I en serie artiklar analyserar Peter Lodenius de bakomliggande orsakerna till Islands kollaps under krishösten 2008. Den tredje delen handlar om den homogena grupp av unga manliga ekonomer som vägrade lyssna på kritik och varningar.
En annan islänning
som gjorde en räd också i österled var Hannes Smárason, som var speciellt intresserad av flygbranschen, köpte mindre flygbolag och andelar i större, bl.a. i Finnair. Han uppträdde lika arrogant som Björgólfur Thor Björgólfsson och hade lika liten framgång som han. Lyckligtvis. Finnair opererar med smala marginaler i stenhård konkurrens och kunde ha fått svårt att klara sig med Smárason som rådgivare. Han hade graduerats från MIT och ledde FL Group, ett investeringsbolag som bl.a. var storägare i Glitnir-banken och i Icelandair. Gruppen köpte 8,25 procent av aktierna i moderbolaget till American Airlines.
Michael Lewis, en journalist som publicerat ett par av de bästa böckerna om den amerikanska finanskrisen, skriver förundrat om den isländska självsäkerheten:
”Ingen inom FL Group hade någonsin drivit ett flygbolag, ingen inom FL Group hade ens haft någon meningsfull arbetserfarenhet från ett flygbolag. Detta hindrade inte FL Group från att berätta för American Airlines hur ett flygbolag skulle skötas.”
Detta är ett centralt drag i den isländska historien: ett gränslöst självförtroende som inte motsvaras av verkliga erfarenheter eller insikter.
Lewis berättar också om en hedgefond i London som blev så förbluffad över alla dåliga affärer som isländska banker gjorde att den anställde några ”privatdetektiver” för att reda ut vad som pågick. De kom tillbaka från Island med ett schema med ett bysantinskt nät av enheter knutna till varandra och denna sammanfattning: ”En handfull unga män på Island, utan någon erfarenhet av finanser, tar kortfristiga lån på miljarder dollar från utlandet. De lånar dessa pengar vidare till sig själva och sina vänner för att köpa tillgångar – banker, fotbollslag o.s.v.”
Eftersom priserna på hela världens tillgångar var stigande – delvis på grund av att de isländska vettvillingarna betalade galna priser för dem – föreföll det som om de tjänade pengar.
Här finns en parallell till den amerikanska finanskrisen. De isländska bankerna satsade inte just på de amerikanska sub-prime-lånen, däremot finansierade de en massa annat till överpriser.
En annan hedgefondchef som Lewis talade med förklarade det isländska finansväsendet såhär:
”Du har en hund och jag har en katt. Vi kommer överens om att vardera är värd en miljard dollar. Du säljer hunden till mig för en miljard och jag säljer katten till dig för en miljard. Nu är vi inte längre keldjursägare utan isländska banker med en miljard dollar i nya tillgångar.”
Den förre chefen
för privatbanken Singer & Friedlander i London berättade för underhuset om hur det gick till när Kaupthing skulle köpa upp företaget. Han flög till Reykjavik för att kolla upp islänningarna.
”De var mycket annorlunda. De skötte sina affärer på ett mycket märkligt sätt. De var alla otroligt unga. De kom alla från samma bekantskapskrets i Reykjavik. Och de hade ingen uppfattning om vad de höll på med.”
Däremot var de alla välutbildade.
Detta ger en ledtråd om vad som hände. Eftersom alla kom från samma miljö och suggererade varandra att tänka på ett visst sätt, uppstod ingen diskussion med olika synpunkter (man kommer att tänka på våra 70-talstaistoiter).
Lewis noterade också att det isländska samhället verkade mer könssegregerat än andra miljöer han rört sig i. Affärskretsarna var helt manliga, självständighetspartiet var manligt medan socialdemokraterna var kvinnligt dominerat. Därför är det kanske naturligt att städjobbet efter kraschen överlåtits åt kvinnor, med statsminister Jóhanna Sigurdardóttir i spetsen.
Lewis publicerade sitt långa reportage i Vanity Fair (Fåfängans marknad – ett mycket lämpligt forum). Han tar ut svängarna ordentligt, vilket märks redan i titeln Wall Street on the Tundra. Nog slår tolkningarna slint några gånger, men artikeln är ändå högst läsvärd.
Kritik utifrån
togs inte välvilligt emot. Lars Christensen på Danske Bank berättar för Lewis om när han och tre kolleger skrev en rapport som varnade för att Islands finanssystem vuxit med en vettlös fart, vilket kunde sluta i katastrof. När han presenterade rapporten på Island möttes han av ilska. ”De isländska bankerna tog det personligt. Vi hotades med processer. De sade: ’Du är dansk och avundsjuk över att det går så bra för Island’.”
Från statsministern och centralbankschefen nedåt angrep man danskarna och andra utlänningar som tvivlade på det ekonomiska undret. Hybrisen inom den isländska finansvärlden var så stark att man startade akademisk forskning om varför den isländska affärsmodellen var bättre än alla andra. I ett föredrag i England ansåg president Ólafur Ragnar Grimsson att de isländska framgångarna byggde på vikingatidens tradition av risktagande och framfusighet, bristen på byråkrati och viljan att fatta snabba beslut.
Men också på Island förekom kritiska röster. Det fanns forskare som betvivlade bankexpansionens hållbarhet och det fanns politiker som kritiserade de sociala konsekvenserna av den. En av de senare var Jón Baldvin Hannibalsson, som tjänat som finansminister, utrikesminister och ordförande för socialdemokraterna och som därefter varit ambassadör i USA och i Finland. I en intervju i The Reykjavik Grapevine i september 2006 hävdade han att Island höll på att bli ”en karikatyr av rå amerikansk kapitalism. Island som varit en nordisk välfärdsstat är på väg att bli det mest ojämlika landet i Europa /…/ Under min tid i USA såg jag tydligt hur demokratin där lamslagits. Demokratin har tagits som gisslan av de rika och av förmögna bolagen. Många amerikanska politiker är köpta av kommersiella intressen.” USA domineras numera ”totalt av en arrogant plutokratisk elit. Denna elits samlade förmögenhet är otrolig, liksom också deras arrogans.” Nu höll den isländska politiken på att i allt högre grad likna den amerikanska plutokratin, menade Jón Baldvin.
”Se på medierna. Vilket är mediernas ständiga ämne här på Island? Pengar, pengar, pengar. Vem är rikast i dag och vem var rikast i går? /…/ Den politiska diskussionen saknar numera substans, eftertanke. De som numera avgudas i vårt samhälle är les nouveaux riches.”
Dessa superrika
satte verkligen sprätt på sina pengar. I början av hösten 2008 skrev nationalekonomen Thorvaldur Gylfason:
”Det borde ha varit självklart för varje förnuftig mänska att företagsamheten hos expansionsvikingarna, deras vänner i bankerna och den politiska världen var helt upp i det blå. Ingen företagsverksamhet kan bära ett så uppenbart vanvett. Ta t.ex. fiskekvotskungen som skaffade sig en helikopter eftersom tidtabellen för ruttflyget mellan öarna och fastlandet inte passade honom. Ta bankägaren som byggde sig ett hus i Reykjavik med skottsäkra rutor i fönstren och en fullt utrustad operationssal inne i sin bostad. Ta alla de mänskor som köpte svindyra hus endast för att sedan spränga dem i luften och bygga ännu dyrare hus på tomten. /…/ Bankernas otyglade girighet hade inga gränser. Bankernas ägare ställde politikerna i rad omkring sig, uppenbarligen för att köpa sig fred.”
Butikskungen Jón Ásgeir Jóhannesson var vid sidan om Thor Islands andra riktigt stora penningjonglör. Han byggde tillsammans med sin pappa upp en kedja med billigbutiker som snart dominerade dagligvaruhandeln på Island. Följande steg blev att köpa upp butikskedjor i Storbritannien, speciellt inom klädbranschen. Hans centrala bolag var Baugur och han hade också ett stort inflytande inom Glitnir-banken.
Att reda ut hans affärer efter kraschen har visat sig vara speciellt svårt. Jón Ásgeir har minimerat byråkratin och flyttat tillgångar från sin ena ficka till sin andra, eller till andra familjemedlemmar. Han har hållit sig undan sina fordringsägare så långt det gått. En domare i London som i juli skulle ta ställning till en begäran om att frysa Jón Ásgeirs tillgångar vägrade tro att han plötsligt var så medellös som han påstod sig vara. Domaren beskrev honom som en person med ‘low standard of commercial morality’ (låg ekonomisk moral). På andra plan höll han hög standard: han hade en Rolls Royce, en Aston Martin och en Range Rover i England, två Range Rover och en Bentley på Island, två lyxjakter, ett skidslott i Alperna, två dyra våningar i New York, bostäder i London och Reykjavik.
Begäran om att frysa Jón Ásgeirs tillgångar hade lämnats in av Glitnirs konkursförvaltare, som hävdade att han rånat banken inifrån och använt den som en förlängning av sitt privata bankkonto.
Kraschen borde inte
ha varit någon överraskning. Men ännu den 21 september 2008 var Glitnir-bankens vd Lárus Welding vid gott mod. I en TV-diskussion om den internationella finanskrisen och hur den kunde inverka på de isländska bankerna sade han följande:
”Vi kan nu se att flexibiliteten i vår struktur och det sätt på vilket vi förberett oss gett oss en mycket säker ställning”.
Åtta dagar senare tillkännagav regeringen sitt beslut att nationalisera Glitnir för att undvika den omedelbart förestående konkursen. Under den kommande veckan försämrades också Landsbankis och Kaupthings situation så att de genomgick samma öde.
I slutet på samma höst intervjuades professorn i filosofi Páll Skúlason och tillfrågades bl.a. om den ekonomiska bankrutten kanske föregåtts av en moralisk bankrutt. Han konstaterade att staten misslyckats med sin viktigaste uppgift, att ge medborgarna säkerhet och stabilitet. Det berodde delvis på att de dominerande partierna strävat efter att överföra resurser från myndigheter till individer genom privatisering. Denna nyliberala anda hade inte ifrågasatts. Pengarnas betydelse blev allt större och satte sin prägel på Island.
”Ingen var en ’riktig karl’ om han inte försökte skrapa ihop mera pengar. Hela vårt samhälle hjärntvättades med tanken att det viktigaste målet i livet var att skaffa pengar. /…/ Ett samhälle som styrs av tanken att penningen är det enda värdet korrumperas oundvikligen och förfaller till girighet. Det tvingar det ekonomiska tänkandet på alla aspekter av livet, på politiken, på familjerna, på aspekter av livet där pengarna verkligen inte har något värde och ingen betydelse”.
Bankkraschen innebar enligt Páll en möjlighet att komma ur ett tänkande där samhället enbart styrs av ekonomiska värderingar, en möjlighet att återupprätta politiska värden som demokrati och skälighet, etiska värden som rättvisa och vänskap, sociala värden som respekt och integritet.
En förutsättning för detta var enligt Páll att de mänskor som lett landet in i bankrutten avgick. De hade förlorat sin trovärdighet och kunde knappast någonsin återfå den. De hade vanskött landet på ett sätt som kunde kallas ”omedvetet förräderi”, och detta gällde både regeringen och finansinstitutionerna.
Det kunde ha gått
ännu värre, det är den tröst för tigerhjärtan som den amerikanske professorn William Black gett. Om inte den internationella finanskrisen på Wall Street kommit kunde de isländska bankvikingarna ha fortsatt sin framfart ännu några år innan de kraschat. Men då hade hela Island utplånats. Blacks resonemang är enkelt:
När kraschen kom var bankernas sammanräknade balanser redan tio gånger så stora som Islands BNP och de hade dubblerat omsättningen varje år. Om de fått fortsätta att expandera i samma takt hade de på ett år blivit tjugo gånger större är BNP och på två år fyrtio gånger större. Redan nu blir det mycket tungt för islänningarna att betala sin del av bankernas åtaganden. Hade kraschen kommit två år senare hade skulden blivit så stor att de flesta yngre islänningar skulle emigrera. Nu förstörde de tre bankernas framfart landets ekonomi, men de hade kunnat utplåna hela nationen.
Peter Lodenius
