Ända fram till slutet på 1800-talet trodde man att de gamla grekerna såg världen i svartvitt, möjligen med lite röda skiftningar, får jag veta i Guy Deutschers bok Through the language glass. Orsaken till detta var att man i den annars så vältaliga Homeros texter hittade få, men desto konstigare färgreferenser – havet var ”vinfärgat” (för övrigt samma färg som Homeros tillskrev oxar); fåren violetta, järnet ömsom grått, ömsom violett, och honungen grön. Det var också tydligt att det inte handlade om ett fel i just Homeros färgseende – även Bibelns Gamla testamente, Koranen, de indiska Vedaskrifterna och den isländska Eddan uppvisar liknande underligheter. Det konstigaste var att himlen, som i övrigt beskrevs nog så detaljrikt, sällan tillskrevs en färg i gamla skrifter. De gånger det hände kallades den svart, kanske grå, men aldrig blå. Faktum är att det inte fanns något ord för blå i antikens Grekland, inte heller i den bibliska hebreiskan. Den slutsats 1800-talets lingvistkår drog var alltså att hela mänskligheten ännu för ett par tusen år sedan måste ha lidit av begränsat färgseende.


Sedermera insåg man att människor i alla tider har haft samma färgseende, men däremot har de inte haft ord för färgerna. De konstigheter som de gamla grekerna uppvisade kunde man ännu på 1900-talet finna hos mången ursprungsbefolkning. Färgvokabulär är något som utvecklas i takt med att ett samhälle moderniseras, troligtvis först då man lär sig tillverka färgpigment i en vid skala färger, skriver Deutscher. Innan dess fanns det helt enkelt inget behov av att ge en precis färg åt till exempel himlen. Att den vid vackert väder är blå är något som för oss är kulturellt inlärt.
I korthet är alltså Deutschers poäng att ditt modersmål färgar ditt sätt att tänka. Det är i sig en gammal nyhet men Deutscher menar att den moderna forskarkåren i sin iver att vara politiskt korrekt har nedtonat det faktum att kulturen – och det språk som är bundet till den – spelar en stor roll i hur vi ser och tolkar världen. Och visserligen både kan och har kulturargumentet förenklats in absurdum, men jag tror ändå att det är viktigt att fundera på i vilken grad språk faktiskt påverkar tankemönster.
För att ta ett litet exempel som ligger nära mig: kineser skyr inte klichéer, av den enkla orsaken att en människa i Kina visar sin bildning genom att anspela på gemensam kunskap – därför talar man ofta i ordvitsar och bevingade ord. Är man inte medveten om detta blir kommunikation mellan en klichéallergisk nordbo och en kines snabbt förvirrande, även om de kommunicerar på ett språk båda behärskar lika bra.
För mig blir en av de viktigaste frågorna hur verkligheten ser ut för de miljontals enspråkigt engelsktalande som har erkänt svårt att lära sig ett andra språk i vuxen ålder. De lever i en engelskspråkig kulturhegemoni där det är lätt att glömma att det finns och görs kultur på andra språk. Hur påverkar det vår värld att dessa individer till stor del leder världen och formar världsopinionen?
Löper inte människor som tar för givet att himlen är blå en större risk att se världen som svartvit?

Karin Tötterman

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.