Jens Finnäs
Vägen till rättvisa i Uganda är lång om man saknar kontakter och pengar. Över hälften av landets fångar sitter inspärrade utan domslut.
– Fängelselivet i Uganda är inte lätt, säger Brian och tittar ner i marken.
Hans oskyldiga tonårsansikte är det sista man förväntar sig att stöta på i ett ugandiskt häkte. I en månad har han suttit fängslad, misstänkt för ett mord som han säger att hans kompis redan erkänt. Han väntar på att domstolen ska hinna pröva hans fall, men det kommer sannolikt att dröja minst ett par månader innan ärendet är uppklarat.
– Jag är oskyldig, men råkade bara vara på fel plats vid fel tidpunkt.
Han visar mig ärr av batongslag och elchocker på armar och ben som han fått under polisförhör och säger att han inte längre kan stå upprätt i mer än en halvtimme, utan att hans knän börjar värka.
– I elva dagar blev jag torterad på polisstationen.
Tortyrkritik
I början av augusti hade jag själv den ofrivilliga förmånen att under fem dagar få en personlig inblick i livet bakom galler i Uganda. Jag arresterades under en reportageresa i västra Uganda, anklagad för att sakna tillstånd att arbeta som journalist. I fem dagar hölls jag fången innan jag släpptes fri med en varning från Nakawa-domstolen i Kampala.
Uganda har, liksom många andra afrikanska länder, prenumererat på kritik från människorättsorganisationer för sina fängelseförhållanden. Långa behandlingstider, bristande sanitära förhållanden och överbelagda avdelningar nämns som några av bristerna i Uganda Human Rights Commissions årliga rapport från 2008.
Rapporten bekräftar också att Brians erfarenheter av tortyr inte var de enda i sitt slag. Kommissionen fick år 2008 in 314 anmälningar om tortyr eller inhuman bestraffning, mer än något annat enskilt människorättsbrott. Anhållna misshandlas dels av poliser i samband med förhör, dels av så kallade katikiros, fångar som utses till ledare för en viss avdelning, på order uppifrån.
– Det var efter tortyr som min kompis erkände mordet, säger Brian.
Drygt 28 000 personer satt i slutet av år 2008 fängslade i Uganda. Flera fängelser inhyser två, tre eller till och med fyra gånger så många fångar som det finns kapacitet för. Att avdelningarna fylls upp beror till stor del på långsamma rättsprocesser. Mindre än hälften av alla fångar är faktiskt dömda. Majoriteten väntar, som Brian, i månader på domstolsbeslut. Många av dem är oskyldiga.
Rättsligt limbo
Själv har jag tur. Jag har en ugandisk vän som arbetar för min sak bakom kulisserna. Utan kontakter eller pengar är det svårt att komma någon vart. Min vän lyckas ta mig framåt i domstolskön och jag får fallet överstökat på två dagar.
Andra är mindre lyckligt lottade. Ta till exempel Mohammad från Somalia. Han tvingades fly sitt hemland efter att ha konverterat från islam till kristendom. I december arresterades han på gränsen till Rwanda, anklagad för olovlig vistelse i landet. I maj hotades han av utvisning till Somalia, men efter en Amnesty-kampanj avblåstes utvisningen.
Istället har han blivit hängande i ett rättsligt limbo där hans ansökan om asyl varken går framåt eller bakåt. Någon ambassadhjälp är naturligtvis inte att tänka på.
Jag träffar honom i häktet på den centrala polisstationen i Kampala som varit hans hem de senaste månaderna. Häktet utgörs av en källarvåning med två större salar. Filtar ligger utspridda på golvet som liggunderlag. Det är lågt till tak och luften är kvav. Golvet sopas och sköljs dagligen, men i brist på fönster och ventilering är luften ändå dammig, vilket sprider en retlig hosta.
Omkring hundra personer hålls häktade under min natt på polisstationen. Filtarna räcker med nöd och näppe åt alla.
– Det är rätt lugnt just nu, men det blir alltid värre till helgerna, säger Isac, en britt i trettioårsåldern som suttit häktad i flera veckor på grund av visumstrul.
”Fel hudfärg”
Det stora samtalsämnet i häktet är terrorbombningarna i Kampala i samband med VM-finalen i fotboll. Somaliska självmordsbombare dödade över sjuttio personer, vilket försatt Uganda i ett närmast paranoidt säkerhetstillstånd, inte alldeles olikt det andra terrordrabbade länder upplevt.
Jag möter ett gäng eritreaner som kommit till Kampala för att hälsa på en släkting som skadades i terrorattacken, men som efter ett par dagar i landet häktades som terrormisstänkta.
– Vi satt bara helt lugnt på ett kafé när några poliser kom och arresterade oss, säger Henok.
Enligt honom handlade det inte om någonting annat än att de hade fel hudfärg. Ljusare hudtoner möts med misstänksamhet.
Lätt att bli cynisk
Häktena är fulla av historier som dessa. Tillsammans tecknar de en bild av en korrupt och oförutsägbar rättsapparat där oskuld inte är någon garanti för frihet. Det är lätt att bli cynisk.
Samtidigt inser man snabbt att historierna måste smältas med ett visst mått av källkritik. Lite märkligt är det trots allt att alla de arresterade skulle vara oskyldiga.
Några veckor efter att jag släppts fri får jag ett mejl av en journalist som jag kommit i kontakt med vid Luzira-fängelset. Jag har frågat honom om kontaktuppgifter till en av fångarna, en medelålders man som sagt sig vara oppositionspolitiker, fängslad för att inte kunna ställa upp i de stundande parlamentsvalen.
– Jag är ledsen att behöva säga det, men det fanns ingen oppositionspolitiker på avdelningen. Det tar tid innan folk vågar erkänna varför de verkligen sitter inne.
