Kärnkraftssamhället borde studera 1500-talsförfattaren Rabelais. Det tycker Mikael Böök som deltog i Olkiluotoblockaden förra lördagen. Väl hemma fick han migrän men lyckades ändå författa följande rapportSenaste lördag roade sig Jean-Yvon Landrac från Bretagne och undertecknad från Östra Nyland med att plocka svagt radioaktiva svampar i Euraåminne. Lingonen höll just på att mogna. Vad kunde vara bättre för kropp och själ än en avstickare till skogs efter morgonens första hektiska försök att blockera motorvägen vid avtaget till kärnkraftverken och EPR-bygget längst ute på Olkiluotoudden?
Blockaden förra helgen var en europeisk och internationell aktion med deltagare från bland annat Sverige, Frankrike, Ryssland och Vitryssland och med understöd av organisationer och rörelser i många fler länder.
Jean-Yvon representerar nätverket Sortir du nucléaire (Ut ur kärnkraftssamhället!). Under blockaden försökte han prata polisen till rätta, varvid polisen artigt hade påpekat: “je ne parle pas français”. Då hade min franske vän övergått till tyska, men polisen bara fortsatte att skaka på huvudet. Och Jean-Yvons engelska uttal lät mycket frankofont, så jag fick fungera som tolk.
Hur som helst nekade polisen oss tillträde till Olkiluotovägen med förevändningen att TVO inte tog emot några besökare denna lördag.
— Följer polisen order från bolaget, undrade Jean-Yvon?
Jag översatte men konstaplarna ville inte ta ställning till frågan.
Det var därför vi insåg det goda i att för en stund avlägsna oss från den direkta aktionen. Under vår skogsvandring hann vi samtala om det ena och det andra. Bland annat kom vi in på tolkningen av ordet ”conscience”, som ju kan betyda medvetande men också samvete.
– Science sans conscience n’est que ruine de l’âme (vetenskap utan samvete är blott själens ruin), citerade Jean-Yvon.
Pascal? undrade jag med hänvisning till 1600-talsfilosofen. Nä, Montesquieu, skulle jag tro, sa Jean-Yvon osäkert och refererande till 1700-talsstatsvetaren. Att redan 1500-talsförfattaren Rabelais hade insett och formulerat denna sanning hade vi båda glömt.
Delade ortsbor
Till vår förvåning hejdade ingen ordningens väktare Jean-Yvon och mig när vi klev ut ur skogen ett stycke nedanför polisspärren och fortsatte längs vägen i riktning Olkiluoto.
Bakom en vägkrök mötte vi åter Rabelais ande, denna gång i form av gatuteater och bykarneval.
Aktivisternas förtrupp hade med armarna sammanlänkade öppnat en andra frontlinje några hundra meter bakom ordningsmaktens huvudstyrka genom att lägga sig på rygg över den asfalterade bil- och cykelvägen och emellanåt också över den mindre sandväg, som polisen höll öppen för att erbjuda Olkiluotoborna passage till och från sina hem.
Olkiluotoborna är tydligen splittrade i kärnkraftsfrågan: en del lät oss uttryckligen förstå att de stödde oss, andra verkade generade eller rentav förargade. En man gjorde också ett halvhjärtat försök att forcera blockaden med sin bil, men stannade upp när Jean-Yvon resolut satte sig på kylaren. Polisen ingrep och dirigerade den uppretade bybon över till en sidoväg.
Den kvinnliga rap- och dansensemblen The Scandinavian Punks, ledd av teaterstuderanden Emmi Uimonen, agerade cheerleaders för aktivistlaget. ”Nostetaan Suomi korkeelle tähtiin / vaihda ydinvoima luontoon, sen aika jo nähtiin / millaista mainetta tästä saa? / Suomi on radioaktiivisin maa”. Så kunde det låta.
Geologisk skymf
Med oss hade vi också Nils-Axel Mörner, en berömd geolog som på 1980-talet var ordförande för Internationella Unionen för Kvartär Forskning (INQUA). Unionen studerar förändringarna i miljön under den yngsta perioden i jordens historia. Denna postglaciala fas omfattar bara de senaste 2,6 miljoner åren.
Enligt Mörner är berget, där regering, riksdag och media vill gömma det högaktiva avfallet från Olkiluoto, ett mycket olämpligt val. Mörner, som bedrivit fältstudier på platsen, kallar ingenjörernas beräkningar en geologisk skymf. De i och för sig kompetenta och skickliga räknenissarna har siktet inställt uteslutande på nutiden, kritiserar han.
Den geologiska expertisen i Finland är för sin del feg och håller käft. En professorskollega tog visserligen till orda för några år sedan – när han blev pensionerad och äntligen vågade tala ut! Men i sin stora besvikelse över regeringens kärnkraftspolitik beslöt han att återgå till sin grundforskning, berättade Mörner på uppföljningsseminariet.
Det leder osvikligt tankarna till Voltaire, som lät Candide & Co avsluta sina dagar med att odla kål. Fast Voltaire själv upphörde ju ingalunda med sin kamp mot makterna.
Apropå Voltaire så hade vi också med oss Pirkko Lindberg, författaren till boken Candida (1996). Lindberg har nyligen utkommit med tegelstensromanen Hotell Hemlängtan, som jag lånade för att läsa och som jag också kunde ha använt för att slå polisen i huvudet med. Men polisen uppträdde på det stora hela korrekt mot demonstranterna, så det behövde jag aldrig göra.
Jag tror att migrän är ett slags sinnessjukdom av privat och relativt kortvarig natur. Inte oavbruten och offentlig, som kärnkraftssamhällets galenskap.
Mikael Böök
