar och kuvert som sändes till olika arkiverande instanser inom och utanför Rundradion. Det gjordes för musiklivets skull och det ledde faktiskt till kulturell blomstring i Finland! Men vilken mängd arbetstimmar gick inte åt till denna exercis! Småningom flyttades en större del av exercisen över på redaktörerna. Jag minns att jag i min frustration en gång föreställde mig att Finlands Arkitektförbund hade gjort upp ett avtal med stat och kommun. Enligt det skulle det sitta kontrollanter vid varje arkitektoniskt värdefull byggnad i landet och anteckna hur många mänskor som passerade bygget och såg på det, hur många minuter och/eller sekunder deras blickar dröjde vid det, hur många som såg på det genom buss- eller spårvagnsfönstret. Gick de också in i byggnaden var tariffen naturligtvis högre och stannade de där länge blev det riktigt dyrt. Alla uppgifter samlades sedan in och så betalade staden/staten avtalsenligt arkitekterna för deras insatser i vår vardagsmiljö. Absurt? Lika absurt kunde blankettifyllandet te sig.
Idag är radions sekreterare, som sagt, avskaffade och musiken kommer mest från spellistor. Redovisningen för upphovsmännen är i vår digitaliserade värld lätt att automatisera. (Desto arbetsdrygare blir i proportion handarbetet då man vill spela musik som inte finns i databaserna.)
Parallellt med spellistorna har radions musikutbud smalnat för att tillgodose kanaltänkandets behov av profilering: vi ska känna igen kanalen på musiken. Det är en form av selektivitet som uppmuntrar en aktiv lyssnare att söka sig ut på nätet i jakt efter sin musik och nya musikupplevelser. Och där hamnar man i en laglös och gränslös värld. Tills en vacker dag två svenskar – Daniel Ek och Martin Lorenzon – kommer med ett vinnande koncept som i sin enkelhet och självklarhet slår en med häpnad! Man inser genast att framtiden nu är här, i princip. Att all musik i världen nu – alltså snart – finns samlad i ett stort bibliotek. Utan att jag behöver skaffa mig en endaste cd-skiva eller hårdskiva, utan att jag behöver organisera och systematisera i mina hyllor och arkiv, får jag tillgång till precis allt med några klick på min dator – eller min telefon. Och jag betalar för mig. Men jag köper ingen vara, jag köper en tjänst! Jag äger inte musiken, jag får lyssna till den. Och jag behöver inte betala mycket – för vi är så många som betalar! Världen över. I princip.
Spotifys affärsmodell är intressant: användaren kan välja att antingen betala en månadsavgift (idag 9,90 euro) eller att inget betala men istället bli avbruten i lyssnandet av ljudreklamer. Spotify, i sin tur, gör avtal med skivproducenter och upphovsrättsorganisationer. De här avtalen är affärshemligheter. Enskilda kompositörer och artister, liksom också skivproducenter är skeptiska. Det är lätt att begripa för hittills har utdelningen inte varit stor. Också det är emellertid lätt att begripa, för detta är ett företag som ännu söker sina ekonomiska verksamhetsmöjligheter. Det är ett risktagande som delas av upphovsrättsorganisationer och producenter eftersom ingen kan förutse i vilken takt producenter och upphovsmän är villiga att skriva på avtal, vilket i sin tur ökar Spotifys attraktivitet. Ingen kan förutse i vilken takt användarna ökar och hur många procent av dem som väljer abonnemang framom reklamfinansiering. Slutligen är det svårt att förutse i vilken takt företaget expanderar geografiskt. Idag är det verksamt i sju länder och just nu torde rätt svåra förhandlingar pågå med USA. Det är lätt att förstå. Kampen på musikmarknaden är stenhård och bland aktörerna finns också telefontillverkarna och till dem knutna innehållsproducenter. Jag föreställer mig att de avtal som Spotify nu skriver bara kan gälla för korta perioder, att de måste skrivas om an efter som företagets expansion tilltar. Men blotta idén om ett totalt musikbibliotek är i och med nätet så självklar och inspirerande att det är en andra rangens fråga om det sedan är Spotify eller någon annan eller flera aktörer samtidigt som ska förse oss med det. Perspektivet är klart, inklusive en ekonomisk rättvisa, hur öppet det hela än ännu är.
Bättre än radio – skrev jag. Vad blir det av musikredaktörens roll? Vem ska upplysa oss om allt som finns i världen av ny och gammal musik? Spotify själv håller sig inte bara med allt fler kvalificerade kommentarer och recensioner i anslutning till spåren (och de kan bara bli mer sofistikerade och fler), utan också med en social funktion som tillåter oss att sprida våra spellistor till vänner och bekanta. Vi kan också göra det via Facebook. Jag känner många mänskor som idag har sin iPod laddad med musik som jag gärna ville låna. Men jag är för lat för att själv ladda upp låtarna. Via Spotify får jag utan besvär tillgång till dessa ”radiokanaler”.
Så kan vi tillsammans bygga upp våra nätverk och medverka både som radioredaktörer och lyssnare i en gränslös radio som bygger upp sina egna hierarkier i sann demokratisk anda. Och medan jag nu väntar på att också Valentin Silvestrovs femte symfoni ska finnas hos Spotify och helst i många olika inspelningar är det ytterligare en sak som bekymrar mig. Det där med ljudkvaliteten. Kommer bredbandets kapacitet i framtiden att öka till den grad att inspelningarnas data inte behöver komprimeras, ibland till oigenkännlighet? Kommer jag att än en gång att få njuta av den fina ljudkvalitet som jag växte upp med på den analoga radions och vinylplattornas tid?
