Det verkar vara svampsäsong för nya tidskrifter. Ny Tid har bland annat uppmärksammat Presens och NHL och i Svenkfinland ska vi i dagarna få se första numret av alternativ-tidskriften Traum Noir (ska ges ut i augusti). Finlandssvenskar är också största delen av teamet bakom den nya serietidskriften Doodles, vars första nummer såg dagens ljus den här månaden. Tanken med blaskan är att göra serier mer mainstream och lyfta fram okända tecknare. Chefredaktör är skådespelaren/musikern/tecknaren Marco Luponero och tidningens språk är finska.
Kungstanken med tidskriften är att man först gör en normal intervju med någon känd person,
sedan skriver om den till en storyboard och därpå tecknar en serie istället för att göra en normal
intervjutranskribering. Det är alltså inte fråga om att serietecknare skulle få sina egna seriestrippar publicerade i Doodles, utan
istället satsar man på att använda tecknare på samma sätt som freelancejournalister. Dessutom publiceras i varje nummer klassiska pin-up-bilder på en Doodles-hunk och Doodles-doll.
Tanken är rolig och i första numret får vi läsa serier om tatueraren Wilma Schlizewski, komikern André Wickström och rocklegenden Lemmy Kilmister. Men det finns två problem. För det första är det svårt att säga något nytt om personer som alla finländare känner till i en två sidors seriesnutt. Som personporträtt är uppslagen alltså ganska värdelösa. Det andra problemet är att läsaren inte heller får veta något om tecknarna. Det är svårt att skapa en ordentlig bild av tecknarnas stil då de inte använder eget material, utan utgår från intervjuer och ett givet format. Seriernas innehåll håller inte heller riktigt för att bara läsas som underhållning. Överlag är allt en aning tandlöst.
Doodles funkar alltså varken som reportagetidskrift eller som serietecknarpresentation. Trots sina 16 sidor känns tidskriften överraskande innehållsfattig och man bläddrar igenom den på högst 10 minuter, om man inte råkar fastna i den enda egentliga artikeln i tidningen, som är Anna Löflunds även rätt andefattiga rapport från en Japan resa. Ofattbart dessutom att man i en serietidskrift gör en artikel om Japan utan att ta upp landets seriekultur.
Det enda plusset är egentligen att tidningen är snygg och tecknarna begåvade. Dessutom är idén skojig och går säkert att utveckla. Det skulle knappast ha skadat att ta med en erfaren journalist i redaktionen, någon som kunde ha uppmanat gänget att avgränsa där det behövs och ge en klarare vinkling och linje i slutprodukten. Tanken är helt tydligt att göra en tidning som inte riktar sig till serie-entusiaster, eftersom en serie-entusiast knappast får något ut av den, med tanke på att det egentligen inte finns en enda artikel som behandlar serier. Men vill man läsa en intressant och innehållsrik cafétidning, finns det många betydligt bättre alternativ. Folk som inte är intresserade av serier, kommer inte heller att lägga tecknarnas namn på minnet. Frågan är alltså vem tidskriften egentligen riktar sig till, och varför. Det är något som gänget bakom Doodles borde ta en allvarlig funderare på innan man släpper nästa nummer.
Janne Wass
