Den karga ön i Nordatlanten skulle bli värdens rikaste land. Avreglerade marknader skulle göra fiskarfolket till finanshajar. Höga doser ekonomisk liberalism skulle göra Island till Luxemburg. Så kom kreppa – krisen.
I en serie artiklar analyserar Peter Lodenius de bakomliggande orsakerna till Islands kollaps under krishösten 2008. Den första delen handlar om det politiska projekt som jämnade marken för det isländska casinot.


Det nyliberal marknadstänkande som låg bakom finanskrisen lever vidare i Finland. En Björn Wahlroos kan fortfarande klaga över att Europas stater ger för mycket pengar åt arbetslösa och ensamförsörjare. Vårt finansministerium fortsätter enträget arbetet med att se till att det lönar sig att vara rik, nu senast genom sitt förslag till skattereform. Trots att krisen väckte många till insikt om nyliberalismens faror känns det som om Finland blivit ett reservat för marknadstron.

På Island är det annorlunda. Här fick jakten på pengar absurda proportioner och kraschen blev speciellt våldsam. Genom krisen, kreppa, har islänningarna fått en vaccination mot marknadssjukan. Genast efter kraschen i oktober 2008 konstaterade journalisten Valur Gunnarsson i The Reykjavik Grapevine att ”Den Stora Laissez-faire-Drömmen var förbi”. För många hade den visserligen alltid framstått som en mardröm men man kan undra hur hela nationen blint kunde ledas mot avgrunden av ledare som hade grundligt fel, skrev Valur.
”Lyckligtvis kommer detta att vara sista gången under vår livstid som vi hör om marknaden som boten för alla krämpor. Åtminstone tills vi börjar uppmana våra barnbarn att akta sig för dem som försöker förklara att girighet är positivt.”
Många islänningar upplever att de var den kanariefågel som förr fick tjäna i kolgruvorna. Om syret inte längre räckte till för fågeln hade gruvarbetarna ännu – en mycket kort – tid att rädda sig. Vi borde låta oss varnas av kanariefågelns öde.

David Oddsson är mannen som ur flaskan släppte den ande, som satte igång det isländska experimentet. Han tillhörde i slutet av 70-talet och början av 80-talet den s.k. Lokomotivgruppen, som introducerade Milton Friedmans marknadstänkande på Island. Dittills hade staten spelat en stor roll inom den ekonomiska politiken på Island, trots att den politiska atmosfären alltid varit konservativ. Den ministär som verkat det senaste året är den första vänsterregeringen någonsin, och den tillkom enbart på grund av att det dominerande självständighetspartiet varit så djupt insyltat i bankkrisen.
David var en framträdande medlem av Lokomotiv-
gruppen och blev så småningom ledare för självständighetspartiet och statsminister 1991-2004.
Lokomotivs idol var alltså Friedman och hans recept var enkelt: privatisera och avreglera. Hans son David Friedman var ännu radikalare. År 1979 publicerade han en artikel där han idealiserade det medeltida Island, där rätten enligt honom inte upprätthölls av staten, utan av individer: ”De medeltida isländska institutionerna […] kunde nästan ha uppfunnits av en galen ekonomist för att testa i hur stor utsträckning marknadssystem kan ersätta statsapparaten i de mest centrala samhällsfunktionerna”. I ett sådant samhälle är parlamentsplatser en vara och rätten upprätthålls genom hot om träldom som straff för varje brott. År 1979 bjöd Lokomotiv David Friedman till Island för ett seminarium om hans tes om slaveriets fördelar och publicerade hans inledning i sin tidskrift Frelsid (Frihet) .
David Oddsson är en man med stark karisma, trots att han numera är Islands mest hatade man. TV-journalisten Egill Helgason, Islands främsta politiska kommentator, berättar i The Reykjavik Grapevine om sitt möte med William Hague, ledare för det brittiska konservativa partiet, som sommaren 2000 låg illa till i galluparna. Han berättade för Hague att islänningarna hade en konservativ politiker som ”var en född vinnare, aldrig förlorat ett val, dyrkades av en stor del av befolkningen” och som kunde ge britterna några råd på vägen.
David var enligt Egill en man som kunde ha nått den politiska ledningen i vilket land som helst: ”extremt intelligent, spirituell, bra på att formulera slående fraser. Han hade också ett artistiskt temperament, han hade i sina yngre år varit radiokomiker, skrivit pjäser, varit skådespelare på deltid och skrivit noveller. Han var också mycket slug, t.o.m. hänsynslös och alltid kapabel att överlista sina fiender”. I parlamentet kunde han kvadda sina motståndare med sin sarkasm, medan han vid självständighetspartiets kongresser uppträdde som en påve.
Omkring år 2002 började det gå sämre. David hade aldrig varit nogräknad i sin framfart och han blev allt mer nyckfull och hämndgirig. Han styrde med hjälp av lydiga ja-sägare. Många av dem tävlade om att tala illa om hans motståndare och sprida skvaller. Han tolererade inte längre någon opposition. Atmosfären i partigruppen har beskrivits som kvävande. Partikongresserna blev halleluja-möten, där ingen kritik av ledaren och hans politik tolererades, skriver Egill. ”Det isländska samhället vid denna tid har beskrivits som ett alkoholisthushåll där man aldrig visste i vilken sinnesstämning pater familias befann sig, så alla måste gå på tå omkring honom.”

Thatcher var idolen framom andra för Hannes Hólmsteinn Gissurarson, som var Davids nära vän och främsta rådgivare. Han lade den ideologiska grunden för liberaliseringen under sin väns tid som statsminister genom att översätta centrala verk av bl.a. Milton Friedman och F. A. von Hayek och genom egna böcker.
Han är född 1953 och anammade tidigt nyliberala idéer. Tillsammans med likasinnade bildade han 1979 det libertarianska sällskapet, som under början av 80-talet bjöd de tre Nobelpristagarna Hayek, Friedman och James Buchanan till Island på besök som fick stor genomslagskraft. Till den tätt sammansvetsade gruppen hörde både David Oddsson och dennes efterträdare som statsminister Geir H. Haarde. Den nyliberala gruppen fick en tongivande roll inom självständighetspartiet under slutet av 70-talet.
När en strejk tystade det isländska rundradiobolaget för en kort tid hösten 1984 startade Hannes med en vän en illegal radiokanal som efter en dryg vecka tystades av polisen. De två fick böta, men intermezzot fick partiet att avskaffa monopolet.
1988 utnämnde undervisningsministern, en ledande medlem av självständighetspartiet, Hannes till biträdande professor i politologi vid Islands universitet, trots starka protester från universitetet som rekommenderat en annan kandidat med större vetenskapliga meriter. Han var även medlem av styrelsen för Islands centralbank 2001-09, utan några meriter på ekonomins område.
Också i sin senare verksamhet har Hannes framstått mera som en polemiker och propagandist än som en vetenskapsman. Under början av 2000-talet fick han t.ex. för sig att skriva en biografi över Halldór Laxness, inte för att han tyckte om Halldór som författare, utan för att han tyckte illa om honom som vänsterintellektuell – han hade stämplat honom som en förrädare som sålt sig till Moskva. Men inte ens på den fronten lyckades han komma med något nytt och de tre volymerna visade sig huvudsakligen vara plagiat av Halldór Laxness egna självbiografiska anteckningar och en svensk litteraturvetares arbete. Hannes dömdes till betydande ersättningar till Halldórs arvingar, men hans anhängare samlade in pengar för skadeståndet.

Fiskekvoterna var den första produkten av privatiseringspolitiken. Fiskeriet är Islands viktigaste näring, och det hotades på 70- och 80-talen av överinvestering och minskande fiskebestånd. Regeringen införde då ett system med individuella kvoter för de olika fiskeriföretagen baserade på de mängder de tagit upp de föregående åren. En av skaparna av systemet var Hannes. Kvoterna delades ut kostnadsfritt, men de fick formen av värdepapper som fritt kunde överföras.
Fiskebestånden skyddades faktiskt. Däremot har man kritiserat att en viktig del av landets naturresurser utan vederlag överfördes till en liten grupp välbärgade mänskor, som stod det styrande partiet nära. Dessa kvoter är värdefulla och i den stora guldruschen användes de ofta som pant för lån och en stor del av dem har hamnat hos Deutsche Bank. Långivarna har fordringar på ofångad fisk långt in i framtiden. Den som nu vill börja fiska måste köpa rättigheter från någon som fått dem gratis – ett ganska absurt uttryck för den nyliberala politiken.
Detta satte också sin prägel på samhällslivet och -tänkandet. Nu kunde en fiskekvotsägare över en natt bli dollarmiljonär. I ett land där det tidigare rått en kalvinistisk arbetsetik förändrades moralen. Man började importera polacker och andra för att göra tråkiga jobb som man inte längre hittade frivilliga islänningar för.

Världens rikaste land skulle Island bli på kort tid. Hannes mest kända verk är Hur kan Island bli det rikaste landet i världen? (2002). Men tanken uppstod drygt tio år tidigare då en kommitté tillsatts för att fundera på hur Island kunde dra nytta av sitt internationella rykte efter Ronald Reagans och Michail Gorbatjovs toppmöte i Reykjavik 1986.
Sommaren 1990 lade kommittén fram två förslag: Island kunde marknadsföra sin oförstörda natur eller försöka bli ett globalt finanscentrum. Regeringen fastnade för den senare idén och ordnade 1991 en konferens där en ledande bankman ansåg att också om Island inte skulle lyckas bli ”nästa Schweiz eller Luxemburg” fanns det ingen orsak att inte försöka. Nyckeln var lägre skatter och mindre reglering.
Utländska sakkunniga påpekade att det inte fanns någon nämnvärd sakkunskap på området i landet, folk hade dittills placerat överlopps pengar i sällsynta frimärken snarare än i aktier och regleringen av finansmarknaden var underutvecklad.
Det avskräckte dock inte libertarianerna som ansåg att den ekonomiska kris som landet drabbades av åren 1988-93 berodde på statens alltför stora roll inom ekonomin. Om den offentliga ekonomin krymptes, statsägda banker och fonder privatiserades, och regleringen minskades skulle allt säkert gå bättre.
Under David Oddssons tid som statsminister genomfördes en rad privatiseringar och marknadsreformer. De statliga investeringsfonderna slogs ihop till en investeringsbank och aktier i den såldes till allmänheten 1998 och 1999, vilket skapade en aktierusch bland allmänheten. Hösten 2000 uppmanades den ungkonservativa regeringen att göra allt för att Island skulle bli ett globalt finanscentrum. Framför allt borde bolagsskatten sänkas så mycket att Island skulle betraktas som ett skatteparadis. Detta var också den centrala tanken i Hannes bok. Handelskammaren (Islands EK) förde år 2006 tanken vidare i sitt manifest Island 2015: Island borde utropa sig till ”Frihetslandet” och genom radikalt sänkta skatter och avskaffad reglering bli ”världens mest konkurrenskraftiga land”.
Vad detta skulle innebära i praktiken diskuterades dock aldrig. Man dryftade t.ex. inte hur de depositioner som väntades strömma till Island skulle garanteras. Men det ingick väl i det libertarianska tänkandet att staten inte skulle blanda sig i sådant, allt skulle överlåtas åt marknaden.
Ändå etablerade sig aldrig några utländska banker och finansföretag på Island. Lyckligtvis. De isländska banker som fick växa sig stora utan statlig inblandning skapade alldeles tillräckligt stora problem när de kraschade.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.