Ibland får jag en känsla av att maten – ätandet – ersatt religionen. Inte så att man frossar vilt i stället för att be och späka sig, utan som tro och central vägledare och som något som genomsyrar både vardag och högtid.
Alla ingredienser finns med om än i lite annan form, (inte minst späkandet av den egna kroppen).Ätandet är intimt, personligt, kollektivt, rituellt, livsuppehållande beroende på tillfället, men dagligt och oundvikligt. Äta bör man, annars dör man. Ett av tio budord? Alla lyckas inte följa det, vips är döden där, tar hand om sin skörd.
Nytt budord nummer två: Var och en blir salig på sin diet. Utom “predikanterna”. De som vill att alla andra också ska bli saliga på just deras diet, de som är övertygade om att de sitter inne med den Enda Sanningen. De kunde ge upphov till ett tredje budord: Det jag inte äter ska inte heller du äta. En underavdelning av predikanterna kunde döpas till kommersianterna. Eller – nej, de förtjänar nog en helt egen avdelning och ett eget (slitet) valspråk: Allting går att sälja med mördande reklam.
Och tolkningsföreträdet, vem har rätt till det? Vem utser det onda och det goda, hur ser mörkrets ängel ut och ljusets? Här byts rollerna blixtsnabbt beroende på vem som utdelar välsignelserna. Den fettdallrande grisen blir som så ofta förr när det gäller trosfrågor en vattendelare. Fast nu handlar det inte om tro. Nu handlar det om vetande. De som slåss för eller emot det animaliska fettet inte bara tror, de vet att de har rätt. Och brödet? Tidigare medgav man att människan icke lever av bröd allenast, nu kunde ett av de nya budorden för vissa grupper lyda: Bröd är död. Eller i mildare form: Låt inga kolhydrater nästla sig in på ditt matbord.
Tröttnar på budorden. Men håller fast vid maten som en ledstjärna i vårt tänkande och handlande. Säg mig hur du äter och jag ska säga dig vem du är! Att äta innebär idag en lång räcka ställningstaganden, så många och så komplicerade att få av oss alls har kompetens för det. Det räcker inte längre med att “tanka”. Det handlar om vetenskap, ekonomi, politik, våra efterkommandes framtid, det handlar om rättigheter, det handlar om vår egen kropp mätt mot planetens välbefinnande, vårt val famnar havet, himlarna och jorden. Varje dag, flera gånger om dagen. Utan att tro på det vi gör kommer vi inte långt. Då blir det bara en kretsgång i det mycket lilla. Då blir människan, som en vän – en avhoppad läkare – en gång lakoniskt sammanfattade det: En skitfabrik. Ingenting annat. Man stoppar in mat i ena ändan och så kommer det skit ur den andra.
Vivi-Ann Sjögren
