Vincent River är en pjäs som svårligen låter sig fångas i en recension. Man kan beskriva tematik och rollprestationer, javisst, men hur ska man förmedla klumpen i halsen som uppstår senast halvvägs igenom pjäsen och återkommer de påföljande dagarna så fort man tänker tillbaka på den? Hur förmedlar man hur man i publiken flämtar till eller håller andan, spärrar upp ögonen, får hjärtklappning och blir kallsvettig? Man kanske får nöja sig med att konstatera att Vincent River är en stark teaterupplevelse.
Regissör Mikko Roiha har tagit sig an den brittiske författaren Philip Ridleys skildring av ett möte mellan två människor som ödet – eller snarare döden – för samman. En homosexuell man mördas på en offentlig toalett, den sjuttonårige Jamie (Markus Riuttu) hittar honom och söker upp offrets mamma Anita (Tiina Weckström). Lägenheten de träffas i är tom så när som på några flyttkartonger och ginflaskor, men fylls snart av berättelsen om vad som har hänt; om Vincent, om Anita, om Jamie och om hur fel och falskt allting har varit. Lögnerna skalas bort, en efter en, alltmedan de två för varandra främmande personerna vågar närma sig varandra och blotta sitt lidande.
Redan i början av sommaren inledde Weckström och Riuttu arbetet med pjäsen tillsammans med Roiha i regissörens nuvarande hemstad Berlin, och den långa processen har definitivt påverkat resultatet positivt. Teamet har skapat ett kompakt, finslipat paket som kräver sin plats och får den. Dynamiken mellan Weckström och Riuttu är speciellt mot slutet närmast förstummande i sin intensitet, och tilliten och den ömsesidiga respekten är uppenbar – och dessutom helt avgörande för att dialogen på en och en halv timme ska fungera. För övrigt så flyter den finska översättningen felfritt; talspråket och svordomarna är helt rätt.
Till en början är det Weckströms show; i röda tajta kläder, svarta högklackade skor, kortklippt hår och med blixtrande ögon levererar hon sin uppdämda aggression med en råhet som gör att man ryggar tillbaka. Riuttu, klädd i svart, syns knappt på scenen bredvid henne. Hans gestalting av den inledningsvis blyga och rädda Jamie är inte helt övertygande; darret på rösten och i kroppen är för tydliga för att vara trovärdiga och rynkan mellan ögonbrynen påklistrad. Efter denna trevande början är effekten desto större när Riuttu får börja spela utåt och ta plats – han är definitivt som bäst när han är som mest fysisk. Eftersom pjäsen bygger på spänningen i att historien om Vincent, Anita och Jamie bit för bit rullas upp, vore det dumt att avslöja de mest avgörande scenerna här – låt mig bara säga orden ängel, dröm, sex och diskotek. Och slutligen förlösningen, en Katarsis med stort K. Ingen nyfallen oskuldsfull snö hjälper här.
Vincent River är en grym historia om hur intolerans och skam kan förstöra liv, och om vikten av att berätta för att kunna leva. Att det handlar om homosexualitet känns däremot på något vis underligt – jag vet inte om det bara är jag som tycker att pjäsen kommer några decennier för sent (den är skriven år 2000). Jag har helt enkelt svårt att helt och fullt tro på historien; att någon i dag i Europa skulle mördas för sin sexuella läggning, att en mamma så obevekligt skulle förneka sin sons homosexualitet. Jag kanske har fel, och då ber jag om ursäkt för min naivitet.
Det mest imponerande är således inte handlingen utan rollprestationerna och de starka känslorna, samt det sätt på vilket Riuttu och Weckström använder sig av varandra både fysiskt och psykiskt. Stundvis glider Weckström mellan roller, då hon gestaltar både mamman och den döda sonen, och man är plötsligt osäker på vem som är vem – är det Jamie och Anita som omfamnar varandra, är det Vincent, vem är offret, vad vill personerna egentligen ha av varandra? Det här greppet i kombination med ljussättning och musik gör att man aldrig ifrågasätter förflyttningarna mellan lägenheten och Londons gator.
Den lilla upphöjda, nästan tomma scenen är adekvat, medan bildskärmen bakom, som ömsom visar gråa eller rosa moln, ömsom trafikerade gator eller suddiga kakelväggar, däremot känns överflödig. Man kan inte undgå att tycka att det verkar ha blivit obligatoriskt att ha någon typ av multimedial scenografi för att vara aktuell och fräsch i dag. Videon borde i alla fall inte vara något självändamål i teatern.
Vapaa Teatteri, Korjaamo Teatteri, Tampereen Työväenteatteri, stadsteatrarna i Åbo och Lahtis:Vincent River. Text: Philip Ridley (översättning Sami Parkkinen). Regi, scenografi: Mikko Roiha. Ljud: Sami Silén. Video, foto: Mika Meskanen. Kostym: Taina Sivonen.
Sonja Mäkelä
