Ville man göra en stilig coffee table-bok eller en uppdatering av Strindbergs författarskap? Nils Svensson är kluven till den nya antologin om August Strindberg.
I antologin Om Strindberg finns det en text som sticker ut: Susanna Alakoskis ”Strindberg med förhinder”. Inte för att den skulle vara bättre än de andra utan för att Alakoski är den enda som egentligen inte har läst Strindberg. Visst, hon har försökt, det är detta hon berättar om, men hon har aldrig lyckats tränga igenom den mur av biografi och myt som rests kring verken. Textens outtalade ironi är, naturligtvis, att Alakoski nu är med om att lägga ännu en byggsten (på två och ett halvt kilo) till muren.
Men varför en påkostad coffee table-bok om August Strindberg nu? Förra året var det 160 år sedan han föddes, 2012 är det 100 år sedan han dog. Baksidestexten ger inga svar, förutom att Strindberg är ”ständigt kontroversiell” och ”aldrig upphör att fascinera”. Inte heller Lena Einhorns (red.) inledning presenterar någon läsanvisning, och på sätt och vis är det väl befriande att man kan ge ut en bok av det här slaget utan att någon ska jubileras. Om det sedan är kommersiellt gångbart är en annan sak.
Om Strindberg är i stort sett kronologiskt ordnad och består av 24 texter sorterade under åtta rubriker: ”Barndom”, ”Studentår och livsval”, ”Genombrott i arbete och kärlek”, ”Strid och landsflykt”, ”Giftasprocessen”, ”Ett nytt blad”, ”Hemkomst” och ”De sista åren”. Enligt Einhorn kan man ”delvis läsa denna bok som en Strindbergbiografi, om än inte på något sätt heltäckande”. Själv ser jag den som en provkarta över olika attityder som man kan inta gentemot ett legendomsusat författarskap. Här samsas texter som sätter fokus på Strindbergs psykiska konstitution (Johan Cullberg) med texter som vill förkasta hela den problematiken (Leif Zern). ”Moderna läsare och uttolkare ger ofta intryck av att vilja bota Strindberg”, skriver Zern. ”Mig kvittar det om hans Infernokris diagnosticeras som sjukdom eller om den, som Olof Lagercrantz anser, kan förklaras med att Strindberg i hela sitt liv diktar sin person och tillerkänner sina drömmar och fantasier en realitet som han inte förväxlar med den yttre, kända verkligheten. Strindbergs verk är ju viktigare än hans personlighet.”
Här uppstår en dragkamp mellan de olika texterna och där är det upp till läsaren att fälla avgörandet.
Vid sidan av de psykologiskt orienterade kapitlen, de biografiska berättelserna och de kulturhistoriska utflykterna består antologin av mer litteraturvetenskapligt och -historiskt orienterade kapitel av till exempel David Gedin, Lisbeth Larsson, Björn Meidal och Ebba Witt-Brattström. De senare framstår som bokens kärna, och går det att utläsa ett gemensamt tema ur dem så är det berättelsen om verklighetsvampyren Strindberg, den performative författaren som låter verklighet bli dikt och dikt bli verklighet. I essän ”Att iscensätta sig själv” tittar Gedin närmare på Strindbergs självbiografiska strategier och beskriver hur det ursprungliga försöket att följa ”Zolas naturalistiskt estetiska program om författaren som distanserad vetenskapsman […] successivt förvandlats till ett långt intressantare projekt och ett konstnärligt avgörande steg in i framtiden: Samtidigt som hans kolleger fortfarande gestaltade verkligheten enligt romankonstens välbekanta regler, lyckades Strindberg förvrida och ifrågasätta själva blicken på tillvaron.”
Här framstår Strindberg som en verkligt modern författare, en föregångare till Lars Norén, Maja Lundgren, Carina Rydberg & Co. Och det är väl texterna som fokuserar på författaren Strindberg som skulle kunna få till och med Alakoski att ompröva sitt beslut att aldrig läsa honom. Kapitlen om familjelivet, semesterresorna och skärgården känns inte lika angelägna. ”Strindbergs verk är ju viktigare än hans personlighet.”
Sett till helheten blir jag inte riktigt klok på Om Strindberg och jag skulle ha önskat mig en fastare redaktionell hand. Som det är nu kan texterna var för sig utgöra intressanta stickspår men helheten går inte på djupet. Kanske är det även kontrasten mellan det tjusiga formatet och det mer akademiska innehållet som förbryllar: ville man göra en stilig coffee table-bok eller en uppdatering av Strindbergs författarskap? Här får man lite av varje. Jag hade önskat mer av det senare.
Lena Einhorn (red.): Om Strindberg. Norstedts 2010.
Nils Svensson
