Ett växande Afrika

av Fredrik Sonck

Då man betraktar en världskarta hittar man oftast Afrikas karaktäristiska profil i mitten; i jämförelse ser Europa ganska pluttigt ut. Men trots att upptäcktsresande och missionärer kartlade mänsklighetens vagga för rätt länge sedan är kontinenten vi ser fortfarande översållad av obegriplighet och exotism. Den mentala kartan är full av vita fläckar.

Vår okunskap förstärks av att massmedierna bara brukar behandla Afrika i någon ynka procent av utrikesnyheterna som domineras av EU, nordamerikansk politik, asiatisk ekonomi och krig i Mellanöstern. Enstaka afrikanska nyheter om aids, somaliska pirater, svältkatastrofer och kontextlösa inbördeskrig sipprar ibland igenom. I år bättrar fotbolls-VM i Sydafrika på statistiken något – ett evenemang som gav många afrikaner hopp om bättre synlighet.

Ändå lär det dröja ett tag innan Afrika får den plats det förtjänar. Men att det i dagens Europa finns en hygglig medvetenhet om vår skyldighet att se Afrika bortom schablonerna är ändå lite hoppfullt. Våra samveten säger att vi har ett ansvar för den kontinent vi plundrat, föraktat och ömkat genom historien, men kanske aldrig respekterat.

Viljan att se Afrika märktes också på bokmässan i Göteborg där årets tema var just Afrika. Ungefär femton böcker av afrikanska författare översätts till svenska varje år. I relation till hur mycket europeisk och framför allt anglosaxisk litteratur som får svensk dräkt är det inte speciellt mycket. Naturligtvis.

I programbladet för mässans seminarier är det föga överraskande den Moçambiquebaserade deckarkungen Henning Mankell som får säga några ord om årets tema. Han konstaterar, föga överraskande igen, att kolonialismen satt en stark prägel både på den afrikanska litteraturen i sig och på vårt sätt att undervärdera det historiska, intellektuella och kulturella Afrika – på ett mer sublimt sätt under 2000-talet, men ändå. Mankell drar en parallell till den latinamerikanska litteraturens globala segertåg för några decennier sedan. Snart upprepas historien menar han: ”Och denna gång är det den afrikanska litteraturen som än en gång kommer att tvinga oss att ompröva vår syn på vad en människa är och vad det innebär att leva i vår tid och vår värld. / Världen blir både större och mindre. Vi inser hur lite vi vet. Men vi inser också på nytt att vi alla tillhör samma familj.”

Mankell passar också på att notera den uppenbara reflektion som många som är bekanta med den göteborgska bokmässan gör. Tidigare år har nämligen enskilda länder fått utgöra temat – i år klumpas 53 stater och tusentals språk ihop. Afrika ses paradoxalt nog fortfarande som något enhetligt, eller?

Tja, i bokmässans fall är detta enbart ett principiellt problem. För som verkligheten ser ut hade det nog blivit lite tunt med gäster och (tillgänglig) litteratur om man valt Somalia, Uganda eller Elfenbenskusten som temaland. Afrikatemat var nog lyckat med tanke på att diskussionen skulle handla om just den litterära ignorans som på ett likartat sätt drabbat Afrikas olika folk och stater.

Å andra sidan kan man tycka att nationella gränser överlag varit ett lite olyckligt sätt att definiera teman.  Man skall akta sig för att tro att kulturellt, nationellt och språkligt ursprung är de enda faktorer som definierar ett författarskap.

Fredrik Sonck