Det stundande bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling är beviset på att kärleken alltid segrar, berättar Svensk Damtidning i ett bröllopsnummer. Och detta är beviset på att damtidningsjournalister bara kan beskriva verkligheten genom floskler, tänker jag uttråkat. Men egentligen är det kanske också ett tecken på att kärlek och bröllop i dag är så starkt förbundna att man inte kan nämna det ena utan att tala om det andra. Så har det ändå inte alltid varit.

Långt in på 1700-talet, och ännu delvis på 1800-talet, var äktenskapet för de flesta en förening mellan två släkter, en allians som ingicks för att stärka familjerna och släkterna och för att trygga deras position och fortlevnad. Det var ett avtal genom vilket man etablerade eller stärkte existerande nätverk, uppnådde för parterna nyttiga ekonomiska arrangemang eller ökade släkternas prestige i samhället. Då det kommer till kungliga äktenskap gällde samma sak i större skala. Om detta kan man läsa i Lena Rangströms bok En brud för kung och fosterland som getts ut lagom till sommarens kronprinsessbröllop i Sverige.

I de flesta fall har svenska monarker eller tronföljare äktat en utländsk prinsessa och man har genom valet av gemål försökt stärka existerande dynastiska eller nationella allianser i Europa, eller skapa nya. Inom det egna riket kunde monarkin skapa en upphöjdhet och betydelseladdad distans till undersåtarna genom att söka brudar inom den exklusiva gruppen av europeiska kungligheter. Kravet att en svensk tronföljare eller prins inte fick gifta sig med en ”enskild mans dotter” nedtecknades ändå i lag först i början av 1800-talet, och gällde fram till år 1980.

Vi får gå tillbaka till 1500-talet för att hitta svenska kungar som har gift sig med inhemska kvinnor, och redan då sökte man i första hand en brud av furstligt blod. Före Erik XIV år 1567 gifte sig med sin frilla Karin Månsdotter friade han flera gånger till drottning Elisabet av England – både före och efter att hon blev drottning. Äktenskapet skulle ha inneburit en betydande politisk allians i norra Europa. Brodern hertig Johans giftermål år 1562 med den polska prinsessan Katarina Jagellonica hängde också ihop med hertigens utrikespolitiska planer. Både Karl XI och den blivande Gustav III gifte sig med danska prinsessor eftersom man hoppades att detta skulle skapa varaktig fred i Norden. Danmark och Sverige var gamla ärkefiender sedan Kalmarunionens upplösning och den svenska erövringen av Skåne och Blekinge på 1600-talet hade knappast gjort saken bättre. Någon stabil sämja mellan de två konkurrerande kungadömena vid Östersjön ledde dessa äktenskap inte till. Gustav III planerade glatt långt in på 1780-talet att erövra Norge som ingick i den danska konglomeratstaten. Den varaktiga freden mellan länderna uppkom först genom skandinavismens idelogiska förtecken och som resultat av yttre hot.

Det enda friarbesöket i Ryssland i Rangströms bok slutade illa då Katarina den stora ville försäkra sig om att hennes sondotter som svensk drottning inte skulle behöva konvertera till den lutherska tron. Gustav IV Adolf reste kränkt hem och gifte sig senare med en prinsessa av Baden. Man kan bara undra hur vår historia hade sett ut om storfurstinnan Alexandra Pavlovna – syster till två blivande kejsare, Alexander I och Nikolaj I – år 1796 hade blivit gift med vår sista svenska kung.

Politisk historia

Rangström skildrar tjugosex kungliga bröllop under cirka 450 år med allt vad därtill hör av politiska, ekonomiska och praktiska förhandlingar och förberedelser. Varje bröllop får ett eget kapitel, men det är inte bara bröllopsfestligheterna och ceremonierna som beskrivs, utan Rangström börjar i varje kapitel ”från början”, d.v.s. med jakten på en lämplig brud och med eventuella damer, barn och kärlekar som kom på vägen före äktenskapet med den lämpliga prinsessan. Stort utrymme ges också åt hymens band som en del av rikets politiska historia. Det beror säkert delvis på att det då man skriver om kungar och kronprinsar och deras gemål är så lätt att falla in i den traditionella politiska historians fåra, men det är också så att bröllop och politik faktiskt gick hand i hand under många århundraden. Att skriva om kungliga bröllop utan att uppmärksamma denna sida hade varit omöjligt.

Vid sidan av de utrikespolitiska ambitionerna har bröllopen tjänat inrikespolitiska syften. Då Karl XV – sonson till den förste Bernadotten – år 1850 hade gift sig med Louise av Nederländerna begav sig kronprinsparet tillsammans med kung Oscar I på en ”eriksgata” genom riket. Kronprinsessan skulle bekanta sig med sitt nya land, men framför allt skulle resan stärka monarkin och undersåtarnas positiva inställning till kungamakten under en tid då radikala krafter började ifrågasätta den gamla politiska ordningen och ståndssamhället med privilegier och kungahus. På samma sätt kan man kanske tänka sig att Carl XVI Gustafs äktenskap med den charmerande Silvia Sommerlath gjorde sitt till för att rädda den svenska monarkin från total nedmontering under 1970-talet då rösterna mot monarki var starkare i Sverige än vad de är i dag.
Detta är alltså inte kvinnohistoria bara för att det handlar om bröllop, utan i hög grad manshistoria. Kvinnorna är ändå inte helt frånvarande. Brudarna, liksom också prinsarnas och kungarnas frillor, presenteras, men det är inte drottningrollen eller frågan om vad det innebar för kvinnorna att bli svensk drottning som är bokens tema.

Fester och dräkter

Som förste intendent vid Livrustkammaren är Rangström expert på kungahusets historiska kläder som hon har gett ut flera böcker om. Också i den här boken ges kläderna och den materiella världen kring bröllopen ett stort utrymme. Boken illustreras av vackra bilder av dräkter, smycken och andra föremål i de kungliga samlingarna. Till hösten 2010 kan man dessutom se mycket av materialet på riktigt i Livrustkammaren i Kungliga slottet i Stockholm där utställningen ”Bröllop för kung och fosterland” pågår till den 3 oktober.

De påkostade ceremonierna och festerna ges stort utrymme i boken. I sagan firas prinsars och prinsessors bröllop i dagarna tre, i verkligheten tog de ännu flera dagar i anspråk. Det är inte bara vigseln och de därpåföljande festerna som var av vikt. Frieriet var det första steget i ledet av ceremonier – så var det också länge då ”vanligt folk” skulle gifta sig. På 1800-talet reste de svenska kronprinsarna själva i Europa för att personligen stifta bekantskap med lämpliga furstinnor, men före det fick man klara sig med eventuella porträtt, muntliga rapporter och ambassader som i monarkens namn anhöll om den unga damens hand och förhandlade om äktenskapets olika ekonomiska, diplomatiska eller religiösa villkor.

Trolovningen var följande steg som firades storslaget. Ofta skedde en första vigsel i brudens hemland med brudgummen representerad av någon annan. Prinsessornas avfärd från hemmet och ankomst till Sverige med ståtliga intåg, folkets jubel och kanonsalut hörde också till raden av ceremoniella program före man kom till en vigselakt i Stockholm. Bröllopsceremonierna, som hörde till kungamaktens stora offentliga fester och manifestationer, involverade hög och låg med positiva förtecken på ett sätt som åtminstone var tänkt att stärka den rådande politiska ordningen och presentera samhället i en harmonisk ordning där var och en hade sin plats, i riket i lika hög grad som i äktenskapet.

Släkten Bernadotte

Jean-Baptiste Bernadotte, som 1809 valdes till svensk tronföljare, hade redan en fru då han blev kronprins. Paret hade t.o.m. en son och det var han som drygt tio år senare fick axla uppgiften att gifta in den nya svenska kungadynastin i lämpliga europeiska furstliga släktnätverk. Den 19 juni 1823 gifte prins Oscar sig med Joséphine av Leuchtenberg. Trots att de furstliga barnen på 1800-talet var hårt disciplinerade i uppfattningen att deras plikt var att gifta sig med någon av deras egen sort kom kärleken som faktor – åtminstone retoriskt – ändå på ett helt annat sätt in i bilden under detta århundrade. Man hoppades att de unga furstarna och furstinnorna skulle finna ”en gemensam böjelse för varandra” innan de ingick äktenskap. Oscar II sände 1881 iväg sin son Gustav på friarfärd med orden ”Framför allt följ din egen böjelse”. Den gången fann prinsen och hans tilltänkta, prinsessan Victoria av Baden, varandra tilldragande och trolovades, även om Victorias morfar kejsar Vilhelm i ett brev ställde sig mera skeptisk till den svenske prinsens dragningskraft: ”Han ser ännu omogen och bortkommen ut”, tyckte kejsaren.

Då Rangström kommer till 1800-talet ökar andelen privat historia. Det är trevligt att läsa också denna personligare historia om kungarna och drottningarna som 1800- och 1900-talens mera omfattande källmaterial ger författaren möjlighet till. Rangström skriver bra och levandegör de kungliga personerna på ett läsvärt sätt, utan damtidningskänsla.

Hela boken präglas av en flytande berättarstil och bidrar med ett spännande stycke historia och ett stort material som har legat i arkiven och de kungliga samlingarna och bara väntat på sin skildrare. En annan gång, i en annan bok, kan man ställa mera frågor eller lyfta fram mera uttryckliga perspektiv på materialet. Just nu tror jag det finns en stor beställning på en bok just som denna som samlar det mesta man kan vilja veta och lite till om kungliga bröllop. Vill man ta den kungliga vägen till Sveriges historia är detta inte en tokig bok. Min största invändning för tillfället är att boken är så tung att den inte kan läsas i sängen utan fara för nackspärr.

Lena Rangström: En brud för kung och fosterland. Kungliga svenska bröllop från Gustav Vasa till Carl XVI Gustaf. Livrustkammaren & Atlantis 2010.

Henrika Tandefelt

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.