Vansinnet, Människosmättan, Kung Ubu … Ulla Källman gräver i frågor om livets och konstens absurditet.
”Ifall du omedelbart överväldigas av ett konstverk och detta sedan fortsätter att växa i din fantasi och i ditt medvetande är det otvivelaktigt fråga om ett mästerverk.”
Med dessa ord inledde den polske professorn och sedermera kulturministern Marek Rostworowski år 1986 sin studie över konstnären och regissören Tadeusz Kantors pjäs Låt konstnärerna dö. Rostworowski fortsatte:
”Min studie är varken en recension av, eller en kommentar till premiären, utan snarare ett försök att utforska den fantasi och det medvetande som Kantors pjäs väcker.”
Rostworowski visste att ett konstverk kan jaga en i åratal – så att man i de mest oväntade sammanhang åter ser det framför sej och säger: ”ja, det är så som jag kände den och den gången, precis så jag såg det och det beskrivet …” Som Människosmättan, ett mästerverk. Har du sett Människosmättan? Jo, men det har du väl?
Människosmättan är en varelse av människostorlek med en liten päronformad huvudknopp utan attribut som ögon, näsa eller mun. Armarna och benen är spinkiga medan bålen är stadig och magområdet pryds av en påmålad stor och starkt virvlande spiral. ”Jag ringlar en kringla kring det krångliga”. Den hänger lutande över utrymmet i en svajande ryggrad förankrad i en stor svart jordhög, färdig att smälla ner över den intet ont anande förbipasseranden och fälla honom till marken med ett svisch. Den väcker sannerligen både en fantasi och ett medvetande som följer en och växer och blir lika obehagligt med tiden som de prasslande och skramlande pillerburkar och bipacksedlar den omger sej med. Jag vill glömma den. Jag glömmer den inte.
Skaparen av detta vidunderliga själens tortyrredskap, Else-May Löf, var under 1980-talet en av Finlands lovande unga matematiker. Hennes forskning gällde huvudsakligen ett för den oinvigde obegripligt matematiskt topologiskt begrepp kallat ”knutar i planet”. Hur denna intellektuellt krävande forskning övergick till ett liv där Löf ”förgäves slogs för att öppna ett fönster” har hon berättat om i sin självbiografi Det till synes omöjliga.
Livet i sig självt är inte omöjligt, men våra modeller för hur det skall levas är det.
Människosmättan är det omöjliga personifierat. Fast ändå inte. Löf, Gröna Löf, som hon kallar sej, ger det omöjliga en del möjligheter. Människosmättan omges av tröstande, humoristiska aforismer/dikter:
Det är aldrig för sent att ge upp.
Bakom oss en lysande framtid.
Flyg fria folket flyg!
Och den fega fisen for.
Betraktaren drar på mun, känner igen sej, accepterar åtminstone för ett ögonblick ödets/livets smättande karaktär, medfödd, förvärvad, eller en naturlag – so what.
SVARTA Löf
kommer upp
efter snö.
Fånga det som
inte finns, så
blir det till.
Med Människosmättan djupt förankrad i min fantasi och i mitt medvetande bläddrade jag en dag förstrött genom ett biblioteks avskrivna böcker när min blick naglades fast vid en pärmbild. Den föreställde en samling teaterdockor och boken hette All världens dockteater. Bakom en kinesisk figur i dockstorlek skymtade en gestalt av människostorlek i en vid, vit kåpa med en stor spiral tecknad på magen. Vem? Vad?
Ännu en Människosmätta? Så lärde jag känna Kung Ubu.
Det berättas att Kung Ubus skapare, fransmannen Alfred Jarry, född 1873, hade en obehaglig lärare, en verklig despot. Jarry och några kamrater gjorde parodier på denna lärare, så som ungdomar ofta gör för att stå ut med en djävulsk överhet. Jarry avbildade honom i skämtteckningar som förlöjligade lärarens tjocka mage och diktatorfasoner. I Jarrys hem fanns en leksak som på den tiden var allmän bland stadsbefolkningen, en liten modellteater eller dockteater som roade både barn och vuxna. Man lånade pjäser från böcker man läste eller hittade på egna skådespel. På så sätt vandes barnen vid de teater- och operabesök som väntade i det vuxna livet. Jarry började utveckla Kung Ubu till en teaterfigur.
Teaterpjäsen Ubu Roi hade premiär på Theatre de l’Oeuvre i Paris den 10 december 1896. Öppningsscenen var ett enda framskriket ord: ”Merdre”, franskans ord för skit, med ett extra ”r”. Att börja en pjäs med att skrika ”skitare” var oerhört. Publiken protesterade, en del avlägsnade sej genast. Detta första kaos sägs ha pågått i femton minuter innan man kunde fortsätta. När Ubu ställer till med fest, man firar erövrandet av Polen, gör han det genom att bjuda runt en toalettborste med vidhängande exkrementer. Kaoset fortsatte. Kung Ubu, girig, ondsint, grotesk, härskar med sin spiralprydda mage. ”Jag ringlar en kringla kring det krångliga.”
Den absurda teatern räknar sin födelse från denna föreställning. I publiken satt den irländska poeten William Butler Yeats, chockad och djupt bedrövad:
What more is possible?
After us the Savage God.
(Vad mer är möjligt?
Efter oss den Barbariska Guden.)
Snart följde dadaism, surrealism … ”Ifall du överväldigas av ett konstverk …” Den som idag hör att den första föreställningen av denna pjäs genomgående måste hålla pauser på grund av publikens extremt kaotiska reaktioner på ord som skitare, eller för att en toalettborste med vidhängande exkrementer bjuds ut som en läckerhet, drar på mun. Vi har accepterat Kung Ubu, att han personifierar vår värld. Kung Ubu sätts fortfarande upp på teatrar över hela västvärlden.
Vi vågar se – vi vågar se alltmer – vi vågar se vår absurda tillvaro –
Vi lånar konstnärens ögon – hans öron –
Vi hukar oss under Människosmättan –
”Vid vilket gathörn som helst kan känslan av hur absurt allt är smätta en i ansiktet”, sade Albert Camus.
”Livet i sig självt är inte omöjligt, / men våra modeller för hur det skall levas är det”, säger Löf som vet hur det är att förgäves slåss för att öppna ett fönster.
Modeller för livet, ja:
I gryningen
när nattens drömpräglade mynt
vänds
och revben, hud, ögonglober
sugs in i sin födelse –
tuppen med vit kam gal,
det gudlösa armodets
förfärliga ögonblick är inne
en korsväg uppnådd –
Vansinne heter konungens trumslagare –
stillnat blod flyter –
Vansinne var det namn Nelly Sachs använde. Jarry – Kung Ubu, Löf – Människosmätta.
Och konstnären Kantors installation Pojken i skolbänken är oerhört suggestiv. Etsar sej fast genom näthinnan och stämplar hjärnan med bilden av barnen. Framförallt barnen. Formade exakt lika, i lika kläder med lika skolväskor vid identiska pulpeter och med livlösa ögon i uttryckslösa ansikten. Som i Pink Floyds Another Brick in the Wall. Som den mekaniserade människan i Langs Metropolis. Konstnären känner oss på vår kollektiva puls – hans verk överväldigar oss och fortsätter att växa inom oss och förvandlar oss.
”Livet är inte blott och bart motägelsefullt – men i grunden absurt. Människan existerar i ett tillstånd av absurdhet i ett meningslöst, irrationellt universum där det inte finns nån avsikt eller mening med hennes liv. En alternativ reaktion mot vardagsrumsnaturalismen kom från den absurda teatern. Medan den traditionella teatern strävar efter att skapa en fotografisk framställning av livet sådant vi ser det, är den absurda teaterns målsättning att skapa en ritualliknande, mytologisk, arketypisk, allegorisk vision, nära besläktad med drömvärlden. Centraltemat för dessa drömmar är ofta människans bryderi och förvirring över det faktum att hon inte har några svar på de existentiella frågorna: Varför lever vi? Varför måste vi dö? Varför finns det orättvisor och lidanden?
Den moderna människan måste söka sej nedåt i den egna absurditetens spiral till dess lägsta punkt, först då kan hon se bortom den! Det är uppenbart att det är omöjligt att gå runt den, hoppa över den, eller helt enkelt undvika den.”
Jag kan inte avgöra ifall Nelly Sachs i sin dikt avsåg att armodet var mindre tidigare, att det är den tilltagande bristen på gudstro som orsakar ett armod som placerar mänskligheten vid en korsväg. Václav Havel, som citeras här ovan, verkar tro att korsvägen snarare handlar om att människan är tvungen att se och acceptera hela sin absurda strävan efter mål och mening. Växa ur behovet av snuttetrasor och nallebjörnar och glädjas åt livets mysterium. Som ett barn.
Ulla Källman
